Jan Eliasson är FNs hököga

FNs vice generalsekreterare drömmer om att kunna förhindra krig. Han är trött på att bli inblandad först när de redan brutit ut. Men Jan Eliasson jobbar på ändå – det är ju hans liv.

Jan Eliasson tycks vara en pojke med guldbyxor, en man som obekymrat vandrar från det ena toppjobbet till det andra i Sverige och världen, allmänt omtyckt, beundrad för sin diplomatiska skicklighet, sin stora sociala kompetens och sitt djupa engagemang i grundläggande frågor om fred och trygghet.
Ja, han är beundrad även av dem som bakom den charmiga fasaden tycker sig se ett självklart och målmedvetet intresse för den egna karriären och en plats i historien.
Ändå: mycket få personer kan och vill vid 72 års ålder arbeta så hårt som Jan Eliasson. I somras fick han endast fem lediga dagar och han bor ensam i New York, även om hans hustru Kerstin hälsar på ibland. Varje dags mål är att kunna gå hem från kontoret allra senast tolv timmar efter det att han kommer dit. Han lyckas inte alltid, och han tar oftast med sig något hem som måste läsas inför nästa dags arbete.

Är detta ett liv, egentligen?
– Nja, det brukar jag fråga mig själv. Jag har ett enormt behov av distans till det jag gör. Det får bli på helgerna. Jag tror att jag har förmågan att fokusera på det jag gör för tillfället. När jag kopplar av glömmer jag jobbet.

Är detta jobb roligt?
– Det vill jag kanske inte påstå. Men det är energigivande. Det är som ett gift i blodet. Jag känner mig bekväm, underligt nog, när jag får den där dosen av kris, eller av att försöka hantera en konflikt. Detta är vad jag kan, och detta är vad jag vill göra.
Han tycker att det är jobbigt att inte ha familjen med sig, på plats. Han är »verkligen en family man«, som han uttrycker saken. Ändå: jobbet är värt uppoffringarna. När Ban Ki-moon ringde våren 2012 och erbjöd honom att bli vice generalsekreterare bad Jan Eliasson om en veckas betänketid.
– Men Kerstin sa »så dum du är, du vet mycket väl att du måste ta jobbet«. Hon visste förstås att jag skulle ångra mig djupt om jag inte tog det.

Men bör man verkligen jobba så här hårt i din ålder?
– Man ska göra det man brinner för. Man har en stund på jorden och jag tycker att man ska göra det man känner starkast för. Man kan bara protestera mot de nedbrytande krafter man utsätts för i kroppsligt avseende. Men jag får energi och kraft av det jag gör. Jag kommer att fortsätta så länge jag tycker att det är roligt.
Jan Eliasson medger att han kanske ändå måste sätta en gräns för hur länge han kan hålla på.
– Det gäller att försöka finna en balans mellan det personliga och det professionella. Det har vi nog lyckats med tidigare, mycket tack vare Kerstin. Men just nu har det professionella tagit över, just nu är jag en arbetsmaskin. Det finns inte så mycket tid över för naturen, för att läsa, för att skriva den där boken som de har legat på mig om att skriva, för att umgås med barn och barnbarn, och vi har ju ett underbart ställe på Gotland. Men familjen vet hur jag är…

Han fortsätter att skriva i en dagbok som handlar både om viktiga saker som hänt i jobbet och hans egna funderingar och känslor. Men när han skrev i den för några dagar sedan upptäckte han att det gått en månad sedan han skrev förra gången.

Talar med bildspråk
Jan Eliasson uppmärksammas ofta för bra uttryck och slående formuleringar. Han har talat om att »tålamod är det riktiga modet«, att »passion« måste kombineras med »compassion« (medkänsla), att man måste vara aktsam så att glorian över ens huvud inte förvandlas till en snara kring halsen.
Nu har hans talskrivare lärt sig hur han vill ha det. Korta meningar, bildspråk, nästan talspråk, koncisa sammanfattningar – och han försöker nästan alltid vika av från den skrivna texten när han håller sina tal, ungefär som Olof Palme gjorde när Jan Eliasson var hans talskrivare på 1980-talet.
I sina tal citerar han numera lika ofta sina föräldrar som sina idoler inom svensk diplomati, Dag Hammarskiöld, Sverker Åström, Leif Leifland. När han hade fått ambassadörstitel sade pappa John, som var fackligt aktiv i Göteborg: »Jaja, brabra, men kom ihåg att det är lånta fjädrar«. Och en gång när han i mogen ålder berättade för sin mamma Karin att han måste förbereda ett tal sade hon »Men det är väl enkelt. Du ska tala om det varav hjärtat är fullt«.

Internationella frågor intresserar
Jan Eliassons intresse för internationella frågor väcktes på allvar under ett år som utbytesstudent i Indiana, USA. Han bodde hemma hos borgmästaren, som var demokrat, och övertalade denne att bjuda in senator John Kennedy till den årliga Jefferson-Jackson-middagen i Indianapolis detta år, 1958. Någonstans i sina gömmor har Eliasson fortfarande kvällens meny på vilken den blivande presidenten skrev »Have a nice stay in America«.
Det internationella intresset fortsatte när han återvänt till sina studier på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, det gamla prästgymnasiet. Latinstudenterna i tredje och fjärde ring hade ända sedan 1700-talet plikt att hålla morgonbön, i tur och ordning.
– 1958 fick jag den 24 oktober, FN-dagen, på min lott och jag bestämde mig för att tala om FN.
Det uppskattades inte av skolans rektor. Jan Eliasson hade ändå inga planer på att bli präst, ett yrke som åtta av de 24 eleverna i hans klass så småningom valde. Hans håg stod mera till språk och språkforskning, men efter sjökrigsskolan (»svårt att komma in, typiskt mig att söka dit«) och handelshögskolan kom han in på UD:s aspirantutbildning vid 25 års ålder och blev den klarast lysande stjärnan i sin årsklass.
Språken fick han ändå nytta av. Orden blev hans verktyg, säger han.

Har aldrig bett om ett jobb
Jag har intervjuat Jan Eliasson flera gånger tidigare, till exempel i mars 1984. Han betonade då att han aldrig hade eftersträvat eller bett om ett jobb. Han var 43 år gammal. Sin ungdom till trots hade han varit chef för den politiska avdelningen på utrikesdepartementet, alltså nummer tre i UD-hierarkin, i nästan ett år. Denna post var vanligen förbehållen äldre personer med åtminstone någon ambassadörspost bakom sig.
Bland de befattningar och uppdrag han redan då hade avverkat – »men inte eftersträvat« – fanns förste ambassadsekreterare i Washington, närmaste man till kabinettssekreteraren Sverker Åström, chef för informationsbyrån på UD och chef för Afrika-Mellanöstern-enheten. Dessutom hade han inlett det tunga arbetet som Olof Palmes närmaste man i försöken att medla i konflikten mellan Iran och Irak.

Nu, nästan 30 år senare, sitter Jan Eliasson i ett stort hörnrum, med utsikt över East river, i FN-byggnaden i New York. Det märks förstås att han blivit äldre och mognare – men kavajen är lika oklanderlig och näsduken i bröstfickan matchar slipsen. Leendet är lika brett som 1984, om än en aning tröttare. Engagemanget lyser fortfarande i hans ögon och färgar hans försiktiga men klart märkbara göteborgska.
Inte heller det nya jobbet som FN-chefen Ban Ki-moons närmaste man behövde han be om, lika lite som han efter polchefsjobbet på UD behövde be om att bli i tur och ordning FN-ambassadör, kabinettssekreterare, ambassadör i Washington eller ordförande i FNs generalförsamling.
Därutöver blev Jan Eliasson vid några tillfällen föremål, eller kanske  »utsatt«, för starka påtryckningar att ställa upp som kandidat till den allra högsta posten i FN, som generalsekreterare.

Första gången skedde detta i början av 1990-talet, då Javier Pérez de Cuéllar skulle ersättas, andra gången i slutet av 90-talet, då Boutros Boutros-Ghali avgick, och tredje gången inför Kofi Annans omval några år in på 2000-talet.
– Jag tror egentligen inte att jag hade kunnat få jobbet någon av dessa gånger. Av olika skäl valde jag att inte ställa upp. Första gången var det för att Europa redan hade haft generalsekreterarposten tre gånger. Andra gången var det för att Asien inte hade haft posten på länge och jag inte ville alienera de asiatiska staterna. Tredje gången ville jag inte gå i vägen för Kofi Annan, som är min vän och som jag har den största respekt för.
Nu är det rimligtvis alltför sent för toppjobbet. Men världens konflikter och kriser tycks stå på kö och blir värre och värre: Syrien, Mali och Gaza ligger på Jan Eliassons bord. Därutöver har han huvudansvaret för att formulera utvecklingsarbetet för världen efter år 2015, då millenniemålen löper ut. Detta arbete ser han närmast som en respit från de dagliga kriserna.
– Det är väldigt spännande. Det handlar å den ena sidan om fattigdomsbekämpning, sanitet, vatten och sådant och å den andra vilka element vi måste ha för framtidens utvecklingspolitik. För första gången i historien måste vi av existentiella skäl bygga in hållbarhet, klimatförändringar, ändliga resurser, befolkningsfrågan, effekten av naturkatastrofer i utvecklingsarbetet och se till att det inte blir någon motsättning mellan fattigdomsbekämpning och hållbarhet. Därutöver måste vi bygga in mänskliga rättigheter, reproduktiva rättigheter och andra känsliga saker – och dessutom det som kallas good governance, alltså hederliga institutioner och god infrastruktur i alla länder. Allt detta är oerhört viktigt och ansvarsfullt.

Sent i karriären blev karriärdiplomaten Jan Eliasson utrikesminister, en post som han hade i sex månader innan Göran Perssons regering avgick 2006.

Tänkte du dig någon gång en politisk karriär?
– Faktum är att både Olof Palme och Sten Andersson (utrikesminister 1985–91) tyckte att jag skulle slå in på den banan, framför allt Sten. Han ansåg att jag hade agitatoriska talanger som jag borde använda i politiken. Men jag kände mig inte lockad. Jag hade inga problem med de socialdemokratiska värderingarna, dem hade jag med mig från barnsben. Men jag älskade mitt jobb som diplomat. Jag ville vara proffs på min egen bana.
Jan Eliassons bakgrund i arbetarklassen var inte särskilt vanlig bland dem som rekryterades till UD i mitten av 1960-talet. Själv såg han aldrig detta som ett problem.
– Jag var så socialt tränad, elitskola i Göteborg, ett år i USA, Sjökrigsskolan. Jag har alltid känt mig hemma i alla sociala miljöer.
Dessutom var han bra i fotboll redan som elvaåring, säger han. GAIS pojklag, centerhalv, det som nu heter libero. Ja, något drömde han om att bli professionell fotbollsspelare.
Han hade säkert blivit bra, men knappast en Zlatan.
Han blev Jan Eliasson.

Text  Kurt Mälarstedt
redaktionen@veteranen.se

Kommentera