Teneriffa, den lyckliga ön

Teneriffa är ön som fått allt – dramatisk natur, tropisk frodighet och ett behagligt klimat. Inte undra på att så många svenskar väljer att övervintra där. Här får du veta mer om öns historia och sevärdheter.

Vägen slingrar genom den trolska Mercedesskogen. Här bland de branta, grönskande Anagabergen på Teneriffas nordostligaste del växer tall, lager och ormbunkar, och ibland är frodigheten så slösande att man kör genom en grön, fuktig tunnel.

Branta stup och hårnålskurvor, snart når vi den vilda klippkusten och den lilla byn Taganana. Vågorna vältrar in, och vi blickar ut över en vattenöken som med undantag för Madeira ligger tom ända bort till Island, nära fyra hundra mil härifrån.

 

Tropisk växtlighet

Det är något både hisnande och rogivande i att befinna sig på en liten landflisa i oceanen. Och över ett glas vin på bybaren kan man begrunda att man befinner sig på en ö som nästan blivit ett begrepp liktydigt med massturism. Här, under klipporna vid den mäktiga oceanen, kan det tyckas obegripligt.

För att förstå dramatiken i Teneriffas natur får man försöka föreställa sig att man på två tredjedelar av Gotlands yta placerar ett berg nästan dubbelt så högt som Kebnekaise. Det betyder rejäla höjdskillnader, många olika naturtyper och en häpnadsväckande variationsrikedom för att vara på en så pass liten ö: från tropisk frodighet till Las Cañadas närmast skrämmande karghet.

Dessutom smeks Teneriffa av den svala Kanarieströmmen, vilket ger ett av de behagligaste klimaten på jorden. Det är inte lätt att finna andra platser där temperaturen ligger på 18-24 grader året runt. Kanske bidrog det till att romarna kallade öarna ”De lyckliga”. Namnet Kanarieöarna har för övrigt inget med kanariefåglar att göra, utan med de stora hundar som en gång fanns här – Insulae canariae betyder ”Hundöarna” på latin.

Det är alltså inte särskilt förvånande att Teneriffa har stått sig som resmål sedan de första svenska charterturisterna kom hit efter en rätt besvärlig resa år 1955. Sedan dess har miljoner och åter miljoner besökare kommit till Teneriffa, främst till stora turistområden som Los Cristianos och Playa de las Américas på sydvästkustens slätt.

 

Hitta ditt eget Teneriffa

I dag är menyerna skrivna på åtta språk, inklusive ryska, åtskilligt är slitet, torftigt och grällt, men det är förbluffande lätt att styra bort från karaokebarer, brittiska fotbollspubar och fullpackade stränder.

Teneriffas områden med hotell och semesterlägenheter växer, till exempel i Fañabe och Costa Adeje, men liksom på andra stora resmål som Mallorca och Cypern satsas nu på mer högklassiga etablissemang för att putsa upp öns rykte och locka en mer välbärgad publik. Det blir så kallade designhotell, andelslägenheter, golfbanor och spa-anläggningar, men ibland med ett överdåd i dekoren som slår över i Dallaskitsch.

Man kan gå kilometervis på den fina strandpromenad som sammanbinder de olika turistområdena.
Den första turistorten på Teneriffa var Puerto de la Cruz på nordkusten. De vackra torgen är övermöblerade med turistkrogarnas plaststolar, men här finns ändå en riktig stadskänsla bland patinerade palats och gränder.
Botanisk trädgård

Staden har också världens äldsta botaniska trädgård, lummig och skuggig med märkliga växter från hela jorden. Puerto de la Cruz var en rastplats och mellanstation där de plantor som fördes hem från Nya världen skulle få vänja sig vid ett annat klimat innan man tog dem till fastlandet. Idag är det annars främst tomater och bananer från Teneriffas väldiga växthus som sprids över Europa.

För de européer som först gav sig ut för att ”upptäcka” och underkuva andra folk var Kanarieöarna den sista utposten av Gamla världen. De provianterade, och sedan öppnade sig den okända oceanen, full av verkliga och inbillade faror.
Inte mycket är känt om Kanarieöarnas föreuropeiska historia, och för urbefolkningen, guancherna, betydde mötet med fastlänningarna katastrof. De förslavades eller massakrerades och var snart nästan spårlöst försvunna.

 

Pyramid på Teneriffa

Upptäcktsresanden Thor Heyerdahl ägnade sina sista år åt att försöka lösa gåtan med trappstegspyramiderna i Güímar på Teneriffas östkust. Eftersom de liknade somliga sydamerikanska pyramider kunde de vara tecken på att det förekommit kontakter åt det hållet innan Columbus nådde Hispaniola. Senare undersökningar har visat att pyramiderna restes på 1800- talet, men ingen tycks veta varför.

Från Puerto de la Cruz kör man gärna upp genom den frodiga Orotavadalen. Här tvingar bergen regnmolnen att tömma sig vilket skapar en närmast tropisk grönska som rymmer många endemiska arter.
Inbäddad i dalen ligger staden La Orotava som är något av ett konstverk i sig med dess ståtliga kolonialarkitektur, men de branta gatorna kan vara rejäla prövningar för flanören.
Casa de los Balcones är en magnifik byggnad från 1632 med snidade balkonger och en vacker innergård, här finns nu en hantverksskola för bland annat spetsar och keramik. Vore det inte för bilarna skulle man kunna tro sig förflyttad till en annan tid.

 

Teide, Teneriffas vulkan

Vi fortsätter upp genom dalen, ständigt uppåt, mot vulkanen Teide, och färden leder genom flera klimatzoner. Spaniens högsta berg reser sig 3718 meter mot skyn, och Orotavadalens saftiga grönska ska ersättas av det overkliga, karga månlandskapet i Teneriffas nationalpark Las Cañadas. Många vandrar i denna krater som är vad som återstår av den gigantiska vulkan som kollapsade för tre miljoner år sedan.
Från uteserveringen på Parador Nacional de las Cañadas, det enda hotellet i denna utomjordiska miljö, syns Teides snöpudrade topp mot den svalt blå himlen. Vulkanen har sovit sedan 1909 men är inte utslocknad. Är dagen klar bör man förlita sig på att den fortsätter slumra och ta linbanan ända upp.
Om Teide hör till sådant som man som besökare på Teneriffa inte får förbigå, så hamnar den gamla universitetsstaden La Laguna i nordost på samma lista.

Dess äldre del finns inte överraskande på Unescos världsarvslista, och från skuggiga Plaza Adelantado La Laguna flanerar vi genom kvarter med vackert målade kolonialhus fram till öns enda katedral. Genom portar skymtar stenlagda gårdar, på somliga finns en kvillrande fontän eller en skuggande palm.

Studenterna ger staden liv och gör det möjligt med ett bra utbud av butiker, restauranger, kaféer och barer.

 

Franco på Kanarieöarna

La Laguna var Kanarieöarnas första huvudstad, men när Islas Canarias blev en spansk provins år 1821 gick titeln till Santa Cruz de Tenerife. Detta hade man svårt att tåla i Las Palmas på Gran Canaria, så sex år senare delades ögruppen i två provinser.
Under första världskriget med dess sjöblockader var öarna allt annat än lyckliga, och många kanarier flyttade till Kuba och Venezuela. Det var också här som det spanska inbördeskriget inleddes.

Franco, som varit överbefälhavare i Marocko, förflyttades 1936 till Kanarieöarna som guvernör eftersom regeringen misstänkte att han förberedde en statskupp.
Samma år startade den militära revolten här, Franco utsågs till generalissimo för nationalistarmén och skulle med italiensk och tysk hjälp segra i inbördeskriget.
Det var Franco som lade grunden för massturismen till Spanien med idén att sälja sol och värme till nordbor. Att resa eller inte resa blev en moralisk nöt för många som kände motvilja mot att göda diktaturen.

 

Santa Cruz de Tenerife

Ute vid östkusten ligger den moderna huvud- och hamnstaden Santa Cruz de Tenerife med den berömde arkitekten Santiago Calatravas böljande konserthus.
En annan attraktion ligger några kilometer norrut. Playa Teresitas är en bred och vidsträckt men helt konstgjord strand med palmer, skapad av över fyra miljoner säckar sand från Sahara.
Detta är en annan värld än de vilda klipporna i Taganana, och det är lätt att åter falla i begrundan över att Teneriffa, en ö betydligt mindre än Gotland, kan rymma denna osannolika mångfald.

 

Anders Mathlein

Kommentera