"Jag såg att du fick ett småleende på läpparna när jag började berätta om mobilerna" Det skriver Bodil Jönsson om samtalet hon skulle vilja ha med Harry Martinson. Läs Bodil Jönssons krönika nedan.
Kanske börjar det redan nu gå upp för allt flera att det väsentliga i teknikens väsen ändå är det osynliga, det vill säga vårt mått av andlig förmåga att besjäla tekniken och på så sätt levandegöra drömmen om människan. Denna dröm om människan är något helt annat än drömmen om tekniken. Det är drömmen om människans slutliga upptäckt av sig själv och sin placering i världen bakom alla skymmande utanverk.
Så skrev Harry Martinson 1958, två år efter det att hans fantastiska rymdepos Aniara hade publicerats. Säkert skulle han ha blivit glad över att citatet fortfarande inspirerar – blir inte du också berörd av det? Själv känner jag hur jag liksom bara sugs in. Förtrollas av de tre meningarna och njuter av deras skönhet och av skarpsyntheten bakom.
Samtidigt är det just den jag skulle vilja veta lite mer om. Tänk om jag skulle bjuda in honom till ett samtalskalas?! Vid det här laget har han i och för sig varit död i över fyrtio år. Men jag kan ju göra ett tankeexperiment och ställa till med ett tänkt kalas med Harry som den ende gästen.
I vilken ände skulle vi börja? Kanske med att det var tur att vi två inte träffades redan 1958. Ett försök till samtal då skulle blivit en enda jätteflopp. Som 16-åring hade jag inte reflekterat över fenomenet teknik-i-sig. Långt mindre över teknikens samspel med människan – att vi skapar den men att den också omskapar oss när vi börjar använda den. Och att tekniken skulle kunna hjälpa oss att fånga drömmen om oss själva och vår plats i universum – det hade min 16-åring värjt sig mot.
Men nu, Harry, i det här tänkta samtalskalaset, är det annorlunda. Nu har jag haft mer tid på mig att hinna ikapp dig. Poetiskt och visionärt är du förstås fortfarande mästaren, men tekniskt har du hamnat på efterkälken. Tänk – jag har fått vara med om hela 64 års teknikutveckling efter 1958! Både som professionell utövare och som teknikanvändare. Och lärt mig mycket om teknikutveckling, bland annat att den ofta sker utan den nöd som ordspråket påstår utgör alla uppfinningars moder.
Ibland kan det vara tvärtom: en teknisk innovation kan bara dimpa ner, och plötsligt får många människor ett nästan oemotståndligt behov att få använda detta nya. Det största exemplet i vår egen tid är mobiltelefonen. Inte visste vi före dess tillkomst att vi ”behövde” den så till den milda grad! Men när den väl fanns på plats i alla världsdelar och alla sammanhang kom den inte bara att förändra den mänskliga kommunikationen utan också varuflödet, samhällsfunktionerna, logistiken, nöjeslivet, krigen, proportionerna mellan det lokala och det lokala.
Du säger inte så mycket, Harry. Men jag såg att du fick ett småleende på läpparna när jag började berätta om mobilerna.
Tror du att mobiltelefonen skulle gå att besjäla så att vi via den bättre kunde fånga just drömmen om människan? Själv tror jag inte det. Främst för att både mobiler och den övriga informationsteknologin är så nya inslag i mänskliga sammanhang att barnsjukdomarna ännu inte är över.
Men på lite sikt när vi inte längre är så främmande och valhänta inför alla nya möjligheter? När ”allt” finns i det så kallade molnet? När alla människor och för den delen också en massa saker är hopkopplade till ett Holos, en helhet? När alla kan dra nytta av inte bara de egna utan också alla andras tankar – är det kanske då vi kan komma underfund med vad som djupast är drömmen om människan?
PS. Ett av uppslagen i min senaste bok Guldkorn handlar just om ”Drömmen om människan”. Fast då hade jag ännu inte haft mitt samtalskalas med Harry Martinson. DS.
BODIL JÖNSSON är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknik. Hon är även hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
