Ska vi summera vårt ideella arbete och säga att just vår kategori av människa ger detta till samhället? Nej vi ska göra arbetet för att vi vill hjälpa till, tycker insändarskribenten.
Jag läste med stort vemod artikeln i Veteranen nr 7 om ideellt arbete. Ideellt arbete förekommer tack och lov i alla åldrar i vårt samhälle, även om det enligt min känsla inte är så vanligt i Sverige som i till exempel de Anglosaxiska länderna, och det ger mervärde till såväl samhället som till de som utför arbetet och de som får del av det.
Sverige är uppbyggt av folkrörelser som bygger på olika slags ideellt arbete.
Tänk på alla föräldratimmar som ges till idrotten både i form av tränare och administrativ hjälp, liksom skjutsningar och bakande av bullar med mera. Utan detta hade vi ingen idrott hos oss.
Hur mycket gör vi inte för våra grannar och andra föreningar? Ska vi summera ned detta och säga att just min kategori av människa ger detta till samhället? Nej vi gör det för att vi vill verksamheten eller personerna väl. Vi stärker vår självkänsla. Vi bestämmer själva hur mycket och till vad. Och visst är det roligt att kunna hjälpa till?
Den största volontärverksamheten hos pensionärer tror jag utan tvekan är den som ges till vuxna barn i form av hämtning av barnbarn på dagis och omhändertagande när barnbarnen är sjuka. Heller hur?
Att pensionärer kostar är tyvärr en sanning. Ju äldre man blir desto mer sjukvård behövs och ju längre man lever desto mer pension går åt. Detta måste samhället klara och planera för. Men en det betyder inte att vi ska slänga tillbaka – ”det gör inget för vi gör en så stor samhällsinsats.” Det som räknas upp i artikeln i Veteranen nr 7 går ju till pensionärer, så det säger ju bara att vi egentligen skulle kosta ännu mer. Sanningen är ju att detta inte skulle hända utan volontärarbete. Vill vi det?
Tack för det arbete som olika pensionärer gör, men många andra bidrar också och det behövs för att samhället ska gå runt.
De jag har stor empati för är anhörigvårdarna, för de måste göra oerhört svåra val om huruvida de ska lämna sin kära åt samhällets omvårdnad eller försöka klara sig själv, vilket man ju vill. Och att hitta balansen så att det inte slutar med två sjuka personer är jättesvårt. Där kan man tala om att man ger till kommunen. men för att vi själva vill spela bowling? Jag blir ledsen igen.
Det finns ett tankesätt jag gillar – make friends before you need them. Vi har väl inte slutat att hjälpa varandra? Sveriges styrka bygger på folkrörelser och det är det SPF skall vara, inte någon gnällmaskin.
Ingegerd Thorngren,
SPF Saltsjöbaden
