Tro inte att små tanter, födda på 1960-talet, kommer att gilla läget och finna sig i nådegåvor på 2030-talet! Det skriver två 76-åriga kvinnor som vill lyfta fram bemötandet av äldre.
Hur har våra politiska företrädare tänkt sig att tackla den där befolkningsökningen som sägs vara ett hot inom en nära framtid? Har de inte märkt att en åldrande befolkning är ett problem för samhällsapparaten redan nu? Det behövs planering och framför allt en attitydförändring. Vi vill ha politiker som vågar se dagens verklighet och är kapabla att planera för framtidens växande antal 80+.
Vi är kvinnor, 76 år båda, vi har barn och barnbarn och vi har varit yrkesmässigt verksamma (socialt arbete respektive journalistik) under stor del av våra liv. Hela 1900-talet har varit förändringarnas århundrade. Vi tror nu – på goda grunder – att 2000-talet blir präglat av oss äldre. Och vi tror att vi behöver börja med något så trivialt som att förbättra mötet med gammelblivandet. Både hos oss själva och i vår omgivning.
Märk väl, vi är fortfarande starka och friska i anden, så som vi varit i hela vår yrkesverksamma tid – fullvuxna kvinnor med samma behov som alltid. Möjligen med undantag av förslitningar av diverse system i kroppen som kräver uppmärksamhet. Och respekt. Vi är inte en främmande ras. Om vi går med rollator så är det för att somliga delar inte har kvar sin spänst. Vindsvåningens kapacitet är likväl oförminskad.
Vi har lyssnat på gamla människors berättelser och vi har egna erfarenheter av att bli missförstådda, motsagda till och med överkörda. ”Gamla människor inbillar sig ju så mycket” är en replik vi mött. I själva verket tillhör vi den generation kvinnor som varit med om den verklighet som Elin Wägner drömde om. Vi har frigjort oss och har en självtillit som våra förmödrar inte ens vågade fantisera kring.
Vi tror att en orsak till förtroendevaldas handfallenhet kan vara främlingskapet mellan generationerna, den ökande klyftan. Men vi är inga stereotyper! Ni kommer själva att märka det när ni blir pensionärer. Ändå tror vi att somligt kan generaliseras, exempelvis bemötande av oss äldre. Eftersom vi båda har varit kvinnosakligt aktiva funderar vi dessutom på om kvinnor och män upplever sitt åldrande olika. Visst, idag är vi ibland lite saktfärdiga. Men vi har kunskap och erfarenheter lagrade i våra egna hjärnor. I år, 2011, har kvinnor dessutom varit fullvärdiga medborgare i 90 år. Kvinnor har haft rösträtt sedan 1921.
Vi har väl så där en fyra år till 80, som är förväntad livslängd. Nåja, vi är ju kvinnor, vi kanske får några år till. Den tid som kommer för oss och alla er 40-50-talister vill vi och säkert också ni själva
– bli bemötta som normalbegåvade
– bli tillfrågade om kunskaper och erfarenheter
– slippa trovärdighetsproblem i dialog med vård och omsorg
Kommande generation pensionärer är rena dynamiten i jämförelse med vår. Tro inte att små tanter, födda på 1960-talet, kommer att gilla läget och finna sig i nådegåvor på 2030-talet!
Detta är välment varning…
Gerd Forssell, Stockholm och Barbro Hellberg, Falun
