Bodil Jönsson har skrivit en bok om kunskap men blev förvånad när hon såg att bokstavskombinationen "känsl" dök upp nästan 50 gånger. Läs hennes krönika nedan.
Alldeles nyss lämnade jag ifrån mig ett manus skrivet med hjärteblod vilket gör att jag känner mig alldeles, alldeles tom. Boken kommer ut före jul men har ännu inte någon titel, så tillsvidare kallar jag den för Kunskapsboken. Den utgör en skarp uppgörelse med samtidens kunskapsförakt, kunskapsrelativism och kunskapsvilsenhet, det vill säga teman som jag berört också här i krönikor. Men då har jag varit begränsad till ett givet antal spaltmillimetrar. Nu har jag kunnat breda ut mig så mycket som behövts och verkligen vridit och vänt på fenomenen.
Samt märkt att inte ens en bok kallad Kunskapsboken är befriad från känslor. När jag kollade det färdiga manuset och såg att bokstavskombinationen ”känsl” dök upp nästan 50 gånger blev jag förvånad. Men också glad, för det tyder ju på att texten inte bara ytfladdrar utan är rejält grundad.
Det är känslorna som utgör drivkrafterna också när man riktar in sig på kunskap. Och vad gäller Kunskapsboken vet jag fullt ut att den inte hade blivit skriven överhuvudtaget om inte just mina känslor för kunskapsområdet hade varit så starka.
Jag vill ju att vi ska vara rädda om kunskapen, skydda den, ta hand om den, utveckla den, ha respekt för den och använda den. Det vill säga inte nonchalera den, relativisera den, håna den eller misstänkliggöra den. Eller hävda att de nypåhittade så kallade alternativa sanningarna är minst lika bra eller bättre än de vetenskapligt vedertagna, de som kan ha blivit det hittillsvarande resultatet av generationers sökande efter sanning. Vilket hån det är mot våra förfäder att så många viftar bort välgrundade sanningar som vore de av noll och intet värde.
Fortsätter jag på känslospåret så är det ju faktiskt känslorna som gör oss levande, både för omvärlden och för oss själva. Ja, det är känslorna som gör att jag vet att jag finns och att jag är jag. Det hade jag aldrig kunnat resonera mig fram till, vad än Descartes skrev och menade med sitt ”jag tänker, alltså finns jag”.
Redan nu signalerar förresten mitt månadsgamla barnbarnsbarn att han känner hur det är att finnas till i de sammanhang där han finns. Och om ett tag kommer han att tack vare sina känslor veta att han är han och inte en vem-som-helst.
Själv vet jag inte bara hur mina känslor känns utan också att utan dem hade jag inte kunnat uppleva något överhuvudtaget.
Så försök för allt i världen inte tänka bort känslorna – det går inte. Inte heller går det att känna bort kunskap. Kunskapen och känslorna utvecklas i ett samspel och de följer oss livet igenom. Vilket vi har all anledning att vara glada för, inte minst nu när den artificiella intelligensen hamnat så i ropet. Har man väl insett att det bara är levande varelser som kan ha känslor blir det lättare att ringa in vilka begränsningar den artificiella intelligensen har just utifrån dess totala brist på känslor.
Musiken har en särskild förmåga att locka fram inte bara sinnesstämningar och känslor utan också tankar. Själv gör jag mig ofta en särskild Spotifylista när jag ska gå in i ett större skrivarbete.
Hamnar jag direkt i en koncentrationsfas kan det gå timmar utan att jag alls märker den välvalda musiken som strömmar in. Men när jag väl kommer upp till ytan finns musiken där som en fantastisk hjälpreda. Och det skulle garanterat inte någon vilken-musik-som-helst ha gjort – i värsta fall kunde den gjort mig så störtirriterad att den också omöjliggjort en återgång till koncentrationen.
Ja, det är känsligt, det där med känslor!
Bodil Jönsson är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknik. Hon är även hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
