Suzanne Brøgger vägrar spela med

Världens lyckligaste folk brukar danskarna benämnas. Men i sitt hemland ser Suzanne Brøgger mest ytlighet, främlings-fientlighet och navelskåderi. – Jag skulle inte ha haft något emot att vara svensk, säger författaren vars senaste bok just kommit ut här hemma.

En skulptur i mansstorlek med riktiga kläder, gömd under ett tak på gården får både fotografen och mig att skrämt rycka till. Utanför den blåa dörren vaktar två lejon. Kanske för att det gamla skolhuset som är författarens bostad ligger i byn Løve (Lejon).
Suzanne Brøgger har bott i ”udkantsdanmark” i många år. Det här är dansk glesbygd, bara en dryg timmes bilresa från Köpenhamn. Hon har skildrat den i bland annat boken Torkväder från slutet av 70-talet där hon kärleksfullt berättade om sina grannar Signe, Axel och alla de andra.
Idag har de flesta av dem gått bort och avfolkningen i bygden har accelererat.
– Det är de sämst ställda som bor kvar. Affären är nedlagd. Det är visst ett lager för postorderförsäljning av ormfoder, säger Suzanne Brøgger och skrattar.

Suzanne Brøgger bodde i Afghanistan

Vi sitter och samtalar i ett stort, bedövande ljust och vackert rum. Det är här hon tar emot journalister, resten av huset tillhör privatlivet. I en fönstersmyg står en Buddhafigur. De låga rustika möblerna i trä och rep har en speciell historia.
– Dem tog jag med mig hem från Afghanistan, som jag bodde i under en period i slutet av 60-talet.
Hon har fortfarande varma känslor för landet som numera närmast blivit synonymt med ordet krig.
– Ingen vinner någonsin något i Afghanistan. Det är en krigarkultur och västmakternas analys som låg till grund för att gå in i landet var bristfällig. Vi har uppenbarligen inget lärt av Vietnam, säger hon och berättar att hon en gång inledde en journalistkarriär som krigskorrespondent i Vietnam för den danska dagstidningen Politiken.
– Möjligen kan väst behålla ett visst inflytande i städerna, kanske kan fler flickor få gå i skolan, så mycket mer är inte att hoppas på, säger hon och petar in en hårslinga under turbanen, den huvudbonad som har blivit ett kännetecken för författaren och som hon har burit sedan åren i Afghanistan.

Debuten gjorde henne till feministikon

Suzanne Brøgger, som debuterade med ett brak 1975 med Fräls oss ifrån kärleken där hon definierade kärnfamiljen som kvinnofälla och blev en feministikon, är en mycket läst författare i Sverige. Ändå förvånar det henne att hennes senaste bok, essäsamlingen Brev till prinsen av Mogadonien kommer ut på svenska.
– Kanske trodde jag att den bara skulle intressera här hemma. Men å andra sidan är mycket detsamma i Sverige: klimatkrisen, mediernas ytlighet och den ekonomiska krisen.
Mogadonien, efter sömnmedlet Mogadon, är Brøggers namn på Danmark. Hon funderade på hur hon skulle kunna skriva samhällssatir utan att det blev gnälligt och kom fram till formen där den påhittade fru Z, en bildad, kulturkonservativ och stundtals ganska irriterande kvinna, i brev till Prinsen kunde uttala sig om tendenser i tiden.
Den riktige prinsen av Mogadonien, det vill säga Danmarks prins Henrik, drottningens gemål, tog inte illa upp.
– Jag fick ett nyårskort så prinsen har humor, säger Suzanne Brøgger.

Lycka kan inte mätas med statistik

Att danskarna, enligt en rad undersökningar, skulle vara lyckligast i världen rycker Brøgger på axlarna åt. Lycka kan inte beskrivas med statistik, konstaterar hon.
– På facebook skriver idag alla bara om lycka och om hur lyckade de är. Samtidigt konsumeras det stora mängder antidepressiv medicin.

På 70-talet, minns Brøgger, var allt ”samhällets fel”.
– Vi reagerade på ett sjukt samhälle, en sjuk familj, om vi inte mådde bra. Idag ska allt bara lindras med medicin och alla ska helst få en diagnos, allra helst adhd, som förklarar varför de har det som de har det.
Den gången var det tabu att prata och skriva om privatlivet så som Brøgger gjorde i sina böcker. Nu är det närmast mainstream.
– Jag var inspirerad av författare som Henry Miller och Anais Nin. Idag är det en litterär trend att skriva så självutlämnande och privat som möjligt.
Det kom som en chock för många av Brøggers beundrare när hon – frispråkig, kritiker av kärnfamiljen, sexuellt utlevande och världsresenär – gifte sig och fick en dotter med den danske litteraturforskaren Keld Zeruneith. Brøgger rycker på axlarna när jag tar upp ämnet.
– Jag vägrar att inordna mig i någon mall.

Jag skulle inte ha något emot att vara svensk

Vi återvänder till att tala om det danska samhället och de senaste tio årens intensiva invandrardebatt. En debatt som förvandlade synen på Danmark som ett öppet och gemytligt land.
– Det blev legitimt att tala om människor på ett sätt som varit omöjligt tidigare. Alla problem skulle förklaras med etnicitet, inte med ekonomi eller sociala förhållanden. Det underliga är att detta inträffade under en högkonjunktur med låg arbetslöshet.
Suzanne Brøgger ser den danska invandrardebatten som en del av en europeisk våg, där vissa vill stänga Europa, göra det till ett fort, omöjligt att forcera för människor utifrån.
– Och under de här åren ville Danmark ta täten på ett aggressivt sätt. Varför? Kanske fick populismen så starkt fäste här för att den är en variant av det danska frisinnet där alla ska få uttrycka sig fritt.
Under de här åren fanns ett uttalat Sverigeförakt. Sverige beskrevs som en polisstat där inga vågade säga vad de egentligen menade. Ett land där yttrandefrihet inte existerade och alla ville vara politiskt korrekta.
– Jag skulle inte ha haft något emot att vara svensk, säger Suzanne Brøgger.
I dag har den danska tidsandan förändrats. En socialdemokratiskt ledd regering har tagit över efter tio års borgerligt styre. Dansk folkepartis Pia Kjaersgaard, som i hög grad präglade debatten under tio åren, har meddelat att hon avgår som partiledare.
– Den nya regeringen kanske inte kommer att föra en så annorlunda politik i praktiken, men den har dock gjort en del symboliska saker som tyder på en annan hållning. Men ute i världen kommer det att ta tid att vända den dåliga image som Danmark har fått under de tio senaste åren.

Skriver på en roman med självbiografiska inslag

Rollen som samhällsdebattör har Suzanne Brøgger alltmer dragit sig undan.
– I yngre år var jag påverkad av Sartre och de Beauvoir som ansåg att det var den intellektuelles plikt att vara engagerad. Men numera har jag friställt mig ifrån att hela tiden mena något. Det är dessutom svårt i det minutsamhälle vi lever i.
Nu skriver hon på en roman med självbiografiska inslag, mer än så vill hon inte säga. Från början hade hon tänkt sig att det skulle bli ett filmmanus, men gode vännen och författarkollegan P O Enquist avrådde henne.
– Att skriva en roman innebär att man helt och hållet har kontroll över sitt material.

Skräms inte av att åldras

Att bli äldre är inget som skrämmer Suzanne Brøgger.
– Jag önskade att vara gammal redan som barn. Jag ville vara klok, vara den som visste saker och ting. Men i dag har detta att vara äldre inget värde i vår modernistiska kultur. Om man vill uppskattas som gammal ska man flytta till en annan del av världen.
Suzanne Brøgger berättar om hur hennes dotter, just hemkommen från volontärarbete i Uganda, pratat om hur gamla människor där kunde sitta på sin stol hela dagarna.
– Och så kom där en strid ström av unga människor för att fråga dem om råd.

Det finns åldersdiskriminering i hela västvärlden

Det finns en åldersdiskriminering i hela västvärlden, enligt Suzanne Brøgger. Kanske beror det på att vi i så stor utsträckning är omgivna av bildrelaterade medier.
– Och visst är en ung människa vackrare att se på, men bortsett från det förstår jag inte dyrkandet av ungdomen.
Men det finns också fördelar med att bli äldre nu jämfört med tidigare.
– Vi definierar oss själva i större utsträckning. Idag kan människor tillåta sig att uppleva sin största kärlek när de är 82 år gamla.
Det är dags för fotografering och Suzanne Brøgger försvinner diskret ut ett ögonblick för att bättra på läppstiftet. Hon tar plats vid den vita flygeln i hörnet. Den står inte bara där som dekoration. Suzanne Brøgger tog i många år lektioner hos jazzpianisten Duke Jordan och har på senare år både turnerat och kommit ut på cd som jazzpianist och -sångerska.
Hon tar några dröjande ackord till fotografens ära.

Text  Ewa Astly
redaktionen@veteranen.se

Kommentera