Bodil Jönsson skriver om de guldkorn som trots allt finns i det nattsvarta runt omkring oss och varför seniorer har bäst förutsättningar att hitta dem. Läs hennes krönika nedan.
Nog finns det guldkorn runt var och en av oss. Alltid. Det gäller bara att kunna hitta dem bland allt det nattsvarta: klimatkrisen, krigen, vintermörkret, de ökande klyftorna människor emellan, de återkommande coronavågorna, ålderskrämporna…
Men hur kan man då göra för att få syn på guldkornen? De kan ju vara minst lika osynliga och sällsynta som någonsin ordspråkets omtalade nålar i höstackar (vad dessa nu hade där att göra …).
Hade vi bara haft det rent slumpmässiga att förlita oss på, hade faktiskt guldkornssökandet varit tämligen hopplöst.
Men också slumpen har sina sidor. I det levande livet är den inte alls så omutlig som den är i exempelvis lotterier. I själva verket är det den som är bäst förberedd på att hitta guldkorn som också är den som oftast hittar dem. ”Chance favours only the prepared minds” – så sa redan Louis Pasteur.
Själv vill jag hävda att vi nu levande seniorer har sällsynt goda förutsättningar att vara just förberedda på att hitta guldkorn, och därför också är de som lättast kan finna dem.
Skälet till detta är inte bara att vi levt så länge och därför har så mycket erfarenhet. Viktigare är att vi hade den oskattbara turen att födas när vi gjorde och därigenom:
- Fick vara barn när vi var barn. Vi slapp vara med om att som dagens barn ses som små vuxna som förväntas vara mogna att analysera och bestämma. Det fanns en vuxenvärld runt omkring oss som skötte allt sådant. Det var de vuxna som tog ansvar för rytmen i livet och för tillvaron i stort. Barn förväntades bara hjälpa till med sådant de var mogna för och lärde sig undan för undan genom att lek kombinerades med allvar.
- Fick lära oss tro på att kunskap finns och gick att förlita sig på. Därmed fick den ena människans föreställningar om tillvaron stora likheter med den andras. Gemenskaper frodades. Och ingen förväntade sig att hens senaste hugskott kunde tillmätas samma vikt som en kunskap som bottnade i mångtusenårigt arbete.
- Fick med oss en djupt grundad tillit, något som senare generationer bara kan drömma om i sitt ivriga sökande efter det som är äkta på riktigt. Vem i hela världen kan de lita på?
- Nu som seniorer fortfarande kan hjälpa till med mångt och mycket av det som är värdefullt för de yngre utan att alltför mycket begränsas av de brister i muskelstyrka och balans som tekniken så ofta kan kompensera för.
- Nu får vara med om det så ofta utsagda att det hälsomässigt gäller för oss att ”70 är det nya 50”.
- Nu får vara med om hjärnforskningsresultat som pekar på att man visserligen blir sämre och sämre på lösryckta detaljer ju äldre man blir, men att man samtidigt kan bli bättre på att se och använda sig av sammanhang. Hjärnan bygger om sig hela tiden och det resulterar snarare i en om-strukturering och om-montering än enbart en ned-montering och ett åldersförfall.
Allt detta förpliktigar, för sammantaget ger det oss en tätplacering bland samtidens guldkornshittare och en möjlighet att hjälpa också de yngre att hitta mer ljus i tillvaron.
Bodil Jönsson är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknik. Hon är även hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
