Mitt namn är Adams, Maud Adams…

Bondbrud. I år är det 50 år sedan den första James Bond-filmen visades. 21 filmer har följt och luletjejen Maud Adams är den enda som spelat den kvinnliga huvudrollen i två filmer och medverkat i en tredje. Idag är hon pensionär men har nyligen värvats av en modellagent.

Maud Adams sitter bekvämt tillbakalutad mot några egenhändigt sydda kuddar i den svenska kökssoffan i sitt eleganta bondkök hemma i Beverly Hills i Kalifornien, med en hund på var sin sida. En av dem, Teddy, har hon precis räddat från ett liv på gatan.
– Mamma brukade kalla mig Kuddlisa för att jag alltid syr nya kuddar, berättar hon.

Sverige finns i Beverly Hills

Utanför köksfönstret skiner solen, som vanligt, och ger extra lyster åt den svenska glaskonsten i fönsternischen bakom henne.
Sverige är ett genomgående tema i hennes väldesignade och välbalanserade hem. I allt från konst och möbler till parkeringsskylten i garaget som deklarerar att detta endast är parkering för svenskar. Och i den annars vattenkonserverande trädgården lyser barken från två vattenslukande björkar vit. De är hennes miljöundantag.
– De var en bröllopsgåva från min mamma för tolv år sedan, berättar Maud.

Svårt att se henne bli dement

Det har gått snart två år sedan mamma Tyra gick bort i juli 2010. Maud anpassar sig fortfarande.
– Jag saknar henne mycket, säger hon, men är glad över att de fick spendera så mycket värdefull tid tillsammans som vuxna.
Tyra brukade hälsa på och stanna ett par tre månader åt gången. Hon hjälpte till i trädgården, bakade bullar och gav norrlandsstadga åt det socialt fulltecknade Beverly Hills-paret och deras hem.
– Hon blev som en mamma även åt Skip, min man, efter det att hans egen mamma gick bort. Att sedan se henne bli dement var svårt, speciellt så här på avstånd. Det blev min bror som fick dra det tyngsta lasset.
Maud försökte åka hem så ofta hon kunde och stanna några veckor i taget. Däremellan ringde hon dagligen. Men Tyra blev så småningom rädd för att gå ut, för att prata i telefon och annat hon gjort dagligen i sitt tidigare så aktiva liv.
– De sista två åren bodde hon på ålderdomshem. Där blev hon väl omhändertagen, och jag är tacksam att den svenska sjukvården är så bra, säger Maud.

Ung, vuxen och ”du ser bra ut”

Det är svårt att tro det när man träffar henne, men Maud själv har hunnit fylla 67 år och är därmed folkpensionär.
– Numera räknar jag bara tre åldrar; ung, vuxen och »du ser bra ut«. Ibland finns det utrymme för ett purungt också.
Maud har amerikansk pension och har rätt till folkpension från Sverige, men har valt att inte ta ut den:
– Det vore omoraliskt att ta emot den, säger hon. Jag har bott i USA större delen av mitt vuxna liv och jag har dessutom pengar så jag klarar mig.
Maud Adams har levt på sitt utseende allt sedan hon, då med efternamnet Wikström, vann Allers Familjetidnings modelltävling som 17-åring. Priset var att jobba som fotomodell i Stockholm under ett år.
– Jag fick böna och be för att åka och lovade att ta kvällsklasser för att inte komma efter för mycket i skolan, där jag gick på latinlinjen.
Den berömda modellmamman Eileen Ford upptäckte snart den unga svenskan, så det blev ingen examen. Däremot resulterade det i en livslång yrkes- och vänskapsrelation.

Värvades som fotomodell vid 65+

Maud var nyligen i New York för att fira modellmammans 90-årsdag tillsammans med familjen och de närmaste vännerna, och Maud värvades ännu en gång som fotomodell.
– Ja, det var en agent där som ville representera mig, konstaterar Maud.
Nu tar hon det med en klackspark och tycker att ”visst är det roligt”, men ändå inte så viktigt.
– I början av min karriär var jag väldigt osäker och ensam. Jag jobbade mycket, reste mycket och slarvade med maten. Jag var naturligt smal, så jag behövde aldrig banta, men levde inte särskilt sunt och mådde inte alls bra.

Jobbig period i livet

Hon gifte sig ung, vid 21 års ålder, med Roy Adams och skilde sig sex år senare, men behöll efternamnet.
Efter en längre relation med en ny man och tre styvsöner med ett därpå följande slitsamt uppbrott var hon färdig med kärleksrelationer, i alla fall för ett tag.
– Pappa, som jag stod väldigt nära, drabbades av cancer och dog. Det var en jobbig period i mitt liv, och i min mammas.
Så Maud testade att flytta tillbaka till Sverige. Hon jobbade som programledare för Kafé Luleå, tog roller i svenska tv-serier, spelade teater på Intiman i Stockholm och umgicks med mamma.
– Jag funderade verkligen på att flytta tillbaka till Sverige på 90-talet, säger hon.
Hon bytte lägenhet med en väninna, provlevde det svenska livet på allvar – och stortrivdes.

Gifte om sig med blinddejten

I samma veva, 1995, träffade hon Charles ”Skip” Rubin, en nyskild domare, på en blinddejt.
– Det var en kvinna som kände oss båda som tyckte att vi skulle träffas, så vi gick ut på middag tillsammans.
Maud hade fyllt 50 år, han var knappt fem år äldre. Det blev inte kärlek vid första ögonkastet.
– De män jag fallit för tidigare var ofta Adonistyper med stor utstrålning.
Skip var inte särskilt lång, senig och inte klassiskt snygg.
– Det var inget skönhetsideal jag var van vid, men han var trevlig, intelligent och hade mycket humor. Dessutom hade han tålamod.
Och till slut vann han över Maud.
Idag, 17 år senare, har det omaka paret blivit ”maka” och varit gifta i tolv år.
– Skönhet förlorar glansen. Det är personligheten som är viktig. Jag är fortfarande attraherad av min man.
– Att verkligen kunna prata med varandra, det är en bra relation för mig!

Reser ”hem” varje år

Sedan de gifte sig har hemflyttningsplanerna till Sverige lagts på hyllan, Maud har blivit amerikansk medborgare, men även behållit det svenska medborgarskapet. Och hon åker fortfarande hem till sitt hus i Luleå minst en gång om året, oftast mer.
–Mitt liv kretsar idag mest runt mitt liv med Skip och våra vänner. Jag tycker om att umgås i små grupper och att motionera. Jag gör yoga och promenerar med mina hundar.
Både Teddy och Boomer, som de heter, är blandrashundar som övergivits av sina tidigare ägare. Den tredje, kungspudeln Solei, vaktar hon åt en vän.
För övrigt går hon på premiärer, röstar i Oscarsakademien, representerar Bondkedjan – och påtar i sin trädgård.
– Jag sitter med i Beverly Hills Garden Clubs styrelse och vi förespråkar att plantera växter som växer naturligt i Kalifornien och som inte kräver så mycket vatten.
I de sammanhangen berättar hon inte om sina björkar…

Livet som Bondbrud slutar aldrig

Mer än ett kvartsekel efter att hon senast medverkade i en Bondfilm händer det att hon stoppas på gatan eller i affären av människor som känner igen henne som Octopussy.
– De kör fortfarande de där filmerna i repris, säger hon nästan ursäktande.
Vilket för oss in på frågan om det är svårare för en skönhetsdrottning att bli äldre än det är för ”vanligt folk”.
– När utseendet har varit själva identiteten kan det få tragiska konsekvenser. Som i Marilyn Monroes fall. Hon saknade självförtroende, uppskattades inte till fullo för sin begåvning och klarade inte av att åldras.
Idag tycker hon att kommersialismen och ungdomsidealen är ännu värre, och att kändisskap har blivit en valuta i sig själv.
– Lycka är inte att leva livet med ett slätt ansikte. Ytan ska återspegla vad vi känner på insidan. Jag blir ledsen när jag ser hur en del av mina jämnåriga opererar sönder sig till oigenkännlighet. Om du mår fysiskt och psykiskt bra så blir du en vackrare människa, det har inget med åldern att göra.

Själv tycker hon att det är de icke perfekta som är de vackraste, oavsett ålder.
Lauren Hutten, 68:
– Glest mellan tänderna, assymetrisk utseende. Utstrålning och energin.
Penelope Cruz, 38:
– En själ som lyser igenom. Intelligent, full av talang och glimten i ögat.
Helen Mirren, 66:
– Inte rädd för att visa sin mindre vackra sida eller att demonstrera sin ålder.
Meryl Streep, 62:
– Kanske den vackraste kvinnan i världen.

Spelar gärna Bonds mamma

Ibland hjälper det inte hur mycket proffshjälp man har, det kan bli fel ändå. Maud tar Octopussy-premiären som ett exempel:
Det är Sveriges allra första nationaldag, den 6 juni 1983, på anrika Odeon-biografen på Leicester Square i London. Förväntningarna är extra stora. Det här var första, och fortfarande den enda, gången en Bondbrud återvände för den kvinnliga huvudrollen i agentserien. Prinsessan Diana är där, liksom en stor del av den engelska skådespelareliten. Roger Moore, senare Sir Roger Moore, glider in i en passande svart smoking.
– Min rollfigur, Octopussy, var en exotisk cirkusdirektör och smugglerska. Tanken var att jag skulle vara lika extravagant och vacker på premiären som i filmen.
– Zandra Rhodes, en av de allra hetaste designerna på den tiden, hade skapat en klänning åt mig, speciellt för den här kvällen och en exklusiv hårartist hade ägnat timmar åt min håruppsättning med lockar och krusiduller, krönt med en färgglad fjäder instucken bland de onaturliga lockarna. Jag kände mig som en uppklädd papegoja när jag anlände på biografen i min svart-och-vit-mönstrade klänning med påsydda pärlor.
– Jag kommer inte ihåg något från den där kvällen, mer än att jag svettades och kände mig helt malplacerad.
Så inga fler skådespelardrömmar?
– Jo, jag skulle vilja komma tillbaka till Bond, som hans mamma!

Text  Diana Ljungaeus

Kommentera