Det svenska pensionssystemet, som antogs år 1999, är odemokratiskt och feltänkt. Den mest betydelsefulla nyheten i pensionssystemet är att staten inte längre är garant för pensionerna vare sig när det gäller pensionens nivå eller dess följsamhet till årliga kostnadsförändringar i samhället. Kostnaden för pensionerna betalas helt av pensionsfonderna. Dessa fonder är placerade på aktie- och räntemarknaderna och för att pensionssystemet skall fungera krävs att dessa marknader ger en kontinuerlig positiv avkastning. Dessutom måste balans gälla mellan antalet arbetande, som via skatteuttag gör inbetalningar till pensionsfonden och antalet pensionärer. Att ett sådant system skall fungera är ett orealistiskt önsketänkande, vilket även ledamöterna i Sveriges riksdag som röstade igenom beslutet 1999, borde haft insikt om.
Observera att systemet innebär att hur stark ekonomi Sverige än får, så påverkar detta inte pensionerna. Pensionärerna har ett beskuret Svenskt medborgarskap. I inget annat land i världen, fattigt eller rikt, har man ansett det rimligt att införa ett så diskriminerande pensionssystem.
Från många håll har framförts krav på att pensionssystemet måste radikalt förändras. Exempelvis Sjunde AP-fondens vd, Richard Gröttheim, som har god insikt i hur det fungerar, sågar helt systemet av flera skäl.
Pensionssystemets svagheter är bland annat
– Den starka kopplingen till hur aktie- och räntemarknaderna går gör att pensionsfondernas storlek varierar och har det senaste decenniet rasat kraftigt på grund av de stora börsrasen som skett. Detta betyder att INGEN kan förutsäga hur stora pensioner som kan betalas ut ens för de närmaste åren, vilket är helt oacceptabelt.
– Ett stort och ökande antal pensionärer har inte arbetat alls eller bara ett fåtal år i Sverige och har således inte betalat sin del till pensionsfonderna som pensionssystemet förutsätter. En följd av detta blir att avtappningen från pensionsfonderna blir för stor och pensionsbromsen slår till med sänkta pensioner som följd. Detta är helt oacceptabelt. Pensionskostnaden för denna grupp kan inte läggas på pensionärerna, som det illa genomtänkta pensionssystemet medför. Kostnaden borde i stället ligga utanför pensionsfonderna och betalas av staten.
Systemets svagheter enligt ovan har lett till att de svenska pensionerna gradvis försämrats så att det ekonomiskt framgångsrika Sverige har de sämsta pensionerna i Eu. Den lägsta pensionen i pensionssystemet är Garantipensionen. År 2010 var antalet garantipensionärer 771 276. År 2011 hade antalet ökat till 818 915 det vill säga med 47 639 fattigpensionärer, vilket måste anses som förfärande. År 2011 var Garantipensionen 6 777 kronor/månad före skatt. Alla inser att det inte går att klara kostnaderna för skatt, hyra, mat och övriga levnadskostnader med denna pension. En allt tyngre börda faller då på kommunerna, som får allt större sociala kostnader, med höjd kommunalskatt som följd.
Statsminister Reinfeldts framkastade förslag om att pensionsåldern måste höjas är bara hans sätt att blanda bort korten. En realistisk höjning skulle bara ge marginella effekter med den konstruktion som pensionssystemet har. Större effekt skulle man få om man kunde sänka ungdomsarbetslösheten som idag är förfärande 24 %. Systemets utformning har varit en förutsättning för Jobbskatteavdraget, som bland annat bygger på att pensionärerna betalar högre skatt än andra grupper med samma inkomst. I regeringen Reinfeldts Sverige gäller definitivt inte skatt efter förmåga.
Pensionssystemet måste omgående totalrevideras
Bo Rönnlund
Pensionär, f d universitetslektor
