När Annika Hagström inte kunde använda internet längre hittade hon helt nya saker i datorn. Eller rättare sagt gamla saker som väckte minnen till liv. Läs hennes krönika nedan.
Det började som ett haveri. Datorn som jag skrivit så många artiklar, krönikor och hälsningar i svarade inte som den brukade. Eller rättare sagt: den gav besked om att nu var vår tid tillsammans över. Ingen kontakt med internet.
Jag kände hur hjärtat pulserade allt snabbare. Hur skulle jag kunna leva utan den livlina som datorn är, hur skulle jag kunna hålla kontakt med omvärlden?
Jag ringde ett journummer och hittade en vänlig själ som direkt sa att jag nog hade för gammal utrustning. Det kändes trösterikt till att börja med, men när jag försökt komma ut på nätet med min padda och därefter min bärbara dator – och de gav samma svar – började modet tryta.
Hade världen hamnat i krig? Ett krig som började med att klippa ledningar i havet, spränga broar, boningar, ja hela städer, och skicka oskyldiga tonåringar in i kriget. Var kriget här nu?
Jourhavande i telefonen analyserade mitt problem ganska snabbt och kom fram till att jag borde byta både utrustning och leverantör av teknik. Hon skulle skicka nya prylar omgående. Vad svarar man på det när man inte ens vet var en router är till för? Än mindre hur man monterar en ny sådan på den gamla datorn. Det fick bli ett Ja, tack!
Hur fortsättningen kommer att se ut vet ingen när jag skriver detta, men en sak vet jag – att efter nära två dygn utan uppkoppling hittar jag helt nya saker i min dator. Fragment av tider som varit för några decennier sedan. Så här står det:
”Anders kom från Rom. Hade linnekostym och körde Alfa Romeo. Vi sågs på Edgar Antonssons tjänsterum. Sändes (båda) upp till Kiruna den 13 januari. Blev ett par. Fotografen Jacob Forsell var med. Sju veckor av strejkbevakning.” (Sen var vi oskiljaktiga.)
De fragmentariska anteckningarna väcker starka minnen. Strejken i malmfälten blev upptakten till Anders (Ehnmark, reds anm) och mitt nya liv tillsammans. Den gjorde oss trotsiga och självständiga och ledde så småningom fram till att vi sa upp oss på tidningen utan att ha andra jobb i sikte. Det skulle nog ordna sig sa vi oss. Vi behövde inte så mycket.
Bilderna kommer upp i mitt minne när jag läser anteckningarna, bilder från tidigt 70-tal. Jag hamnade så småningom på SVT eller TV2 som det hette då.
Baracker, utsvängda brallor, träskor. Ingen hade bh. Stormöten. Ett halvårs researchtid innan vi började sända.
Rikets Affärer kallade vi våra undersökande program. Lite längre ner i mina anteckningar står det att Abbe Bonnier kallade upp mig till Bonnierskrapan efter ett program vi gjort om familjen Bonniers skatteaffärer. Så här skriver jag: ”Minns vad jag hade på mig. Röda stövlar och röd tunika. Abbe tittade noga på mig. Här kan du få jobb på Året Runt eller någon annan av mina tidningar. Varför behöver du vara så arg? Ett hembiträde kom in med lunch. Bacon och ägg och ett stort glas mjölk.”
Jag hade ingen aning om att jag hade sparat på anteckningarna jag nu hittade i min tredskande dator. Det krävdes en paus, ett haveri, för att jag skulle hitta till datorns innersta gömmor av ”Tider som varit och tider som farit”, som Anders mamma brukade säga. Och jag brukade svara med: ”Fortsättning följer”…
De orden gäller förhoppningsvis fortfarande! Vi hörs!
