Gun-Britt Nelson har de senaste tio åren varit en dag i veckan på en högstadieskola för att hjälpa till i kaféet. Hon pratar ofta och gärna med eleverna. Det gör henne glad och pigg. Hon gillar unga människor, men tolererar inga svordomar. Text Anna Smedberg Foto Kristina Wirén
Skolkaféet har precis öppnat. Eleverna strömmar till. Ljudnivån stiger i takt med att borden fylls med ungdomar. Bland alla unga finns en person som sticker ut. Det är 86-åriga Gun-Britt Nelson. Hon är ett välkänt ansikte här eftersom hon varje vecka hjälper till i kaféet.
– Det är roligt för jag känner mig uppskattad. Jag känner mig som en resurs. Det finns elever som kanske varken har farmor eller mormor och då kan de prata med mig, säger Gun-Britt Nelson.
Varje fredag kommer hon till skolkaféet. Det finns i fritidsgården Hobban, som ligger mitt i Södermöreskolan. En högstadeskola i samhället Ljungbyholm, utanför Kalmar i Småland. Gun-Britt började i kaféet för tio år sedan.
– Jag trivs jättebra. Det är trevlig personal och trevliga elever. Eleverna hälsar på mig i affären. Det tycker jag är roligt, säger Gun-Britt.
Det var fritidsgården som hörde av sig till de lokala pensionärsföreningarna då de hade så mycket att förbereda i kaféet på morgnarna. De ville ha lite hjälp av volontärer helt enkelt. Från SPF Seniorerna var det flera som ställde upp. Sedan slutade en efter en. Idag är det bara Gun-Britt kvar. Hon stortrivs och får mycket energi av att prata med eleverna.
– Jag känner mig genast lite yngre. Så länge jag orkar köra bil och ta mig hit tänker jag vara här.
Gun-Britt menar att äldre har en livserfarenhet som kommer till nytta i skolan. Hon tror att äldre kan lära barn och unga en del om livet.
– De ser att man är äldre och då har de en viss respekt. När jag började här svor de oerhört. Då frågade jag vad de pratade för språk? Nu hör jag inga svordomar alls när jag är här, säger hon.
Gun-Britt kommer till kaféet vid åtta-halv nio. Hon börjar med att förbereda mackor som ska säljas.
– Vi brer smör på mackorna. Mycket smör vill de ha, säger Gun-Britt och ler. Sedan lägger vi på två ostbitar och lägger ihop mackorna. När kaféet öppnar kommer eleverna och de som inte ätit hemma på morgonen är jättehungriga.
Gun-Britt räcker mackor och dryck till eleverna som handlar. Sedan torkar hon bord och diskar. Det händer att hon slår sig ned hos ungdomarna och pratar. Hon har nära till skratt och kan lätt starta samtal.
– De sitter här med sina smartphones. Jag pratar med dem för att de inte ska titta på sina telefoner. När man är på kalas är det inte så trevligt om alla sitter så här, säger hon och sänker blicken mot sina händer för att visa hur det kan se ut när någon håller på med mobilen i stället för att konversera.
Samtalen med eleverna handlar om allt möjligt. Gun-Britt kan berätta om sin egen skoltid i Hagby småskola. Hon hade samma lärarinna som hennes mor haft. Svordomar förekom inte. Det var före mobiltelefonens tid och hon upplever att de pratade mer med varandra än vad dagens ungdomar gör. Även maten och skolmiljön var annorlunda.
– Vi satt med mjölkflaska och ett smörgåspaket och det brann i kaminen. Så hade jag det, brukar jag säga, och ungdomarna tror inte att det är sant.
Gun-Britt har haft med sig sina gamla skolböcker och berättat om till exempel välskrivning. Hon pratar också om aktuella ämnen.
– En dag hade jag med mig min smartphone och visade bilder från älgjakten. Det tyckte de unga var roligt, säger hon och brister ut i ett av sina hjärtliga skratt.
På fritidsgården arbetar Maja Liljelli-Persson som fritidsledare sedan 20 år. Hon menar att Gun-Britts närvaro betyder mycket och skapar ett lugn.
– Det blir en helt annan ljudnivå och ett annat språk när Gun-Britt är här. Hon sitter och pratar med dem och rättar dem, när de svär exempelvis. Det tycker vi är jättebra för deras ordförråd. Många har kanske inte någon mormor eller farmor. Gun-Britt gör en stor insats här. Sedan är hon en frisk fläkt. Ungarna gillar henne och hälsar alltid på henne, säger Maja Liljelli-Persson.
Gun-Britt berömmer Majas arbete och det märks att de gillar varandra. Gun-Britt berättar om tiden innan hon blev pensionär. Hon mötte även ungdomar i yrkeslivet när hon arbetade som undersköterska på akutmottagningen på Länssjukhuset i Kalmar.
– Många ungdomar kom in och hade druckit för mycket. De var ledsna och grät. Deras föräldrar var oroliga. Jag sa att de behöver inte bli alkoholister för det, alla barn provar på.
Gun-Britt gillade sitt arbete på sjukhuset.
– Jag trivdes väldigt bra med att arbeta med människor. Man kunde vara trött och ledsen när man kom till jobbet, men när man träffade människor blev man pigg igen. Det gav så mycket tillbaka.
Gun-Britt Nelson
Ålder: 86 år.
Bor: På en gård i Tvärskog, Småland.
Familj: Make, två söner, sex barnbarn och ett barnbarnsbarn.
Gör: Pensionär sedan ett yrkesliv som undersköterska.
Intressen: Väva mattor, baka, promenera och delta i SPF Seniorernas stickkafé.
När maken gick i pension ville han att Gun-Britt också skulle pensionera sig. Hon var 61 år och kunde tänka sig att sluta jobba, men hade en önskan.
– Jag sa till honom att om han gör ett vävrum till mig ska jag sluta jobba. Det gjorde han och det gick fort, så då slutade jag, säger hon och skrattar.
Tiden som pensionär har hon fyllt med att väva mattor, men också med ett stort engagemang i kyrkan.
– Jag har varit kyrkvärd i 32 år och arbetade förut med kyrkans diakoni.
Gun-Britt bor sedan många år med sin make på en skogsgård, som idag drivs av en av sönerna. Att komma till skolan på fredagar passar henne bra, det blir i samband med att hon handlar i affären i samhället.
– Eftersom min man är 90 år och behöver en del hjälp är det är ett andningshål för mig att komma hit. Jag får dricka kaffe och äta smörgås. Jag får en blomma på sommaren och nu i jul fick jag en fin julros och godis. Jag får också äta middag gratis om jag vill, men det hinner jag aldrig för jag behöver åka hem och laga mat till min man.
Tio år på skolan har gett henne många minnen. Ett minne är extra starkt. Gun-Britt lade märke till en flicka som verkade ensam.
– Det var en flicka från Syrien, hon satt ensam och ingen pratade med henne. Jag frågade varför de inte pratade med henne. Hon har sin mentor, sa de. Då blev jag riktigt upprörd.
Det behövs fler farmödrar och mormödrar i skolorna
Gun-Britt tog sig an att prata med flickan med hjälp av en annan syrisk flicka. Den ensamma flickan kom sen många gånger till kaféet.
– Vi fick fin kontakt. Som äldre har man upplevt ett helt liv och märker om någon ser ledsen ut. Då kan man prata lite mer med dem.
Rasten går mot sitt slut för flera elever. En av dem är Frans-Oskar Kuskmålen, 15 år. Han är ofta i kaféet där han möter Gun-Britt.
– Hon är lugn, snäll och generös. Hon bjöd på pepparkakor och lussekatter vid jul. Jag pratar med henne när jag köper mackor. Det är kul att se att äldre vill jobba, säger Frans-Oskar Kuskmålen innan han springer iväg till sin lektion.
Gun-Britt hoppas att fler äldre vill hjälpa till i skolor för att bidra till möten mellan generationer.
– Jag undrar om det är vanligt med äldre i skolan eller om jag är unik. Men det behövs fler farmödrar och mormödrar i skolorna. Det ger väldigt mycket när man gör något för någon annan, säger hon.
