Högskolor ratar seniora forskare

Ålderism. Seniora doktorander är inte välkomna efter pensionsåldern. Professorer som fyllt 67 år får gå, eller möjligen söka om sin tjänst. Sådan är verkligheten på många svenska lärosäten, visar Veteranens egen enkät. Samtidigt har många forskare fått erbjudanden från utlandet.

Att ägna sitt liv åt forskning är en speciell yrkesbana. Som professor får man betalt för att tänka, experimentera, försöka räta ut frågetecken om hur världen är sammansatt, fysiskt eller filosofiskt. Vetgirighet har sällan någon åldersbegränsning, och forskarkarriären är således inget som läggs på hyllan bara för att man går i pension. Undersökningar av Seniorakademin vid Göteborgs universitet visar att i stort sett alla professorer fortsätter att forska även efter pensionen, då man får titeln emeritus. Att få fortsatt anställning vid sitt universitet är däremot ingen självklarhet.
Frågan är: Hur behandlar Sverige sina seniora snillen?
”Individuellt”, om man talar med universiteten. ”Inget vidare”, om man lyssnar till flera av de forskare som efter pensionsåldern har velat vara fortsatt knutna till sin gamla arbetsplats. Eller med SPFs förbundsordförande Karl Erik  Olssons ord:
– Jag har hört att även om man får lov att vara kvar, är det bland annat kamp om rummen. Du kan mötas av attityden: ”Njaa, du är ju gammal” och få känslan att institutionen vill bli av med dig. Det brukar gå bra tills man fyller 67, sen blir det svårare.

Står för viktig kunskap
Martin Ingvar, dekanus vid Karolinska Institutet som generellt välkomnar senior forskning, menar att ”Seniora forskare står för viktig kunskap, kunskapsutveckling hos yngre medarbetare och ger perspektiv på tidigare forskning”. Vid  Chalmers tekniska högskola värnar man om seniora professorer som ”mentorer för unga, som ingångar till olika kontaktnät, som kunniga och erfarna bedömare av forskningskvalitet i ansökningar, som rådgivare till ledare”.
Dock har inte alla Sveriges lärosäten samma positiva inställning. Ofta handlar det om oro för hämmad tillväxt och förnyelse. Som vid Karlstads universitet, där man generellt anser att ”anställningar ska avslutas då pensionsåldern är uppnådd”.
Att tillväxten hindras om en forskare blir kvar på sitt arbete efter 67 – det ger Karl Erik Olsson inte mycket för.
– Det är så dumt! Om man får säga så. Det bygger på idén att det bara finns plats för ett visst antal människor i ett land och att det vore bättre om färre jobbade. Det är precis tvärtom.
– Allt fler anser att ju fler äldre som jobbar, desto lättare är det för unga att komma till. Om ekonomin är expansiv, blir det fler jobb inom alla områden, även för unga. Gamla människor kan vara bra som vägledare. Mentorskap är viktigt.
Akbar Seddigh, 71, företagsledare, civilingenjör och styrelseledamot, har angripit den svenska åldersfixeringen. Varje fall ska bedömas individuellt, betonar han, men just som mentorer kan de äldre forskarna se till att de globala nätverken bevaras och utvidgas.
– En klok 67-åring professor, som under 40 år har varit verksam inom akademi och forskning, tar vara även på nya idéer och krafter. Visst kommer de ungas idéer att synas. Man sitter inte isolerad i en kammare och forskar!

Forskare har lockats till utlandet
En annan känslig fråga är möjligheten att doktorera även som pensionär.
Karlstads universitet välkomnar inga doktorander över pensionsåldern, inte heller Högskolan i Halmstad eller Mittuniversitet i Östersund. Övriga tillfrågade ser inte seniora doktorander som en omöjlighet, men betonar att det är ovanligt, att konkurrensen är stor eller att projektet inte får ta ”så mycket handledarresurser att det blir brist på handledning för yngre” (Stockholms universitet).
Nys, tycker Akbar Seddigh.
– Det rör sig ju inte om hundratals pensionerade doktorander. Det handlar om en eller annan. Varför inte låta dem som vill forska?
Akbar Seddigh menar att den tvära inställningen till seniora forskare gör att Sverige riskerar att gå miste om värdefulla resurser.
– Många forskare har lockats till utlandet efter pensionen. USA, England och Frankrike kommer med erbjudanden, och nu börjar dörrar öppnas även i Kina.

Läs: I Uppsala nya tidning skriver Leif Lewin om Brain Drain, när svenska forskare lockas utomlands efter 60.

PENSIONERAD PROFESSOR SITTER TRÅNGT

När Mall Stålhammar gick i pension på Göteborgs universitet försvann hon ur kontaktregistren, fick nöja sig med en tredjedels arbetsrum och tilläts bara använda en dator som var för gammal för datasupport.

 

Mall Stålhammar, vars charmiga Göteborgslägenhet är fylld med böcker från golv till tak, flydde som barn från Estland med sina föräldrar. Direkt efter studenten började hon studera vid Göteborgs universitet, blev amanuens – den tidens doktorand – och när hon efter många akademiska decennier nådde 65-årsstrecket, var Mall professor i engelska. Hon hade bland annat varit ansvarig för översättarutbildningen och givit ut ett flertal böcker.
Längtade till pensionen gjorde hon inte, även om hon hade hört att livet som emeriti var trevligt – mer forskning, mindre administration. I den tryckta katalogen över universitetets anställda fanns en särskild avdelning för emeriti som alltså enkelt kunde nås av journalister, doktorander och andra frågvisa.
Det var då, det. Idag har kontakten med pensionerade professorer blivit allt mer eftersatt.
– Katalogen förekommer inte längre. Och det är nästan omöjligt att hitta emeriti på universitetets hemsida. Jag har fått tjata mig till en lista på språkinstitutionen, men det är olika på varje fakultet. Det främsta exemplet är ju när Arvid Carlsson fick Nobelpriset. Mängder med journalister hörde av sig till universitetet, eftersom de inte lyckats hitta hans kontaktuppgifter!

Mindre och mindre rum
Att plötsligt inte vara kontaktbar var inte det enda som hände Mall när hon blev emerita.
– Direkt miste man sitt arbetsrum! Jag fick flytta till ett rum som tre emeriti delade på. Det är inte alltid helt problemfritt. Men den stora nackdelen var datorerna. Vi fick inte ha så nya datorer att vi kunde få support på dem. Det skulle kosta pengar. Det gjorde att jag jobbade mycket bättre hemma. Men då var det i stället svårare att ta sig in på intranätet.
Och så var det flyttandet. Gång på gång, till mindre och mindre rum. Från gamla pentryn till rena garderober.
Att den styvmoderliga behandlingen av emeriti skulle ge yngre akademiker större chanser att utvecklas ger Mall Stålhammar inte mycket för.
– De som verkligen uppskattar oss är ju doktoranderna. Inte minst vid seminarier och disputationer. Dessutom har vi ofta gått igenom samma frågor som de unga forskarna. Man behöver inte uppfinna hjulet i varje generation, man borde kunna göra mycket mer av det här med mentorskap.

Satsa på tillgänglighet
Mall Stålhammar tycker att det som behövs är lite fantasi.
– Jag tror att man skulle försöka bjuda in emeriti i större utsträckning, och satsa på tillgänglighet även för allmänheten. Folk bör få veta att vi finns!
För att lägga forskningen på hyllan, det har hon inga som helst tankar på.
– Det tror jag skulle vara helt omöjligt, säger Mall och ler.

Text Kristin Helgesson Svenske

Kommentera