Grattis Haninge! – Årets seniorvänliga kommun

SPFs tävling Seniorvänlig kommun 2012 har avgjorts. Det blev bingo för Haninge.

– Olov 68, sexa åtta. Olov igen, 63, sexa trea. Ivar 18, etta åtta.
– BINGO.
– Grattis! Bingo på Ivar 18.
– Va? Har Ivar 18 gått? Då hade jag också bingo.
– Vänta här nu. Var var vi? Nu måste vi reda ut det här…
Det spelas eftermiddagsbingo på seniorboendet och träffpunkten Tallhöjden i Haninges centralort Handen. En av 20-talet deltagare är 86-åriga Greta Gustafsson, som bott på Tallhöjden i åtta år.
– Här har jag det hur bra som helst. Det finns mycket att göra, men jag bryr mig inte om några andra aktiviteter än bingon. Nu kanske jag kan vinna lite kaffe.
En grupp med förhoppningar om en större vinst har samlats några kvarter längre bort, i SPFs lokal i bottenvåningen på en av Handens alla flerbostadshus. Vid ett bord i samlingssalen i det före detta dagiset sitter sju mycket aktiva SPFare, som har nominerat Haninge till utmärkelsen Seniorvänlig kommun – SPFs tävling som syftar till att lyfta fram goda exempel på orter där det är gott att åldras.
SPFarna vet ännu inte att deras kommun kommer att vinna. I sin nominering trycker de bland annat på att Haninge ger de egna äldre anställda goda deltidsvillkor men också möjlighet att fortsätta arbeta efter 67, att alla anställda vidareutbildas för att bli kravmärkta, att det finns en uppsökande verksamhet där nyblivna änkor och änklingar och alla som fyller 75, 80 och 85 får veta vad kommunen har att erbjuda, att äldre på boenden får mediciner och matvanor granskade, att det finns flera träffpunkter som erbjuder gemenskap och aktiviteter och att kommunen i största allmänhet engagerar sig för att höja livskvaliteten för de äldre.
– Det här är världens bästa kommun att samarbeta med, säger Monica Nyholm, SPF-ordförande i Handen. De tycker vi är ovärderliga och lyssnar, bryr sig och åtgärdar det vi klagar på – allt från nedfallna träd till att det inte fungerar på något äldreboende. Ingen fråga är för stor, ingen är för liten. Man nästan skäms när man träffar föreningar från andra kommuner. Inga har det så bra som vi.
– Vi får också stort ekonomiskt stöd, fortsätter Margaretha Sutton, ordförande i föreningen Runstenen. Bidrag på runt 200 kronor per medlem gör att vi kan erbjuda mängder av aktiviteter, som studiecirklar, caféer, pubkvällar och resor.
Hyllningskören är i det stora hela unison – möjligen kunde det finnas mer personal på äldreboendena och särskilda demenssjuksköterskor. Enigheten är total om att orsakerna till de goda förhållandena är både organisatoriska – att kommunen har en separat äldreförvaltning med hög status och korta beslutsvägar, och personliga – att de som leder verksamheten är mycket hängivna sina uppgifter.
– Äldrenämndens ordförande, folkpartisten Martin Lundqvist, är fantastisk, tycker Monica Nyholm. När han kom tänkte man att »en ung kille, vad i jösse namn ska han göra?«. Men vi gav honom en chans och det är det bästa vi gjort. Han är en riktig eldsjäl.

Den andra, av SPFarna lika hyllade, halvan av äldreomsorgens ledning finns ytterligare några kvarter bort, i det pampiga kommunhuset vid pendeltågsstationen. Förvaltningschefen Ewa Kardell lägger mer än gärna ut texten om hur viktiga äldrefrågorna är, hur bra verksamheten fungerar i Haninge och hur den ska kunna bli ännu bättre framöver.
– Den stora framtidsfrågan är hur de allt fler äldre ska kunna klara sig själva. Äldreboendena tror jag är på väg ut. 40-talisterna vill bo kvar hemma, inte flytta till ett rum på 30 kvadrat. Det kommer att krävas ny teknik och stor flexibilitet från vår sida.

Och vad säger Ewa Kardell då om SPFarnas kritiska synpunkter? För det första att bemanningen på äldreboendena visserligen är rätt bra jämfört med andra kommuner, men att personalen ändå borde vara större för att hinna med alla boende när det kör ihop sig. För det andra att det borde finnas speciella demenssjuksköterskor som kan hjälpa personalen, de dementa och deras anhöriga med alla de frågor som dyker upp i denna komplicerade del av äldrevården, både på boenden och inom hemtjänsten.
– Vården är alltid underbemannad – enligt egen utsago, säger Ewa Kardell med ett leende. Men det är inte alltid säkert att det blir bättre med mer personal. De kanske mest blir sittande i fikarummet. Och de betalas faktiskt av skattepengar. Vad gäller demensvården händer det mycket framöver, inte minst när kommunerna i länet om ett par år tar över hemsjukvården från landstinget. Nu har vi speciella demensteam med välutbildade undersköterskor på varje arbetsställe men om SPFarna tycker det behövs särskilda sjuksköterskor ska vi titta på det.
Ewa Kardell återgäldar gärna komplimangerna från SPFarna.
– Samarbetet med dem ger hur mycket som helst. 40 procent av pensionärerna i Haninge är anslutna till en pensionärsförening, så det vore korkat att inte jobba tillsammans med dem. Mitt mål är att det vi gör ska göra människan gott.

Så tillbaka till Tallhöjden, där det görs mycket, för att höra om det också görs bra. Utanför träffpunkten står Thomas Lekander och studerar lappen med dagens evenemang. Bingo är inget för honom.
– Jag har bara varit här en gång, när jag skulle hämta ett pris jag vunnit på Haninges äldredag. Jag trodde det var en plats på Tallhöjden, men jag fick välja mellan en spikmatta och en handduk. Jag tog handduken.
Han bestämmer sig för att gå in, för att kolla vad som händer och hur man ställer sig i kön till seniorboendet – trött som han är på att klippa gräs och skotta snö.
I foajén står Stig Forslund lutad över ett biljardbord och stöter lite halvhjärtat bollar ner i hålen.
– Jag brukar komma hit och spela med en kompis några timmar varje tisdag till fredag. Men han har ramlat och brutit revbenen så han kan inte längre. Det är ändå värt att gå hit, det händer att någon annan vill spela. Hur Haninge i övrigt är som äldrekommun? Det är jag för ung för att veta!

Gammal tyngdlyftare är han i alla fall, men intresset för styrketräning har falnat. Därför går Stig aldrig ner till det lilla gymmet i källaren. Där huserar i stället Margita Ejderfelt och Harry Forsberg. De har inte träffats förut, men säger sig samstämmigt ha gott hopp om att få hjälp i kommunen, när styrkan en dag tryter. Än så länge har de all kraft som krävs och konstaterar glatt att gymmet visserligen är litet, men synnerligen prisvärt med tanke på att det är gratis.
– Men massagefåtöljen där i hörnet är lite hårdhänt, säger Harry.
Skönare är det säkerligen då att sätta sig i frisörsstolen en trappa upp och bli omhändertagen av Marita Karlsson. Hon är 69 år, har drivit sin salong i 27 år och vet inte riktigt hur länge hon ska fortsätta jobba.
– Det är ingen som sagt att »Nu ska du sluta«. Och jag har ju ansvar för mina kunder. Det skulle behöva komma någon annan som kan klippa äldre. Det är väldigt socialt, folk pratar av sig både glädje och sorg. En kan berätta att hon träffat den mest underbara karl, en annan är deppig och behöver piggas upp.
Själv trivs Marita med tillvaron, och i Haninge.
– Jag har en syster som bor i en grannkommun. Vi brukar jämföra och visst är det olika. Larmen är till exempel dyrare där och man måste vara äldre för att få hjälp av en fixare. Det är annorlunda, helt enkelt. Här i Haninge är jag inte rädd för att bli gammal.
Text Sten Arndt
Foto Sofia Runarsdotter

Kommentera