Rädd att bli gaggig? Så hjälper du minnet

Marianne Lesslie började få svårt att komma ihåg namn och skrev allt fler komihåg-lappar. I hennes släkt förekom demens. Hon vände sig till Minnesmottagningen för att få veta om hon också var drabbad. Nu har hon skrivit en bok om minnet.

Det började med det vanliga famlandet efter namn. ”Vad är det författaren till den där boken heter?” Kommer du ihåg vad den manlige skådespelaren som spelade mot Diane Keaton hette. Han som också spelade i filmen Gökboet? Det slutade med resultatet av min minnesundersökning och ett något bättre minne.

 

Vi började bli gaggiga
Jag och mina vänner hade alla samma problem att komma ihåg och ofta skrattade vi åt våra tillkortakommanden. Inte sällan dök namnet upp långt senare i ett helt annat sammanhang. Vi började bli lite gaggiga helt enkelt, hade nog en släng av demens, sa vi skämtsamt till varandra, men menade förstås inte det. Vi var ju evigt unga! Inte kunde våra minnen förändras. Eller?

När jag tänkte på min bakgrund vad gäller minnet var den ganska dyster. Farmor fick en demenssjukdom vid sjuttioårsåldern. Mormor hade ”tiaproppar” som man sade då, idag skulle man kalla det tysta infarkter. Hon låste in sig hos morfar. Mamma som hade druckit för mycket och hade näringsbrist, frågade om jag gett katten mat, på äldreboendet. Hon hade inte haft katt på många år.
Med detta i bakhuvudet började jag registrera vad som hände med mitt minne. Visst var det så att jag skrev fler komihåg-lappar än för några år sedan? Och gick det möjligen lite långsammare i hjärnkontoret? Jag kände ett starkt behov av att veta mera om minnet och hur det fungerade. Läste på och beslutade mig för att skriva om ämnet.
Därför tog jag mig till Minnesmottagningen. Dit kommer alla som misstänker att de har Alzheimers sjukdom eller någon annan demenssjukdom. Ofta har de fått remiss från vårdcentralen.

Koll på eventuell demens
Neuropsykologen berättade om de kognitiva undersökningarna hon gjorde. Mot slutet av vårt samtal frågade hon om jag ville gå igenom en stor demensutredning i forskningens tjänst? Bli en kontrollperson som de som har demens kan jämföras med. De behövde en yngre person, som jag med mina 58 år, räknades till i det sammanhanget. De andra var mycket äldre – uppåt åttio.
Varför inte? Då skulle jag få kunskap och få reda på om jag själv var i riskzonen. Dessutom skulle jag bli kallad vart tredje år och få göra om det. Jag skulle få total kontroll och vara väl förberedd när demensen nalkas.
Å andra sidan, om det visade sig att jag hade demens, vem skulle jag berätta det för? Min familj förstås. Arbetskamraterna, kanske. Mina arbetsgivare, mera tveksamt. Under nio månader sov jag oroligare om natten.
Ju äldre medellivslängd, desto mer demens
Vi blir allt äldre och därför får vi allt fler demenssjukdomar. Sedan mitten av 1800-talet har levnadsnivån stigit i Sverige och väntas fortsätta med det. Orsaken är att vi äter bättre och kan bota många sjukdomar. Kvinnor blir idag åttiotre år i genomsnitt och män blir sjuttionio år.
Demens ökar ju äldre vi blir. De allra flesta får inte demens förrän de är mycket gamla. Runt 90 räknar man att fyrtio procent har det och vid 95 har hälften demens. Får man det innan sextio är orsaken alltid ärftlighet. Det handlar om mutationer av några gener, som går i släktled.
Framför allt är det tre sjukdomar som kan sluta i demens, det stadium då hjärnan helt förtvinar. Alzheimers sjukdom är den största. Sen kommer Parkinson, tysta infarkter och alkoholism. Forskningen vet inte vad sjukdomen beror på, bara hur det ser ut. Det finns ännu ingen bot, bara bromsmedicin.

 

Ett gott minne handlar om livsstil
Från maj 2010 till januari 2011 gjorde jag mina undersökningar. Blodet kontrollerades och mitt hjärta med ett EKG. Mitt i sommaren gjorde jag ett EEG för att kontrollera om mina nervceller var alerta och kommunicerade ordentligt med varandra. Tanken kastas iväg från den ena hjärncellens synapser till den andra och minnet kommer tillbaka på samma sätt. Jag gjorde också en magnetröntgen, där man kunde se om min hjärna såg frisk ut.
Frampå hösten kom den stora kognitiva undersökningen med neuropsykologen. Där fick jag mina aningar bekräftade att jag var dålig på rumslig förmåga och hade svårt att behålla en mening i minnet långt efteråt.
Allra sist gjorde jag lumbalpunktionen. Läkaren gick in med en nål mellan tredje och fjärde ryggkotan i ländryggen och tömde mig på ryggvätska. En del av den vätska hjärnan ligger och guppar i. Där går det att se tangles och plack, ett slags avskräde från de förtvinade hjärncellerna. Där skulle jag få svart på vitt om jag hade demens. I januari skulle jag få resultatet av min undersökning.
Forskningen lärde mig att ärftlighet betyder en hel del men mest av allt handlar ett gott minne om livsstil. Det gamla vanliga med bra mat, helst med mycket långsamma kolhydrater och motion i lagom mängd. Trettio minuters daglig promenad räcker. Och den kognitiva reserven, högre utbildning och att du använder din hjärna, motar bort demensen länge, länge.

 

Stress påverkar minnet
Så till resultatet av min undersökning. Jag var helt frisk både i kroppen och i hjärnan. Professorn som delgav mig resultaten trodde att min minnesförlust berodde på att jag var okoncentrerad och att det handlade om stress eller personlighet.
– Fokusering och koncentration är viktigt när det gäller att minnas. Utan det minns man inget!
– Hur länge kan jag vara lugn, frågade jag.
– De närmsta tio åren, sade han.
Mer kunde han inte lova. En liten respit alltså.

Text Marianne Lesslie

Kommentera