Debatten om vanvården inom äldreomsorgen har den senaste tiden varit minst sagt livlig och följts av den ena skandalen efter den andra.
Hörde om någon som låg sängbunden i hemmet och beroende av hemtjänsten. När den sjuke ville ha en dagstidning att läsa sa hemtjänsten: ”Nej – vi får inte köpa bara en tidning!” Obegripligt – tala om översitteri, måste inte också hjärnan ”få sitt”! Dessutom – en tjänst man får betala för.
Är det inte skrämmande? Det är ju vi äldre, som varit med och byggt upp vår välfärd. Sällan eller aldrig har vi varit samhället till last och nu när vi kan behöva den vård vi förtjänat – var finns den!? Inte utan att man blir rädd för att bli skröplig, gammal och sjuk! Har vi inga rättigheter längre?
Som väl är finns undantag, i mindre orter och städer. Ett fint exempel är Vadstena, där min mor Svea bodde innan hon gick bort efter ett långt, mödosamt och händelserikt liv. Fyllt av strapatser och umbäranden, bland annat under första och andra världskriget. Hon blev etthundratvå år och 2 månader.
På ålderns höst flyttade mina föräldrar till ett litet radhus i Vadstena. När min mamma blev änka, klarade hon sig mer eller mindre själv (trots ett handikapp) tills hon fyllt 98 år. Då hade hon mer eller mindre slutat laga mat, fick hemhjälp och nylagad lunchmat leverad från stadens storkök (som kommunen tog över när Birgittas mentalsjukhus upphörde). Maten var till och med varm, mycket beroende på att mammas leverans låg först på utkörarens ronda!
Till äldreboendet
En dag var olyckan framme – hennes hus blev vattenskadat och hon måste flytta! Kommunen var förstående och hon kom (temporärt) in på Sjöhem, Wasagården – ett av Vadstenas två äldreboenden. Till en början pratade hon om och undrade när hon skulle få flytta hem igen. Det här var på hösten och framemot december trivdes hon så bra att hon hoppades få stanna över julhelgerna. Själv trodde hon, som hon sa: ”Det är fint här jag trivs bra. Det är som ett pensionat – jag tror att ägaren bor ovanpå – kan höra henne ibland!”
Minst en gång i veckan ringde jag min mamma och vi pratade en del, trots att hennes hörsel blev allt sämre. Hon kände igen min röst och det var viktigt. Ett par år senare hörde hon så dåligt att jag fick ringa personalen på hemmet, som alltid glatt och vänligt berättade hur hon mådde och vad hon ätit eller gjort. En ovärderlig kommunikation och med ”trogen” personal man kunde lita på. Snart kände jag alla som arbetade på avdelningen.
När mamma fyllde hundra firades hon på hemmet (som har en trevlig lokal för liknande ändamål). Hela släkten var samlad och mor satt, blomsterkransad med ett glas champagne i handen och njöt av feststämningen.
Omkring en månad innan mor gick bort hälsade jag på henne. Hon utstrålade ett lugn och en harmoni jag inte sett på länge och personalen på hemmet höll med och tyckte också hon mådde bra. (Kanske hon haft kontakt med vår Herre, som sa sig vara beredd att ta emot henne?!) Till mig sa hon ”Lillpojken – du har en guldkedja på dig!” Hon kände igen mig, noterade och iakttog – det värmde i bröstet!
En natt ringde ”nattvaket” från hemmet och jag kände genast på mig vad som hänt. De berättade att min mamma vaknat vid midnatt och fått ”lite lugnande”. En timma senare slutade hennes hjärta att slå och hon gick in i den eviga vilan!
När min mamma skulle begravas passerade vi Wasagården – hemmet där hon bott – och såg flaggan hissad på halv stång. En fin gest från personalen och hemmet som hedrade min mor. Vårdpersonalen hade även skrivit några fina rader till min mor som lästes på begravningen.
Många varma tankar och ett stort tack till hela personalen på Sjöhem, Wasagården från ”Mor Sveas” son (”Lillpojken”) och hela släkten. Ni är fantastiska och en förebild för äldrevården!
Gösta Nordén
P.S. Vadstena har omkring 7 000 invånare, styrs av en borgerlig allians och har för närvarande inga planer att privatisera vården D.S.
