Händelserna den senaste tiden har fått min magkänsla att slå om och min europeiska identitet att grundmurat kunna bottna. Vad har hänt med din? Det skriver Bodil Jönsson om nedan.
Jag skriver detta på den sjunde dagen av Rysslands krig mot Ukraina och den inledande overklighetskänsla och förskräckelse som jag vet att vi delar har hunnit ersättas av en mer djupgående fasa. Främst förstås inför allt det ondskap som ukrainarna utsätts för, kroppsligt och själsligt. Men fasan stannar inte vid det – den berör också det immateriellt hotade.
Från skolan kan vi vår Tegnér:
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort
Det dör som en stormvind i öknen bort.
Ja, om det vore så väl. Utifrån det som nu händer verkar det ju snarast som om Tegnér (och vi!) kan ha fel. Har Putin hela tiden suttit och hånat vår naivitet och ständiga förhandlande allt medan han byggt upp sin vapen- och kapitalstyrka? Är det kanske så att:
Vad samspel* må skapa är vanskligt och kort
Det dör som en stormvind i öknen bort
Det har vuxit fram motkrafter som dag för dag blivit starkare, tydligare och allt mer eniga
Travesteringen om att det skulle kunna vara ickevåldet som kommer till korta i det långa loppet passar faktiskt klockrent in på Putins retorik och hans djävulska handlingar. Men samtidigt har något annat hänt den här veckan – det har vuxit fram motkrafter som dag för dag blivit starkare, tydligare och allt mer eniga. På plats i Ukraina är det Zelenskyj själv som utövat sitt magiska ledarskap, eller snarare sin ledarkonst – hela tiden klokt, handfast, mellanmänskligt uppmuntrande och tydligt framåtriktat. Också Väst- och Centraleuropa har satts på prov. Slag i slag har det ena landet efter det andra, den ena unionen efter den andra, den ena ledaren efter den andra i tal och handling demonstrerat hur stark deras gemensamma identitets- och värderingsgrund är. Jag vet mig faktiskt aldrig ha upplevt något liknande.
Låt mig så komma med en bekännelse: för mig har det suttit långt inne att identifiera mig som ”europé”. Inte så att jag någonsin varit motståndare till EU på politisk nivå. Inte alls. Nej, det har varit något mycket mer primitivt, något som legat i själva magkänslan.
Låt mig citera ur Tio tankar om tid där jag år 1999 skrev så här: ”En sommardag, när jag höll på att plocka vinbär, började jag fundera över i vilka sammanhang jag kan använda det lilla ordet ’här’. Jag kände att jag alldeles utmärkt kunde säga ’här i bärbusken’. Jag kan också säga ’här på Österlen’ (det var där bärbusken stod), jag kan säga ’här i Lund’, ’här i Skåne’, ’här i Sverige’. Men jag kan faktiskt inte tänka mig att säga ’här i Europa’.
Det har inte så mycket att göra med att Sverige är ett nytt land i EU. Visst har vi i Europa infört rese- och passfrihet, varu- och tjänstefrihet, gemensamma normer och ett språk som vi alltmer enas om. Snart har vi kanske samma pengar och kanske rentav samma utrikespolitik och försvar. Men allt detta räcker inte för att jag nu ska kunna säga ’här i Europa’. Jag tror helt enkelt att mitt europeiska nätverk av människor är för glest för det.”
Det är 23 år sedan jag skrev så och medan åren gått har givetvis mitt europeiska nätverk tätnat och allt fler av dess kontakter blivit kontinuerliga. Ändå är det inte förrän nu som jag tveklöst kan säga och känna: ja, jag är europé! Händelserna den här veckan har fått min magkänsla att slå om och min europeiska identitet att grundmurat kunna bottna. Vad har hänt med din?
*) Jag låter ”samspel” stå för allmänmänsklig hygglighet, hänsyn, tillit, respekt, överenskommelser, transparens, frihet, demokrati, vänskap, kärlek…
Bodil Jönsson är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknik. Hon är även hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
