Kärleken har ingen ålder

Hur många som önskar och lyckas hitta en ny partner efter fyllda 60 vet ingen. Men visst går det att hitta kärlek igen!

Är du 60+ och lever ensam? I så fall är du garanterat inte ensam. Drygt en miljon kvinnor och män i din ålder lever singelliv i dag, mer eller mindre frivilligt.
Förr var våra samlevnadsmönster mer givna. Många levde med en och samma person livet ut, andra förblev ensamma. I dag är allt på kärlekens område mer oberäkneligt.

Allt fler svenskar firar guldbröllop. Samtidigt väljer rekordmånga att skiljas, även på äldre dagar. Från 1968 till 2008 har gruppen frånskilda över 60 fyrdubblats, från 4 till 16 procent.
Det har blivit allt ovanligare att tillbringa hela livet med en och samma partner. Och av den allt större andel svenskar som passerat 60-årsstrecket, totalt 2,3 miljoner kvinnor och män, är nu nästan hälften singlar – självvalt eller påtvingat, ogifta, frånskilda, änklingar eller änkor.
Hur många av dem som vill ha och hittar kärleken på nytt finns få fakta kring, men ett nytt forskningsprojekt vill ta reda på mer.

Redan idag vet man att allt fler rör sig in och ut ur relationer även efter 60, liksom att intresset för att söka ny partner tycks öka.
Andelen äldre kontaktannonsörer har blivit fler, floran av böcker om konsten att hitta kärleken på äldre dagar växer och förväntningarna på livet i ”den tredje åldern” är höga.
Men det finns också tydliga könsskillnader och utbudet av ensamstående män blir betydligt mindre med stigande ålder.
Av de drygt 700 000 singlarna i åldern 60 – 79 år var 58 procent kvinnor år 2008. Bland landets minst 300 000 som levde singelliv i åldern 80+ samma år var hela 76 procent kvinnor.

 

Hur många som vågar drömma om att hitta någon ny att älska vet ingen. Inte heller hur vanligt det är att lyckas, eller var du som är litet äldre har de bästa utsikterna att få kontakt med en ny man eller kvinna
Men att det är möjligt på de mest oväntade platser kan vi utgå från.
Det finns de som träffats i köttdisken, just där levern brukar finnas och insett att de delat mer än passionen för samma mat. Andra har hittat en ny partner när de lagts in på sjukhus, provat akvarellmålning eller fått platsen bredvid varandra på pensionärsföreningens bussresa.
– Nätet kommer att bli en allt mer vanlig träffpunkt för alla åldrar. Speciellt viktig kanske för äldre, som kan ha svårt att ta sig ut eller för dem som bor på orter med färre aktiviteter, tror Barbro Lennéer–Axelson, lektor vid Institutionen för socialt arbete i Göteborg. Hon hoppas på mer forskning på området.

Foto: Lena Bryngelsson

Många möts också till tonerna av musik. Så var det för Lottie Studt, 82 och Ingvar Magnusson, 80 i Västra Frölunda. De kallar dansen sin räddning.
– Jag var ensam i tio år innan jag träffade Ingvar, berättar Lottie, som återfann livsglädjen på dansgolvet.
Någon ”ny gubbe” hade hon inte tänkt sig.
– Inte jag heller, intygar Ingvar Magnusson, som blivit hennes särbo och återkommande danskavaljer.
Solen står högt på himlen över Axelhuset i västra Göteborg när Svidarna stampar loss musiken. Det är måndag, strax efter klockan 13, och kaffekopparna är framdukade på stamborden för 40-talet danssugna, daglediga kvinnor och män i Club 13.
Precis här, vid bordet nära dörren, satt Lottie Studt den sista gången före sommaruppehållet för drygt fem år sedan nu. Ingvar Magnusson, som dansat ofta med sin hustru, hade till slut lytt sonen och vågat sig ut igen, första gången sedan han blivit änkling.
– Vi dansade litet, men pratade knappt. Först när du skulle gå kom du fram till mig, och frågade ”Skulle du känna igen mig om jag dyker upp på Liseberg? Skulle du kunna bjuda upp mig då?” minns hon och Ingvar nickar.
De hör numera båda till stamgästerna och dansar sammanlagt nio timmar i veckan. Måndag, onsdag och torsdag eftermiddag, här, vid Radiotorget och på Möllan i Mölndal.

 

Men de möttes aldrig på Liseberg den sommaren.
– När jag gick dit var du aldrig där. Vi gick om varandra, minns Lottie, som av misstag bjöd upp ”en gubbe som inte kunde dansa” i stället innan det blev höst och Club 13 igen.
De dansade på nytt, tog en fika på hans initiativ och gick flera skogspromenader innan Ingvar bjöd på nyårsmiddag hemma hos sig.
– Det var inte klick med en gång. Jag hade många tankar i huvudet, det tog tid innan jag kunde släppa tankarna att jag inte gjorde rätt mot min fru, berättar han.
– Du var litet försiktig i början och ville tänka över alltihop en gång. Men när jag ringde dig efter fem dagar blev du så glad. Sedan dess är det vi, ler Lottie.

 

Mötet med någon ny kan bli allt från vänskap till mer eller mindre stadigt förhållande. Allt fler 60+ blir sambo eller särbo, andra väljer att ”dejta”, men äldres aktuella relationsmönster räknas ännu som outforskat område.
En del som varit ensamma länge överraskar både sig själva och andra, som Gull-Britt och Paul Forssell, i dag nyblivna ålderspensionärer.
Båda hade skilt sig nästan 30 år tidigare.
– När jag mötte Paul var känslan ”Oj, dig känner jag”, fast vi aldrig setts innan, berättar Gull-Britt.
– Jag blev intresserad, konstaterar han stilla, om första mötet på Söderträffen i Stockholm, för två år sedan nu. Ett halvår senare gifte de sig i kyrkan, på hennes 64-årsdag.
– Får jag sätta mig här? undrade Paul som kom fram till bordet där Gull-Britt satt med sin kusins väninna.
Det var paus i dansandet på Söderträffen och hon sa ”ja” direkt.
Resten av eftermiddagen dansade de bara med varandra. Efteråt blev det restaurang och en bit mat ihop.
– Jag hade varit ensam i 30 år när vi sågs. Visst har jag varit på olika ställen, dansat och haft sällskap innan.
– Men med Gull-Britt kände jag att ”det här är något för mig”. Hon var så ärlig och lättsam. Hon knockade mig inte, men jag beslöt mig för att försöka träffa henne fler gånger, förklarar Paul på eftertänksam finlandssvenska.
En dryg månad senare åkte de på sin första resa, i varsin hytt, till Helsingfors, där en av hans söner guidade.
Inte långt därefter tog Paul med Gull-Britt på middag hos sin syster i Stockholm för första gången.
”Jag har aldrig sett dig så kär”, sa systern och till sin förvåning hörde Gull-Britt Paul svara: ”Vi ska gifta oss.”

 

– Det hade vi inte bestämt än när jag sa det. Men det blev så! skrattar Paul.
– Det kändes helt naturligt, intygar Gull-Britt, som själv förvånas över hur hon, som varit singel i 28 år och trivts med det, plötsligt tänkte om.
”Va? Du skulle ju aldrig gifta om dig?” utbrast väninnorna.
– Allt har gått väldigt fort. Men ingen har tyckt att det vi var konstigt när de träffat oss ihop, som Gull-Britt beskriver det.
Att jämka ihop livet på äldre dagar kan säkert vara svårt. Men paren vi möter minns nästan enbart bekymmer av praktisk karaktär, som för mycket möbler, som alla brottats med. Fördelarna överväger tveklöst.
”Du är allt en riktig turgubbe, farfar!”, sa äldsta barnbarnet till Gunnar efter första träffen med Gerd. Paret håller själva med, nästan för bra för att vara sant. Men det är inga överdrifter, intygar de bestämt.
– Vi vågar säga rakt upp och ner att vi har ett härligt liv. Jag är en mestadels lycklig man, konstaterar Gunnar Holmén.
– När man lever med någon man verkligen trivs med känner man bara att man är väldigt lycklig och glad över det, utvecklar Gerd Nordenskär.
Kanske är det ännu en myt att vi skulle bli mer kompromisslösa och mindre flexibla med åren?
Kärleken har ingen åldersgräns. Att nå den kan vara precis lika lätt eller svårt nu som någonsin tidigare.

 

Text: Karin Tufvesson

Kommentera