Sonja ställer ut i trädgården

I en trädgård på Öland finns smultron, lupiner och vallmo – men även prinsar och prinsessor, lejon och änglar. – Jag har världens bästa utställningssal, säger keramikern Sonja Thurborg.

Sonja Thurborgs tomt i Södra Sandby, på östra sidan av Öland, är ett grönt rum som befolkas av hennes keramikfigurer. Det som en gång i tiden varit beteshagar är nu en parkliknande oas.
– Människor kommer hit för att få lugn och ro. De har med sig en kaffekorg och sitter här en stund för att ta det lugnt. Det är många som har glädje av min trädgård, säger Sonja Thurborg, 80 år.
Trädgården är uppbyggd så att man kunde tro att en landskapsarkitekt varit anlitad, men den är Sonjas alldeles egna verk. Fast hon säger själv att hon bara haft tur.
– Jag har ingen erfarenhet alls av trädgårdsarbete utan har fått lita på naturen. Trädgården är skapad lite utifrån vad som trivs och vad som spridits hit.
Smörblommor, blåklockor och akleja trivs i trädgården. En stenmur gränsar till grannen.

Ville bjuda på smultron

Man ser havet. En stor ask sägs ha varit sjömärke för sjöfarare. På några ställen finns smultron.
– Jag tänkte att mitt barnbarn som bor i England skulle få smaka svenska smultron och sparade smultronbusken. Sedan spred den sig.
Men den som tror att Sonja själv sitter och filosoferar i trädgården, den tror fel.
– Det är så mycket annat jag vill göra. Jag arbetar med keramik, minst fem timmar om dagen.
Hon målar också tavlor. Sonja gick på konstfack på 1950-talet. När hon skaffade familj lade hon konsten åt sidan.
– Det är inte lätt att försörja sig som keramiker.
Hon utbildade sig till lärare och arbetade långt efter pension. Fyra dagar i veckan fram tills hon var 77 år.
– Det gjorde jag för att det var roligt. Barn är så roliga, de gör sig aldrig till.

Röjde väg till bäcken

Trädgården kräver sin skötsel. Sonja klipper gräset och vattnar blommorna. Hennes väninna Stina, 74 år, kommer och hjälper henne.
– Jag klipper gräset. Stina ordnar rabatterna. Vi är två gamla kärringar som hjälps åt, säger Sonja och skrattar.
När Sonja och hennes make köpte gården i början av 1990-talet var det för att komma närmare Sonjas syster som var sjuk. Systern gick bort och året därefter dog Sonjas make. Sonja bearbetade sorgen medan hon röjde upp i den vildvuxna trädgården.
– En granne berättade för mig att längst ned i trädgården finns en bäck, från vilken han fått hämta vatten till sin mormors morgonkaffe. Då tänkte jag att jag skulle gräva upp och rensa så att det går att gå ned till bäcken igen.
Sonja köpte en skottkärra, spade och räfsa. Hon rensade i två år för att kunna ta sig ned till bäcken. Över bäcken går en bro och vid brofästet finns Näcken i keramik.

Sagoslott inspirerat av barn

Natur och barn är inspiration för Sonjas keramik. Hon har placerat ut keramiken i trädgården, där hon tycker att de passar. Ett sagoslott står mitt bland buskarna. En prins är placerad utanför slottet. Inuti ska det finnas en prinsessa men hon syns inte till.
– Det kan vara roligt för prinsessor att se sig om i världen, säger Sonja lite finurligt.
Med keramiken vill Sonja förmedla glädje. Hon tycker att människor borde prata mer med varandra.
– Om någon känner sig orolig eller ledsen för något kan det kännas bättre att prata om det med någon. Då öppnar sig vägar.
Sonja hoppas att besökare ska finna ro bland hennes växter och keramik.
– En del säger att de blir lugna när de kommer hit, här är tyst förutom fågel-kvitter. Tystnaden och stillheten kommer att bli en lyxvara i framtiden, säger
Sonja.

text ANNA SMEDBERG

foto KRISTINA WIRÉN

Kommentera