Bodil Jönsson är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknik. Hon är även hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Här skriver hon om klimathotet och att allting inte är så nattsvart som det verkar ibland.
Jag skriver den här krönikan mot slutet av 2021 och funderar då samtidigt på vad just det här året har fört med sig. Det är inte världshändelserna, inte ens pandemin, som framstår som det viktigaste för en själv. Nej, det som kan uppfylla hela ens jag är det som inträffar i den privata sfären.
För min del intas förstaplatsen under 2021 av den nyfödda I N E Z. Hon heter så, mitt första barnbarnsbarn. Och precis som alla andra späda varelser har hon den märkliga gåvan att väcka urstarka känslor i sin närmaste omvärld. Ja, inte bara känslokedjor utan också tankekedjor.
Hur reagerar du på det följande framtidsscenariet som Inez genom sin blotta existens har inspirerat mig till?
Om 21 år, dvs år 2042, kan den nu nyfödda lilla Inez själv ha blivit mamma till en liten flicka, låt oss kalla henne ”Lilla Ny”. Det året fyller jag förresten själv 100 och vill förstås gärna träffa Lilla Ny. När jag gör det och vi sitter där tillsammans i soffan, kommer vi att bli liksom självlysande av glädje, både Inez, Lilla Ny och jag, för så stort är det att höra till fem generationer som lever samtidigt. Och ändå blir det vid det laget inte något särskilt märkvärdigt med fem-generationsskapet. Det kommer många att få vara med om, för de demografiska prognoserna från 2000-talets början verkar hålla vad de lovade. Att fyra – fem generationer kommer att leva samtidigt blir det nya normala i stället för det tidigare tre – fyra.
Låt mig gå tillbaka till nuet. År 2021, Inez eget födelseår, fanns det fler framtidsprognoser än den glädjefulla om att man med tiden kan få träffa också sitt barnbarnsbarn. På klimatets område hade det mörknat rejält och förutsägelserna hade börjat bli allt mer nattsvarta. Glasgowkonferensen försökte visserligen nå så långt den någonsin kunde, men utfallet räckte inte till för att mildra den klimatångest som dominerade livet för alla de unga människor som såg hela sin framtid som förlorad. Existerande klimatscenarier var för dem faktiska undergångsbilder snarare än ett stöd för tanken och en inspiration och uppmaning till ett omställningsarbete utöver vad mänskligheten någonsin förmått tidigare.
Den nyanseringen har dessvärre svårt att tränga igenom hos många av de unga
Nu, 2022 och framåt, förtjänar de unga all möjlig uppbackning i sin klimatkamp och att deras inverkan på det politiska skeendet och vuxensamhällena hela tiden fortsätter att stärkas. Allt fler kommer att ta till sig scenariet kring 1,5-graders-målet och inse att exempelvis både havens korallrev och permafrosten är starkt hotade. Liksom miljontals människor i redan utsatta klimatområden där det är tveksamt om man alls kommer att kunna överleva.
Men samtidigt behöver den totala svartsynen motverkas. Framtiden finns. Också om man missar 1,5 graders-målet, kommer det ingalunda att resultera i en total undergång för allt och alla på jordklotet. I vår del av världen kommer människor att kunna fortsätta sina liv utan att klimathotet är totaldominant i deras vardagliga liv. Den nyanseringen har dessvärre svårt att tränga igenom hos många av de unga. Deras ångest är så nattsvart att de ser Inez och hennes jämnåriga som vore de på förhand förmenade möjligheten att bli föräldrar (och den tänkta Lilla Ny möjligheten att alls få lov att komma till).
Som jag ser det är det viktigt att vi äldre gör så gott vi kan för att markera:
* det är inte för sent att rädda klimatet
* klimatförändringarnas risker är stora men inte liktydiga med mänsklighetens undergång
* det klimatmässigt nattsvarta är inte konstruktivt. Dessutom saknar det vetenskapligt stöd.
BODIL JÖNSSON är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknik. Hon är även hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
