Sverige har 14 kultur- och naturminnen, som FN anser är viktiga för hela mänskligheten. De kallas världsarv. Birka är ett av dem. Under guidningen på Birka diskuterades olika teorier. En teori är att pålarna i vattnet på den tiden kan ha byggts för att skydda befolkningen. Ett annat synsätt är att pålarna användes av handelsfartyg. Men kan man inte också tänka sig att de användes i båda syftena undrar insändaren.
Sverige har 14 kultur- och naturminnen, som FN anser är viktiga för hela mänskligheten. De kallas världsarv. Av dessa besökte jag Birka, vår första stad med betydande internationell hamn, tillsammans med SPF, Sveriges Pensionärsförbund i Nyköping/Oxelösund.
Nyköpingsbo som jag är tänkte jag under guidningen på naturreservatet Lindbacke och Uppsa Kulle – båda från järnåldern. Nyköping, inte minst, har sina pärlor. Guiden, tidstypiskt klädd med långt hår, berättade att Sverige för mer än 1000 år sedan inte var ”efterblivet” som man kan ha fått för sig. Birkas kultur var bara annorlunda än på andra håll; nämligen en högt stående hantverkskultur.
Det visade sig under guidningen att vetenskapliga teorier diskuteras och omprövas även i dessa sammanhang. En teori är att pålarna i vattnet på den tiden kan ha byggts för att skydda befolkningen. Ett annat synsätt är att pålarna användes av handelsfartyg.
Men kan man inte också tänka sig att de användes i båda syftena? är min fråga. Synd var det kanske annars?
Viktigt numera, förstod jag, var att ta kål på en myt som att vikingarna bar horn på huvudet. Hornen användes att dricka ur, sa guiden. Men i lekens värld behöver det inte hindra barn att bära ”vikingahjälm”, eller hur?
Att Ansgar införde kristendomen stämmer inte helt för alla. Han var här men drevs bort, sa guiden. Andra efter honom genomförde kristendomen enligt det perspektivet.
Men det är väl ändå så att det finns en ”igångsättare” i varje nytt projekt? Att en enda människa gör skillnad, ser jag som en sanning.
Väl i museet drogs mina blickar till de små kopior av arkeologiska fynd som såldes som smycken. Särskilt en liten orm, hoprullad eller slingrande, i järn med läderlänk drog till sig min uppmärksamhet.
I tankar och känslor gick jag till min ungdom, då jag ibland bar en orm i gulmetall placerad högt upp på armen. Ja, en bekant hade till och med exotiska ormar som husdjur till min mors fasa.
Ormarna i museet fick förbli museiföremål. Att köpa är inte alltid nödvändigt. Mentalt kände jag det ändå som om minst en cirkel slutits för min del.
Kanske återvänder jag till Birka någon gång. Och då kanske ormen frestar tillräckligt för köp.
Gunilla Lysell, dialogförare
