Skyfall, matförgiftning och en brittisk fotbolls-supporter som mitt i natten försöker slå sig in i hotellrummet. Helgresan blir inte alltid så lyckad.
»VI SKA TILL ROM!!!« Den mest exalterade i det lika högljudda som mogna »tjejgänget« går fullständigt i spinn och skakar vilt stolryggen framför sig i planet. En av mina döttrar, som sitter i stolen, lutar sig uppgivet framåt och stoppar fingrarna i öronen. Själv försöker jag, på andra sidan mittgången, överleva den lilla italienska familjen i raden bakom. Pappan och sonen diskuterar hand-, eller rättare sagt fot-, gripligen skillnaden mellan hur Zlatan och Messi slår straffar. Vristträffar tar bättre än bredsidor, i alla fall genom en flygplansfåtölj.
Men strunt i det; vi ska ju till Rom!
I Italien är våren varm och skön. Ibland. Nu är den kall och rå. Men hotellrummen är varma, om än med en vag doft av mögel. Det kan också kvitta, här ska vi ju bara sova några timmar mellan upptäcktsfärderna i den eviga staden.
Vi skyndar ut och promenerar gata upp och gata ner. Överallt finns saker att begapa. Se där – ett 2000 år gammalt badhus som byggts om till kyrka. Och där – fyra fontäner i en korsning. Vi slänger mynt över axeln i Fontana di Trevi och kastar blickar mot Colosseum. Med ömmande fötter ramlar vi in genom den öppna dörren till en liten krog och beställer var sin pasta. Det mesta är halvljummet – utom restaurangen, som är utkyld. Pelaren med infravärme, som kyparen ställer vid vårt bord, hjälper föga.
Men vem bryr sig, i morgon ska vi till Vatikanen!
Peterskyrkan är mäktig, och kön in lång. I Sixtinska kapellet trängseln stor, i dunklet långt under Michelangelos färger. Det är bökigt att ta sig ur, när en av döttrarna börjar känna sig illamående. Men vi hinner. På en bakgata gör gårdagens Carbonara en föga uppskattad comeback.
Tillbaka till hotellet, där hon blir liggande – när hon inte sitter på toaletten eller hukar över en hink. Hennes elände får även oss andra att tappa lusten att gå ut och äta. Snart somnar hon, utmattad.
Mitt i natten vaknar hon av vilda slag mot dörren. Genom dörrögat skymtar en man, medvetslös på golvet. Ett vettskrämt samtal till receptionen och ett par nattportierer dyker upp. De får undan mannen och berättar att han bara är en helt vanlig engelsk fotbollsresenär, som försökt nicka sig in i sitt rum, men tyvärr tagit fel på våningsplan.
Vackert när det regnar
Framemot morgonen har dottern dåsat till igen och vill bara sova och sova. Lika bra det, för ute är det storm. Guideboken upplyser dock om att Pantheon är särskilt sevärt när det regnar, och dropparna vackert faller genom hålet i den väldiga kupolens mitt. Alltså ger vi övriga oss ut i skyfallet. Efter ett kvarter är skor och strumpor dyblöta. Några meter senare vänder vinden paraplyerna, som snart går sönder och förpassas till en papperskorg. Huttrande skyndar vi runt i staden. Piazza Navona är tomt, bara de överallt liggande och kringfarande trasiga paraplyerna vittnar om torgets mycket omskrivna folkliv. Tibern är strid, men det finns gott om plats på de smala antika broarna. Alla turister har tagit skydd i Pantheon, där de håglöst traskar runt på det blöta golvet.
Åter till hotellet, där den sjuka så smått börjar piggna till. Väl är det, för hemresan närmar sig.
På planet betygsätter tjejgänget sina arbetskamrater Svärmorsdrömmen och Snygg-Stefan, men denna gång ljuder diskussionen flera stolsrader bort.
Det passar bra, för vi behöver sinnesro att sammanfatta resan. Colosseum missade vi, och en massa annat. Men vad gör det? Allt står förhoppningsvis kvar. Och vi har ju slängt ett mynt i fontänen och kommer alltså att återvända till Rom.
Kanske.
Sten Arndt
sten.arndt@veteranen.se
redaktionen@veteranen.se
