Allt har sin tid, säger Annika Hagströms lillasyster och tycker att Annika ska stänga av radion på nätterna för att kunna sova bättre. Läs Annika Hagströms krönika där hon även skriver hur hon kan längta till de två rum och kök hon växte upp i med sina föräldrar och fyra syskon och det sorlet som aldrig slocknade.
Radion står på dag och natt. Det är bara volymen som ändras lite. När jag lagar mat passar det bra att lyssna på Studio Ett. När jag ska sova skruvar jag ner volymen men när jag vaknar skruvar jag genast upp den igen och får senaste nytt – samtidigt som jag läser morgontidningen.
Min lillasyster säger att jag måste lära mig att stänga av radion helt. Mitt beteende är misstänkt likt ett missbruk.
Hon har ju rätt, min lillasyster. Man måste stänga av sina inre batterier helt och hållet, annars är man urladdad när man vaknar. Det tog ett helt liv att komma på denna enkla sanning. Somliga saker landar inte fast de utifrån kan verka självklara. En riktig journalist måste vara stridsberedd alla tider på dygnet säger den inre klockan. Och den klockan har jag glömt hur man stänger av.
Jag växte upp i Solna. Två rum och kök, mamma, pappa och fem ungar. Portvaktsjobbet tackade mina föräldrar ja till. Det innebar att vi fick bo hyresfritt mot att vår familj hade jour dygnet runt. Det plingade på vår dörr alla tider på dygnet.
Utanför dörren stod inte sällan fru W i turban och blommig morgonrock. Hennes ärende var detsamma: ”Kan fru Hagström skicka någon av flickorna att köpa en ask Florida till mig?” Florida var ett cigarettmärke. Än idag kan jag höra hennes röst och möta hennes blick för min inre syn. Vår familj var alltid redo.
Fru Ellington i tobaksaffären visste precis vad jag skulle ha när jag kom till hennes butik en tidig morgon. Florida?
Portvaktsjobbet på Kapellvägen – som senare bytte namn till Sankt Ansgars väg – skulle vara i tre månader var det sagt. Det blev betydligt mer, flera decennier…
Som en inre film rullar bilder från vårt barndomshem i det gröna huset i Solna upp och jag tycker mig se gårdsmusikanterna ta fram sina instrument innan de sätter igång med ”Nidälven” eller nån annan välbekant låt som vi kunde sjunga med i. Till sist slog vi in några slantar i ett styvt papper och kastade ner pengarna från vårt köksfönster två trappor upp. De tackade och bugade och drog vidare till nästa bakgård.
Det låter som en idyll när jag berättar om uppväxten, men så var det sannerligen inte. Bråk och höga röster. Inte ett fredat hörn i vår lägenhet på två rum och kök.
Omöjligt att läsa läxor. Om man bara hade ett eget rum… tänkte jag när jag satt inlåst på toaletten och försökte läsa Mäster Olof som vi hade i läxa till nästa dag. Jag läste men förstod knappast vad boken handlade om. Rösterna och ljuden från husets inre gick inte att stänga av.
När jag skriver detta många decennier senare har jag en egen lägenhet och inte nog med det. Ett eget hus på landet. Vad jag längtar till? Mitt svar ligger redo: Kanske två rum och kök, mina fyra syskon, utdragssoffan, våningssängen, plinget på dörren när någon hyresgäst ville ha hjälp, sorlet som aldrig slocknade…
Finns det en förklaring till att jag som vuxen aldrig tyckte att det var problematiskt att stiga upp strax före klockan fyra på morgonen för att fara in till tv-studion och jobba i flera timmars direktsändning? Min lillasyster säger att allt har sin tid. Hon har självklart rätt. I natt ska jag försöka stänga av radion och sova gott. Håll tummarna!
