Konstvisningar för demenssjuka är en succé på Museum of Modern Art i New York. Hjärnan stimuleras, minnen väcks och självkänslan stärks. Nu tar svenska museer efter.
Det är eftermiddag på en av New Yorks mest populära konstinstitutioner, Museum of Modern Art. I vanliga fall ringlar sig köerna i entrén i långa kurvor, men i dag verkar det tomt. MoMA stänger nämligen för besökare varje tisdag, för att i stället satsa på speciella sidoprojekt och gruppvisningar.
Vid den stora glasväggen ut mot 52:a gatan står besvikna turister, som inte var förberedda på att museet skulle vara stängt, och trycker näsan mot fönstret. Men på tredje våningen, där museet har sin permanenta utställning med surrealism, är stämningen munter.
Ett dussintal besökare, samtliga i ett tidigt skede av alzheimer, sitter samlade runt en tavla i sällskap med sina partner eller vårdare. Varje månad hålls den här rundturen där man diskuterar konst med alzheimersjuka, ett projekt som kallas Meet me at MoMA.
– Ordet »surrealism« kanske inte betyder något för er nu, men jag kan lova er att det kommer att göra det när den här dagen är över, säger Carrie McGee, som är guide för
rundturen.
Konsten stimulerar olika synsätt
Startpunkten för dagens lektion i surrealism är den tyske konstnären Max Ernsts Woman, old man, and flower från 1923, som omedelbart verkar sätta igång tankarna hos gruppen.
– Det här måste vara i Afrika, säger Manny, en man i rullstol och med en baseballkeps med New York Yankees-logotyp. Han tittar kisande på den människoliknande figuren i
mitten av tavlan och gestikulerar mot utsmyckningar som han tycker ser afrikanska ut.
Joe, en annan av gästerna, tycker däremot att målningen är provocerande.
– Den är bisarr! Den är orealistisk!
Carrie förklarar hjälpsamt att Max Ernst var soldat i första världskriget och att målningen präglades av hans erfarenheter där.
– Det verkar som att han rökte en del lustiga cigaretter också, säger Joe.
– De genomskinliga kroppsdelarna är som förlorade kroppsdelar i krig, säger Lynn, en annan av gästerna.
Carrie håller med dem båda två.
– Det finns inga rätta svar. Surrealism handlar om att man måste få ha olika synsätt.
I nästa rum kommer vi till René Magritte, en av de mest berömda surrealisterna. Craig, en fransktalande före detta Moskva-korrespondent för New York Times, blir på bra humör, för här får han en chans att visa sina språkkunskaper. Han pekar mot en text som står skriven på tavlan.
– »Ciel«. Det betyder himmel.
– Men föreställer tavlan himlen? frågar Carrie.
– Nej. Den föreställer en spegel som reflekterar himlen. Jag gillar Magritte, han har humor, säger Craig.
Craig är en av stammisarna på Meet me at MoMA. Han är konstintresserad sedan länge och har en dotter som jobbar på ett galleri på nedre Manhattan.
– Det är bättre att stimulera hjärnan med konst än med tabletter, säger Craig.
Engagemang ger bättre humör och minne
Och visst är det svårt att tänka sig ett bättre ändamål för konsten på MoMA än att väcka liv i minnen och funderingar som annars skulle förbli dunkla. En av besökarna beskriver livet med alzheimer som att »långsamt säga farväl till sig själv«. Besöket här kan inte vända sjukdomens bitvis plågsamma utveckling, men det kan göra den mildare och långsammare. De dementa vårdar och bevarar sina minnen och håller dem vid liv lite längre.
MoMA startade programmet 2006 och initiativtagarna har sedan dess rest runt och inspirerat andra att prova liknande program. I dag har man besökt 220 muséer och institutioner runtom i världen. De betonar att forskning stöder de positiva effekterna av programmet. 2009 lät man under åtta månader forskare från New York University följa programmet och intervjua besökarna. Det visade sig att diskussionerna om konst hade tydliga, positiva effekter. Dr Mary Mittelman, som ledde forskningsprojektet på universitetet, slog fast att den här sortens konstdiskussioner leder till en märkbar förbättring i humöret och minnet hos deltagarna. De sjukas kommunikation med personal och anhöriga förbättrades tydligt.
Bättre kontakt med omgivningen
Det tydligaste beviset för programmets framgång är kanske att deltagare själva tycker så mycket om det. 95 procent av besökarna på Meet me at MoMA återvänder mer än en gång.
Många av besökarna är par som varit gifta i 40, 50 år, där den ena drabbats av demens. För dem är visningarna ofta en sällsynt chans att kunna prata om minnen som annars aldrig kommit fram.
– Ofta blir paren också vänner med varandra och umgås efteråt, så att de friska får en chans att utbyta erfarenheter med varandra om hur det är att leva med en partner med demens, säger guiden Carrie McGee.
Innan Carrie McGee började med rundturerna fick hon träning av experter på hjärnforskning och demens, och av kommunikationsrådgivare som lärde henne hur man bäst kan prata med alzheimersjuka.
– Det är kombinationen av att de engagerar sig i konsten och att de engagerar sig i varandra, socialt, som gör det så effektivt. Alzheimer gör människor isolerade. Men det här är ett sätt för dem att känna kontakt med omgivningen.
Väcker olika känslor
Hon minns speciellt ett tillfälle, när de visade en tavla som enligt henne föreställde ett biljardbord.
– En man som inte hade sagt något på hela dagen hoppade plötsligt till och hade en lång utläggning om att det inte alls var ett biljardbord, utan ett snookerbord. Sedan redde han ut distinktionerna mellan de olika borden på ett väldigt detaljerat sätt. Det är ofta så, att folk är tysta i början men sedan blir de mer engagerade när de märker att vi behandlar dem som riktiga människor, att vi lyssnar på dem. Det går inte att fejka intresse för människor.
Den sista målningen för dagen är Joan Mirós gigantiska The birth of the world.
– Det ser ut som yttre rymden, säger Lynn.
– Jag tycker nog snarare att det ser ut som Central Park på natten, säger Joe.
Manny blir upprörd av målningen, men kan inte formulera varför. Han ställer sig upp, går fram till tavlan och börjar hytta med händerna mot Mirós stora, röda, ballongliknande cirklar. Något med målningen har väckt liv i ett minne som gör honom arg.
En annan av besökarna, Barbara, går fram till Manny och lugnar honom genom att klappa honom på ryggen. Själv är hennes reaktion tvärtom.
– Jag blir på bra humör av den här. Det här är min favorit. Det är som en dröm. Vissa bitar är så mörka, men andra bitar är väldigt hoppfulla.
Text Martin Gelin
redaktionen@veteranen.se
Visningar i höst
Nationalmuseum i Stockholm erbjuder i höst särskilda visningar för dementa och deras anhöriga, i de tillfälliga lokalerna på Fredsgatan 12.
Museet driver, tillsammans med bland andra Alzheimerfonden och Svenskt demenscentrum, under ett par år projektet Möten med minnen. Förutom egna visningar ska National-museum utbilda pedagoger från andra håll i landet, så att de kan hålla i visningar på sina museer. Hittills har 35 museer anslutit sig, till exempel Göteborgs konstmuseum, Malmö konsthall, Jamtli och Bohusläns museum, men fler väntas hänga på.
