Kim Anderzon åter på topp
Kim Anderzon engagerad feminist Foto Camilla Lindqvist
Se & läs | Intervju

Kim Anderzon åter på topp

Efter ett par "låga år" känner sig Kim Anderzon åter på topp. Hon var en av stjärnorna på slottet, spelar på fasta scener och ute på turné, uppträder på pensionärsföreningar och skriver på en monolog om Alva Myrdal. Kraften hämtar hon i den dagliga yogan.

Publicerad 2012-03-08

Blixtbilder av en aktris:

  •  På Mosebacke etablissement: Förföriskt uppflugen i knäet på en man ur publiken.
  •  Hos pensionärsföreningen i Bagarmossen: Raffigt gul-svartrutiga brallor, frackinfluerad kavaj och en utstrålning som helt klassar ut scenljuset.
  •  I SVTs Stjärnorna på slottet: turkos klänning, stort leende alternativt blixtrande ögon, beroende av samtalens karaktär.
  •  I jobbet: myskofta, hårburr, koncentration och bordet fullt med frukt och hälsodroppar.
  • Olika outfits och temperament allt efter sammanhang. När vi möts, i arbetslokalen vid en av Södermalms hemliga bakgårdar, är det koftan som gäller. Hit åker hon från hästarna, hunden och fälten i Vallentuna för att koncentrera sig på det föga glamourösa jobb som krävs inför vad som ska bli scenglitter.

Jag talar om Kim Anderzon, skådespelerskan med 68 år på nacken.
– Nacken förresten, där har jag nu haft en sorts parasiter som man kan få när man äter fläskkött, det ska du akta dig för. Men man ska driva ut dem med de här dropparna som är en alternativmedicin. Det är sådant som håller mig igång, att jag försöker äta sunt och regelbundet går till en kinesiolog.

 

Kärlek och Yoga
Det gör hon. Håller igång. Kim går från noll till hundra i många sammanhang. Kraft hämtar hon från kärleken till teatern och publiken, ur viljan att förmedla och utmana, liksom ur den dagliga yogan. Rörelserna vi alla, som följt Kim Anderzons äventyr i Stjärnorna på slottet, fått se utförda i en sommargrön hage.
– Det var roligt men krävande, vi hade kameror som följde oss 16 timmar per dygn. Fast nej, någon stjärna känner jag mig långt ifrån, det blev jag botad från under frigruppstiden när ingen fick vara förmer. Det var en bra skola, men det är klart att varje människa vill bli sedd.

 

Vågar ta plats och gör allting själv
– Numera har jag inga problem med att ta plats även om jag från min uppväxt i Östersund fått inympat att vi inte var lika »fiiiiina« som andra. Min pappa var lagerjobbare – fast jag sa att han var kontorist för det tyckte jag lät så bra – och mamma arbetade som skolstäderska.
– Så jag är absolut ingen diva i bemärkelsen att jag förväntar mig att andra ska serva. Tvärtom gör jag precis allt själv. Från att stryka skjortor, diska och feja, till att köra turnébussen.

Självklart är Kim ”fantastiskt glad” över all den positiva uppmärksamhet hon fått genom åren. Men hon framhåller också att livet styrs av slump och lyckliga omständigheter.
Varken diva eller stjärna alltså, men vem är väl människa att tacka nej till lite flärd? Inför inspelningarna av Stjärnorna på slottet fotograferades Kim i ett riktigt originaldesignat glamourfodral i guld och brunt.
– Oj, klänningen var som hälld på mig så jag kunde inte motstå att köpa den. Helt vansinnigt för vad ska jag med en sådan till hemma där jag mest travar omkring i stövlar? Fast det är klart, jag har tilldelats kungamedaljen och då brukar man ju bli bjuden på kungamiddag också. Så skulle det till slut bli av har jag festblåsan klar.

 

Samma hunger efter scenen
Gummistövlar eller vampklänning spelar mindre roll, energin är densamma. Och örtmedicin i all ära men det känns snarare som om Kim skulle kunna bli rik på att kränga sina egna ”Anderzonska droppar”. Det gör hon också, fast i förhållande till läkemedelsbranschen, genom den betydligt mindre lönsamma scenkonsten.
Kim Anderzons nyfikenhet och hunger efter liv och skådespel är, vid 68 år, lika stark som förr. Känslan väcktes redan då hon som femåring fick följa med farfar och farmor till Östersunds Teater.
– Min mamma var väldigt glad att gå i pension, men för mig är arbetet detsamma som mitt liv. Jag får abstinens om jag inte har spelat på några veckor. Men allt mognar. Man blir hungrig på ett annat sätt. Det påminner om själva livet, visst kan det verka som om allt upprepas men om du håller alla sinnen öppna är varje dag ny. Inte minst känns det så med teater, det är magiskt. Jag kommer nog att dö på teatern, dö där mitt i språnget.

 

Starka kvinnor
Sämre avslut kan man tänka sig men den dagen verkar avlägsen. Nu är Kim upp över öronen engagerad i sitt nya projekt; att i samarbete med vännen och regissören Judith Hollander skapa en monolog om Alva Myrdal och hennes verk. ”Helst långt bortom Jan Myrdaliseringen”.
– Från ax till limpa och förutom Alva ska jag med hjälp av en lätt mustasch också spela både Gunnar och Jan. Sådana här föreställningar var jag först med. Visst, tidigare framfördes monologer på Dramaten där skådepelare gick runt och pratade för sig själva.
– Men att som jag spela rakt mot publiken, se den som medspelare och ofta göra flera olika roller, det var nytt när jag 1979 spelade En kvinna av Dario Fo och Franca Rame. Det har betytt så mycket detta att när Dario Fo skrev texter för sin fru, skådespelerskan Franca, då blev det genom kontakterna med honom och hans svenske översättare Carlo Barsotti, så att han också skrev dem för mig!

Men nu är det Alva Myrdal som gäller:
– Det var dramatikern Barbro Smeds idé från början, men hon lämnade över till oss och som vanligt har vi inledningsvis inga pengar. Det gäller att finansiera varje nytt projekt med den repertoar jag redan har. Det är tufft men ger frihet. Min radikala politiska grundsyn står fast men jag vill absolut inte göra partipolitisk beställningsteater utan stå fri att gyckla och häckla. Det är därför commedia dell,arten ligger mig så nära.

 

En självklar feminist
Trots att det så berömda anderzonska hårburret numera tonar mer åt kastanj än rött, har Kim inte förlorat sin vision om ett jämlikt samhälle. Självklart är hon feminist.
– Kan man vara annat?
Ett starkt patos förde också Kim till vad hon själv betraktar som en milstolpe nämligen Vivagina. Monologen tillkom sedan Kim och hennes man bevistat en konferens om de psykiska mekanismerna bakom manligt våld och där tagit del av Eve Enslers intervjuer med 200 kvinnor, vilka alla utsatts för olika former av övergrepp.
– Vi blev skakade i djupet, berättar Kim. Men mitt i smärtan var dessa vittnesmål fantastiska och idén om att förmedla dem kom.
Det var ett svårt uppdrag som Kim och Judith Hollander då gav sig in på. Hur berätta om smärta på ett sätt att publiken inte bara stänger av?
– Ja hjälp. Dessutom kände vi oss så blyga och osäkra för nu var det sent 90-tal och inte alls lika frispråkigt som under 70-talet.

 

Vill ge kvinnor självförtroende

Men Vivagina blev en enorm framgång.
– Vi valde att använda humorn som vapen. Skrattet ger en möjlighet att koppla bort vänsterhjärnan och bli mottaglig också för det svåra. Vår avsikt var att förmedla kunskap, empati och självförtroende till kvinnor. Det har vi lyckats med. Jag har spelat Vivagina från 1997 och nått en jättepublik.
– Vid premiären var det tabu att ens nämna ordet vagina. Skämmigt som så ofta när det gäller kvinnlig sexualitet. Men det har förändrats och även jag har styrkts under åren med Vivaginas texter. Det här är bland det mest angelägna jag gjort. Det och att jag fått uppdrag som moderator för Hjärnfonden.Det är viktigt och ger hela tiden nya kunskaper.

 

 

Negativ syn på äldre kvinnor
Engagemang gör livet lättare att leva oavsett ålder anser Kim. Lättare, fast mindre bekvämt.
– Det är klart att när vi blir äldre kan det kännas tungt att resa sig ur soffan. Men om man ändå gör det så är det livgivande och medför att man känner sig yngre och starkare.
Fast inte heller för Kim är det okomplicerat att åldras.
– Det handlar mycket om den negativa synen på äldre kvinnor. Framför allt om man som jag dessutom är provokativ. Det är vansinnigt att det ska behöva vara så och det gäller att vägra underordna sig, men jag kan inte förneka förhållandet.
Det yttre förändras förstås också även om Kim inte har för avsikt att skönhetsoperera sig.
– Nej jag tycker inte att jag behöver eller vill det. Det skulle kännas främmande att lyfta ansiktet till en mask. Men det är klart att om jag med tiden får jättestora hängande ögonlock, då kanske jag vill göra något åt dem. Däremot har jag inga synpunkter på hur andra gör.

 

Dipp vid 60
Själv fick Kim något av en dip vid 60 eftersom hon började bemötas annorlunda. Inte minst av de journalister som tidigare så gärna bevakat hennes föreställningar.
– Det spelade ingen roll om jag gjorde succé eftersom jag inte var ung. Uppfattningen är tydligen att det inte finns någon riktning framåt då.

 

Åter på topp
Efter några ganska ”låga” år känner hon sig åter på topp.
– Jag har fått tillbaka min glädje och gör det jag vill. Det är fantastiskt att möta pensionärer och berätta om mitt liv med teatern och det är så energigivande att turnera. Att genom teatern kunna ta upp angelägna frågor som till exempel i Barbro Smeds text Ooops! Vi måste våga tala om det! om ofrivillig inkontinens.
– Och jag älskar att förmedla sensualism från scenen. Där kan jag nästan vara hur utmanande som helst fast jag privat verkligen inte är någon flörtig person.
– Min man kan säga att ”Kim du är otrogen med publiken, jag får ju inte hälften av vad dom får!” Och det är nog sant. Vi har en djup kärlek och gemenskap men jag tycker inte att det är så enkelt, det där som handlar om ett passionerat kärleksliv. Måste man verkligen ha det som äldre? Undrar hon med ett fundersamt skratt.

 

Engagerad i amningshjälpen
Att förena det utmanande med erfarenhet är optimalt anser Kim. Dottern Tintin var ensam när hon fick sitt första barn och Kim var med vid förlossningen.
– Hon ville inte att barnet skulle ha napp så när Tintin efter många vaknätter blev jättetrött fick Olivia tröstsuga på mig. Jag hade själv varit väldigt engagerad i amningshjälpen på 70-talet, och dessutom studerat Sidas program för hur man kan hjälpa anhöriga till moderlösa barn så att de ändå kan bli ammade. Det är avgörande för immunförsvaret. Det tar tre veckor att få igång mjölkproduktionen om man suger, suger, suger… Det var så ammorna gjorde förr.
Någon talade med en journalist och sen blev det stora rubriker om att ”Kim Anderzon ammar sitt barnbarn”. Det var ju en bra sak men Tintin tyckte förstås att skriverierna var fruktansvärda.

 

Utmanande och roligt
Det är just en sådan här fråga, amningshjälp till svältande barn, som kan lyftas till scenen med en typisk Kim-vinkling.
– Då kan jag tala om adoptioner och att om man vill amma sitt adopterade barn, kan man behöva en ”uppsugare”, om inte bebisen har tillräckliga sugreflexer. Så tittar jag på en karl i publiken och frågar honom ”Kan du tänka dig att täcka upp den här delen av stan åt dem som adopterar nu? Man måste ju stimulera brösten för att få igång mjölkproduktionen, så kan du komma och suga till?” Då integreras min verklighet i en pjästext som blir viktig.
Och förstås – utmanande rolig!

Text:  Pia Huss
Foto:  Camilla Lindqvist

Röster om Kim

Johan Rabaeus, skådespelare, vän och kollega sedan sent 1970-tal. Deras första stora samarbete var i Molières ”Lärda Fruntimmer” på Pistolteatern 1982. En succé där ensemblens fantastiska kreationer var sydda av skurdukar och trasor. Senast aktuell i SVTs Stjärnorna på slottet.
– Kim är en riktig primadonna! Hon är bara för mycket, om jag nu kan få säga det med en väldigt kärleksfull och positiv underton. Kim är en helt naturlig exhibitionist, man kan lugnt säga att hon bjuder på sig och är djävligt underbar! Mmmm, ja, Kim hon är ett stort äventyr i mitt liv!
Tintin Anderzon, skådespelare och dotter:
– Det var fantastiskt att som liten alltid få vara med. Barn nuförtiden isoleras alldeles för mycket från vuxnas värld.
– Jag har bara positivt att säga om Kim! Hon är en klippa och dessutom har hon aldrig skuldbelagt eller varit martyr eftersom hon gjort vad hon velat, hon fortsätter att utvecklas och är nöjd med sitt liv. Det är härligt med en sådan mamma för då blir man som barn själv fri.

Dölj faktaruta

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hornsgatan 172, Stockholm
Postadress: Box 38063 100 64 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2024 Senioren - När insidan räknas