Vad gör du när din nära och kära börjar visa tecken på demens? Ellinor Fagerman Jakobson kämpade för sin mammas demensboende och tvingades till slut gå mot sin mors vilja.
Ellinor Fagerman Jakobson försökte länge respektera sin mammas vilja. Men till sist tvingades hon ”köra över” henne och placera henne på ett äldreboende för demenssjuka.
– Min mamma visste inte vad som var bäst för henne. Jag kände mig så lättad när jag väl hade fattat beslutet, berättar hon.
Tiden mellan de första tecknen på att mamman var demenssjuk och diagnosen kantades av oro och ständiga utryckningar. Ellinor fick ofta lägga allt åt sidan och åka till servicehuset där mamman bodde och hjälpa henne att leta efter plånbok, nycklar, färdtjänstlegitimation och id-kort.
– Mamma blev misstänksam och trodde att någon tagit hennes saker. Och när jag handlade åt henne räknade hon väldigt noga att växeln och kvittot stämde. Hon kanske kände att hon ville ha kontroll, men jag upplevde det som om hon inte litade på mig.
Ville inte se tecknen
I början hittade Ellinor olika förklaringar till mammans ändrade beteende och försökte tala henne till rätta. Men det ledde oftast ingen vart och till sist var hennes mamma så misstänksam att hon ofta låste in sig och satte säkerhetskedjan för dörren.
– En dag ramlade hon och blev liggande på golvet i timmar innan personalen lyckades ta sig in och hjälpa henne.
Ellinor fattade mod och skruvade bort säkerhetskedjan samtidigt som hon förklarade för sin mamma att hon inte behövde låsa in sig. Men trots att hon gick varsamt fram fick hon skuldkänslor. Det sitter i ryggmärgen att man ska visa respekt och inte sätta sig på andra, betonar hon.
– Jag oroade mig över vad som skulle hända om jag började styra och ställa. Mamma kanske skulle bli väldigt sårad och ledsen.
Kunde inte ansöka om boende mot hennes vilja
Demenssjukdomar har ofta ett långsamt förlopp och först efter några år stod det klart att mamman försvunnit in i en annan värld. Ellinor fick veta att hon inte kunde ansöka om en plats på ett boende mot mammans vilja.
– Jag insåg att det inte längre fanns något förstånd att vädja till och försökte bli god man. Men det skulle ta tid och så länge kunde jag inte ta ansvar för min mamma.
Ellinor vände sig då till husläkaren och bad om en remiss till hjärnröntgen. Diagnosen, vaskulär demens, visade sig vara den nyckel som krävdes för att biståndshandläggaren skulle kunna bevilja Ellinors ansökan. Efter några månaders köande kom mamman in på ett äldreboende för dementa och Ellinor kunde äntligen pusta ut. Trodde hon.
– Jag upptäckte snart stora brister i vården. De boende radades upp framför tv:n oavsett vilka program det var. Mamma var ofta smutsig och luktade ofräscht och hennes lägenhet var ostädad.
Till sist kunde hon inte lita på att mamman fick den vård och omsorg hon behövde och bestämde sig för att försöka hitta ett nytt boende. Den här gången hade hon turen att få plats på ett ställe där de var både proffsiga och empatiska.
Borde satt sig i i demensboenden tidigare
– Mamma var alltid snyggt klädd och ren och fräsch när jag kom. Hon deltog också i olika aktiviteter och fick komma ut i friska luften med jämna mellanrum.
Hennes mamma avled för några månader sedan vid 93 års ålder. Med facit i hand noterar Ellinor att hon borde ha tagit i problemet i tid och satt sig in i vad som krävs för att den demenssjuke ska få plats på ett boende. Det hade besparat dem båda onödigt lidande, menar hon.
– Jag tog hänsyn till min mammas vilja alltför länge. Men när en närstående inte längre förstår sitt eget bästa så måste man ingripa oavsett om man vill eller inte.
Text Anna-Britta Ståhl
