Tvisten med operan blev början på min karriär

Loa Falkman anses vara snygg, framgångsrik och modig. Finns det inga fläckar på solen? Jo, en gammal tvist med Operan ligger och pyr. Och att spela praktsvin som i nya filmen Kronjuvelerna ligger honom varmt om hjärtat.

Väninnan ringde och rapporterade om det årliga besöket på säsongens sista konsert på Dalhalla i Dalarna. Här uppträdde Åsa Fång, musiker, skådespelare och operasångare Loa Falkman.
”Han kom in klädd i vit smoking. Han var så otroligt snygg!”
Nu är Carl Johan Falkman, kallad Loa, en stilig man och alltid välklädd. När vi ses på krogen Ulla Winblad har han mörkblå blazer, blåvitrandig skjorta och röda byxor. När jag berömmer honom säger han:
– Jag håller mig hel och ren.
Tillfället är givet att tala om Loa Falkmans prisbelönta roll i filmen Pensionat Oskar från 1995, där han som den sorglige Rune Runeberg (”nej, jag är inte släkt med Runeberg” upprepar han ideligen i filmen) är bedrövligt klädd i sandaler med strumpor, stor t-tröja instoppad i de fula, bruna shortsen:
– Som jag dragit upp en kombinerad byxa-behå.
Om man över huvud taget längtar efter ett äktenskap i radhus med barn är Pensionat Oskar avskräckande trots att filmen också är sorglustig.
Loa Falkman berättar att det var hans hustru Rosy som var på honom att läsa Jonas Gardell, manusförfattare till filmen.
– På mitt dominanta sätt sa jag nej hela tiden: Aldrig i helvete! Jag tyckte att han var en larvig typ. Sedan fick jag manuset och insåg att rollen passade mig.
Filmen i regi av danska Susanne Bier blev en framgång och Loa fick en Guldbagge för bästa manliga huvudroll och Jonas Gardell för bästa manus.
Unikt mångsidig

Loa Falkman är unik i artistgenren genom sin rikt varierade begåvning. Utbildad som operasångare men också en skicklig skådespelare och sångartist i de mest skilda sammanhang.
Det är inte ofint att erinra om sista platsen i Melodifestivalen år 1990, när Loa Falkman med uppbådande av bästa barytonrösten sjöng Symfoni, eftersom Måns Zelmerlöw uppmanade honom att leda Allsången med sagda melodi på Skansen i augusti i år.
Loa Falkman, som på Skansen sjöng tillsammans med bland andra Björn Skifs och Peter Jöback skrattar glatt, och berättar att unge Peter i samma melodifestival kom näst sist.
– Peter berättade att jag tröstat honom med att jag kom allra sist. Och att jag sagt: ”Och jag var jävligt bra!”
Kort efter melodifiaskot fick Loa revansch. Symfoni med text av Elisabeth Lord och musik av Tommy Gunnarsson rusade upp på Svensktoppslistan och såldes i 25 000 exemplar.
Men Loa Falkman fick nedgörande kritik, och ett par musikskribenter var upprörda och ansåg att han skulle hålla sig till operasången och inte uppträda på andra arenor.
Han hade emellertid slagit in på en mer varierad bana vid denna tid och ämnade fortsätta på en karriär som blev synnerligen utvecklande och lyckad.

 

I tvist med Operan

Den föregicks av en träta år 1990 med Operan. Loa Falkman hade varit anställd på Kungliga Operan sedan 1974. Han debuterade året innan vid Operans 200-årsjubileum i en för honom specialskriven huvudroll i Tintomara av Lars Johan Werle efter Carl Jonas Love Almqvists roman Drottningens juvelsmycke.
Nu beskylldes plötsligen Loa Falkman efter sextons års anställning på Operan för att utan lov arbetat utanför operahuset.
– Det hette bland annat att jag tagit ”bondpermission”, vilket inte var sant. Men som du vet är det omöjligt att dementera något som stått i en tidning. Eller för den delen i en bok som en snitsig formulering.
– Jag hade alltid skött mina permissioner och jobbade och jobbade men hade inget flöde med operaledningen. Det blev inget givande och tagande och jag tjänade endast 16 000 kronor i månaden. Jag beslöt mig för att säga upp mig. Jag var då fyrtiotvå år.
Av ont kommer gott

Loa Falkman säger att man mals ned utan att man vet om det. När han hade slutat brukade hans vänner säga:
”Vad är det som har hänt? Du ser så glad ut!”
Jag undrar om detta kändes som ett svårt beslut efter framgångsrika år som en av Operans toppartister.
– Nej, alla negativa händelser har lett till någon utveckling i mitt liv. Jag brukar säga ”dal male il bene” – av ont kommer gott. Det är min livsfilosofi.
Han berättar om en märklig dröm som han hade just då.
– Jag står och vattnar en rabatt. Jag tror att det är blommor, men så ser jag att den är kullerstensbelagd. Denna dröm är så tydlig – jag vattnar och vattnar på Operan men det faller på stenar och jag får ingen uppskattning. Drömmen sade mig att det var dags att sluta på Operan.
– Där börjar min karriär! Med tusen länkar.

Musikalisk familj

För att få ett hum om hur Loa Falkman kan vara så trygg och stabil är det intressant att se på hans bakgrund.
Han kommer från en musikalisk familj, uppvuxen i Djursholm med en far som var intendent vid Svenska Turistföreningen och även skrev, fotograferade och var en god pianist. Modern var gymnastikdirektör och sjukgymnast, konstnärlig och enligt Loa »onödigt positiv«.
– Hon dog tre veckor före sin hundraårsdag. Jag har nog ärvt hennes positiva läggning.
Den äldre brodern Per blev journalist och producent på Sveriges Radio (SR) och SVT men slutade för att i stället undervisa i retorik. Systern Malin, som är äldst, är pensionerad språkproducent från SR.
Barndomen var ljus men vid puberteten såg livet mörkare ut, menar Loa.
– Det var trist att vara tonåring och skolan har aldrig roat mig. Jag kom inte ens upp i gymnasiet i Djursholm utan tog realexamen.
Tidigt hade Loa Falkman bestämt sig för att bli operasångare, ett beslut som uppmuntrades av familjen. Under målbrottet var han tyst men tog sedan sånglektioner, studerade vid Vadstena operaskola och vid 21 års ålder kom han in på Operaskolan. Debuten skedde i Tintomara när han var 25 år, följt av stora roller såväl på Operan under sexton år, som utomlands.

 

Slog igenom i Paris

Loa Falkmans internationella genombrott ägde rum i Paris 1981 i rollen Escamillo i Bizets Carmen i regi av den legendariske engelske regissören Peter Brook.
– Det var fantastiskt att möta honom på den ruffiga teatern Bouffes du Nord, som han ledde. Peter Brook växlade mellan att göra filmer, sätta upp pjäser i New York, London och arbeta i Paris, där han bodde sedan sjuttiotalet.
Loa Falkman och hans hustru balettdansösen Rosy Jauckens, som hade träffats som unga på Operan 1973, blev kvar i Paris. Jo, de hade båda fått tjänstledigt från Operan.
– Åtta veckors kontrakt hos Peter Brook blev tre år. Fotografen Sven Nykvist kom också ner till Paris och gjorde en film om föreställningen. Vi turnerade runt i hela Europa och sedan följde New York med uppsättningen på Broadway i ett halvår. En världssuccé! Peter Brook ville ha mig med i sin skådespelartrupp, men jag ville fortsätta att sjunga och Rosy dansa så vi flyttade hem.
Försa filmrollen

I Paris hade Loa Falkman träffat skådespelaren och regissören Allan Edwall. Denne önskade nu att Loa skulle vara med i en film, baserad på Bertil Malmbergs roman Åke och hans värld från trettiotalet.
– Jag såg mig själv som en eldig spanjor i Carmen men Allan tyckte att jag skulle bli bra som en blek provinsialläkare i en svensk småstad, erinrar sig Loa.
Filmen från 1984 blev Loas första filmroll, som skulle följas av åtskilliga genom åren. Han har växlat mellan opera, scenframträdanden, tv-inspelningar och filmroller i en oerhört varierad karriär.
Lite ovanligt torde det vara att en operasångare även blir filmskådespelare?
– Jag var också inställd på att bli talskådespelare. Jag gick ett tag på Calle Flygares scenskola som ung men var inte nöjd med undervisningen. Nu blir det hälften operasång och hälften film.

Loa Falkman har en favorit bland skådespelarrollerna:
– Att spela ett praktsvin som jag gör i Ella Lemhagens film Kronjuvelerna ligger mig varmt om hjärtat.

 

Intet har varit operasångaren Loa Falkman främmande. Åren 1979-80 underhöll han till exempel i folkparkerna med Lasse Lönndahl och sjöng schlager till Leif Kronlunds orkester i en beredskapsshow.
Loa gör en paus och sjunger upp: ”Vi möts igen….”
Loa Falkman, Lasse Lönndahl och Leif Kronlund har bevarat vänskapen och träffas då och då.
När Loa talar om gamla och nya vänner är han odelat positiv och entusiastisk.
– Men de som vill djävlas med mig skiter jag i fullständigt!
Hans förtjusning i motspelarna Stina Ekblad i Pensionat Oskar och Suzanne Reuter i 7 miljonärer och tv-serien Cleo är uppenbar.
Apropå Cleo berättar Loa att han var skeptisk till rollen.
– Jag tände inte på det först. Gick inte i gång och tackade nej. Jag ville ha mer substans i rollen. Det var Tre Vänner som gjorde serien och vi hade bra samtal. Blev lysande!

 

Hårt hållen
Jag kan inte annat än förundras över hur Loa Falkman orkar hålla ett så högt tempo och ständigt vara i farten. Hur går detta till?
– Jag har alltid drivits av min magkänsla när jag ska välja roller. Jag är mycket disciplinerad och jag sköter mig. Promenerar en timme varje morgon. Röker inte och dricker måttligt. Jag är ”hårt hållen” av frun.
Loa Falkman konstaterar att det gäller att kunna läxan och vara utsövd. Ej heller ska man vara rädd för att göra bort sig. Han anser att det är viktigt att vara trovärdig, och han ställer inte upp i diverse lekprogram.
– Det är inte kul att leka.
Stort nöje hade han emellertid av att spela i Lilla Jönssonligan-filmerna. Han fick en helt ny publik och berättar om hur han såg ett antal Stureplanbrats, som han hade lust att klippa till.
– Och så kommer dom fram och tackar mig för Jönsson-filmerna!

 

Golf och jakt
Denne upptagne artist och sångare hinner med andra nöjen. Han spelar golf och jagar.
Varför jakt?
– Jag gillar att döda! Nej, men jag tycker om att vara ute i naturen och jag är med i ett roligt jaktlag där Anders Wall tagit med mig. Han är min stora idol.
Vi talar litet om livets upp- och nedgångar som Loa menar trots allt kan medföra en utveckling. Med skärpa betonar han att han har ett oerhört stöd av familjen.
Han säger att han är en lycklig man.
Loa Falkman lever i ett harmoniskt äktenskap med Rosy Jauckens sedan trettiotre år. De två pojkarna Daniel och Jacob, nu 24 och 21 år, kom sent i deras liv.
– Vi blev så lyckliga!

Text Kerstin Sedvallson
Foto Louise Billgert

Kommentera