”Jag blir gärna K-märkt”

Carin Mannheimer har lämnat oss. Men 2012 intervjuades hon i Veteranen. Här kan du läsa intervjun: Hon är folkhemmets särskilda seismograf. I över fyra decennier har hon stått upp för kvinnor, skolbarn och gamla. Med bitsk värme och exakt tonkänsla har Carin Mannheimer lärt oss för livet. Men för första gången erkänner hon sig som lite svag.

När den leopardmönstrade ridån går upp är salongen fylld till sista plats.”Är det någon här som skulle våga älska i dagsljus?” frågar änkan Marianne väninnorna Annlouise och Solveig över måndagslunchen i sin stiliga, men lätt ostädade lägenhet.
Det står 80-20 till kvinnorna i publikhavet, som blixtsnabbt returnerar med igenkännande skratt.
”Vad är det för dag idag?” hörs Marianne undra en, två, tre ja kanske fyra gånger under kvällens resa mellan glädje, smärta, galghumor och ängslig bävan för fortsättningen.
Pjäsen I sista minuten på Göteborgs Stadsteater har väckt ett publiksug som kan mätas i 400 meters kö, tvärs över Götaplatsen, för en stol på extraföreställningarna.
Bara några kvarter härifrån hämtar sig kvinnan som skrivit och regisserat pjäsen, som även vunnit recensenternas lovord.

Carin Mannheimer tar trappan

Det finns hiss, men Carin Mannheimer väljer trapporna.
Mellan femte och sjätte våningen hämtar hon andan, innan det är dags för en till.
I verkliga livet bor hon sedan sex år högt upp i ett funkishus, byggt under samma 30-tal som hon själv växte upp i.
”Det var som faaan!”, reagerade hon förvånat över recensionerna.
– Men det tog inte lång tid innan jag tänkte ”Vänta bara, snart kommer någon och sticker en kniv i ryggen”. Att inte gå omkring och sträcka på sig för mycket är något tjejigt som sitter i ryggraden ända upp till nu, när jag är gammal, berättar Carin.

Ålderslös i designkläder

Ordet ”gammal” känns fel vid en första anblick. Att hon har ont i ischiasnerven syns inte. En märkligt ålderslös ungflicksgestalt tar emot i vida byxor, matchande insvängd västjacka, åtdraget skärp och topp. Klädseln är skenbart enkel, förfinat designad av en av hennes favoriter, Studio Rundholz från Berlin.
”Osby är en by i Skåne. Därifrån kommer Carin Mannheimer liksom Brios träleksaker. Leksakerna håller i generationer. Dessutom är de färgstarka och snyggt formgivna. Detsamma kan sägas om Carin”, skriver Sven Hugo Persson i teaterprogrammet.
Hon, som han också kallar ”en radikal fashionista” med ”star quality” ler vänligt bakom glasögonen. Väldigt vackert formulerat, intygar kvinnan som sedan länge helst är färgstark i svart.

Skiter i vilket

Det finns de som räknar svart som förbjudet för alla som passerat 50-årsstrecket, att det svarta tar bort färg från ansiktet, får dig att se gammal ut.
– Det är en så lugn färg, som liksom skulptrerar fram människor på något sätt. Man syns ju och ansiktet syns, tycker Carin Mannheimer, helt i svart så när som på ringen med knallblå sten, lapis lazuli.
– Men det är klart att om du inte vill att någon ska titta på alla rynkor, så ska du kanske inte ha svart. Jag skiter i vilket, garvar hon på mjuk skånska.
Om man rör sig snabbt och ser glad ut hela tiden syns inte rynkorna, brukar hon säga, enligt dottern Anna. Det rungande skrattet finns alltid i beredskap. Och rör sig snabbt gör hon, i alla fall inne i den ljusa lägenheten.
De nätta, blanka skinnkängorna med låg klack pilar tryggt öveSr parketten i det som Carin kallar ”en stor etta med sovalkov” på 130 kvadrat.

Ständig döstädning

Intresset för kläder och mode väcktes redan i barndomen. Mamma, som sydde alla dotterns kläder fram till gymnasiet, och en vetgirig, kavat, glad och oerhört välklädd Carin möttes över fyra klippdockor med kläder inspirerade av modebilder i Damernas värld. Den beige papplådan med tuschade plagg som koftor, vårsommarkappor och baddräkt till dockorna hör till det hon aldrig tänker slänga, trots att ständig ”döstädning” numera pågår.
Skyddat område är också bokborden, idag tre-fyra, som ska krympas till ett – med böcker hon just nu vill läsa eller läsa om. Jag av Ingrid Elam, Alan Bennetts The Habit of Art samsas för dagen med Torgny Lindgrens Minnen och The complete poems of Emily Dickinson. Barnbarnet Olga har eget bord, med böcker, spel och stor, förgylld spegel ovanför.
När Carin bodde i villa i Skår hade hon tio kvadrat mindre, men trädgård, trappor, tvättstuga, vind och hyresgäst.
– Här är det bara jag och inget jag har ansvar för ovanför och under. Nu reser jag som de säger i min pjäs ”med lätt bagage”, ler hon, som alltid älskat att vara ensam.

Böckerna får ta plats

I stort sett alla väggar täcks av bokhyllor, med många engelska titlar. Snart ska hon flytta en hylla för att ge vägg åt en ny, stor tavla av svärsonen, Peter Apelgren. Men inte en bok, inte ett klädesplagg ska hon köpa framöver, även om det låter svårt att tro.
– Jag rensar ut hela tiden – gamla, dåliga böcker som jag aldrig kommer att läsa om och verkligen inte vill pracka på någon annan, gamla icke värdefulla skålar och kläder. Sådant som en gammal kofta från H&M får gå till Gud, konstaterar Carin lätt.

Carin Mannheimer är heligt förbannad

Över till allvaret. Carin Mannheimer är heligt förbannad.
I vanliga fall är hon en utpräglad fotgängare, som glatt sträcker ut på entimmes långpromenader. Men vinter med isvallar och dåligt grusade övergångsställen har betytt ofrivillig husarrest.
Gammal, ängslig, stapplig och bedrövlig, arg, sur och näsdropp, beskriver hon sitt jag i gången vintertid.
– Det där stora klivet är jag rädd att ta, en typisk åldrandeskräck man får. Jag känner mer och mer behovet av någon att hålla under armen, suckar Carin.
Halvt på allvar talar hon om att sätta in en kontaktannons, men en småskruttig man i samma ålder vore verkligen ingen hjälp, får vi veta till ett leende. Att dela boende med någon igen är dessutom uteslutet.
– Men en ung, vacker älskare oavsett kön eller en bra kamrat med starka ben, inga problem, säger hon som är ”på väg att bli lite Birgitta Stenberg-fräck”.

Idag är rädslan ofrånkomlig när hon ska kliva över hinder, gå ned för en trappa utan ledstång eller äntra en estrad.
– I och med att jag nu öppet ber om hjälp medger jag för första gången i mitt liv att ”jag är litet svag.” Det tog en stund innan jag kunde erkänna det, säger hon.

Ingen kan svara, trots alla konferenser

När Carin Mannheimer drog igång kampen för att skapa respekt för äldre, på 1990-talet, handlade det om ”dom ”. Själv var hon ”bara 65”, praktiserade på olika äldreboenden och såg 85-åringarna som ett intressant, främmande folk som vi måste få empati för och lära känna.
Idag dundrar hon över hur okunskapen fortfarande kan vara så stor om åldrandets villkor:
Vart ska man ta vägen när man tappat taget och inte längre kan klara sig själv?
Den frågan har vare sig politiker och tjänstemän, journalister eller de äldre som sitter kvar i sina lägenheter svar på – trots alla debatter och konferenser.
– Nu är det inte bara andra jag ställer mig upp och talar om, utan även mig själv och mina önskningar om kanske fem – tio år. Det känns märkligt och väldigt egoistiskt, säger Carin.
– Om jag ska bo kvar här? Jag säger som Marianne i pjäsen: ”Vart ska jag annars ta vägen?”

Nödvändigt med bättre utbildning inom omsorgen

Varför händer det inget? Det är dags att på allvar diskutera åldrandets stadier, de olika behoven vid olika tidpunkter.
Först därefter kan både samhället och de äldre vara beredda på vad som krävs. Men en sak är säker. Det måste satsas mer pengar på olika typer av boenden, på fastare villkor och utbildning för personalen, kontinuitet och kunskap.
– De människor som ska lotsa oss mot döden, vårdpersonalen, måste få bättre och längre utbildning. Det är ett oerhört viktigt yrke och fullständigt absurt att man kan utöva det som ett extraknäck. Med yrket måste följa ansvar, lön och status.
Häromdagen läste hon om forskningsrapporten som visat att äldre får bättre hälsa med hembesök och seniorträffar.
– Måste de göra undersökningar på självklarheter? Det är väl klart att människor mår bättre om någon upplyser om vilken hjälp du kan få och hur du kommer i kontakt med olika myndigheter. Nu ska det gå ytterligare tid innan det kan genomföras – om det alls sker. Jag blir galen av bristen på sunt bondförnuft.
Numera bjuds hon ofta in som föreläsare, får applåder men frågar sig vad som krävs för att det ska hända något.
– Kanske måste jag ta i ännu mer, visa min förtvivlan?

Prisgivna åt främlingars godhet

Själv tillhör hon generationen som är ”lugnet före stormen”. När 40-talisterna börjar kissa på sig väntar tuffare tider och mer betalning ur egna fickor, tror hon.
Framöver blir förmodligen även hon ”prisgiven åt främlingars godhet”, som hon beskriver sig själv och de flesta andra äldre, inför kommunens biståndsbedömare. Ingen kan räkna med att skonas.
Självklart ska man inte håva in några vinster i vården på kommunens entreprenad. Kommunerna ska stå för god, bra, flexibel vård för olika stadier av åldrande, tycker Carin Mannheimer.

Knall och fall

”Det goda åldrandet – finns det?” är rubriken hon ska tala under på nästa äldremässa.
– Dö ung! Det goda åldrandet innebär att få vara frisk, närvarande, rimligt pigg i huvudet, bo i sin gamla lägenhet och ha människor kring sig, lagar mat, städar och tar ut mig på promenad.
– Att få ha det som nu och sedan dö, knall och fall, visst det vore ett underbart åldrande?! Men risken finns ju att vi lever till 100 – som jag lovat mitt barnbarn att försöka med. Och då blir det annat, säger Carin Mannheimer.
Uppgiven, ja. Men uträknad, nej.
Hennes mor blev dement vid 85-86 års ålder. Det började med att hon tappade taget om vardagslunken. Ibland kan Carin vara orolig för att ha ärvt tendenserna. Hon vill inte stå mitt på Avenyn och inte veta var hon bor, som hon formulerar det och instämmer i Mariannes ord i senaste pjäsen.
– Jag vill kunna åldras med litet värdighet, komma ihåg några namn, några ansikten, inte upprepa mig hela tiden och inte lukta illa,  förklarar hon med ett eget tillägg:
– Kanske bli ett gammalt kulturarv, bli K-märkt och få litet respekt, vad säger du om det?

Text Karin Tufvesson

Kommentera