Enorma flockar av vitkindade gäss rastade på 1800-talet i Skåne på sina färder mellan häckplatserna på Novaja Zemlja i Norra Ishavet och vinterkvarteren i Västeuropa.
»Så litet skygga … att de låta döda sig med en käpp är somliga av dem« , skriver Sven Nilsson, lundaprofessor med både zoologi och arkeologi som specialiteter, i sin »Skandinavisk Fauna« från 1858, varefter han besviket tillägger: »de äro dock ganska magra och föga dugliga«!
Hundra år senare hade antalet vitkindsgäss som passerade Sydsverige minskat så till den grad att fågelns totala försvinnande verkade omedelbart förestående. Vad kunde det bero på? Kanske på att Sovjetunionen höll på med kärnvapenprov på Novaja Zemlja? Många gissade, men ingen visste.
Nu blåser emellertid andra vindar. Vår och höst flyttar hundratusentals vitkindsgäss genom Sverige, och fler tycks de bli för varje år. Dessutom har arten blivit en svensk häckfågel – naturligtvis ett
synnerligen välkommet tillskott i faunan!
Häckande bestånd finns på många håll, men störst är antalet på Gotland och Öland med sammanlagt omkring 5 000 par. Troligen har lägre jakttryck, minskad giftspridning inom jordbruket och ökande arealer av välgödslade betesmarker i vinterkvarteren samverkat till denna dramatiska beståndstillväxt såväl hos den vitkindade som hos flera andra gåsarter.
Även för vitkindsgässen på Gotland har emellertid solen sina fläckar. På senare år har ökningen avstannat och ersatts av en viss minskning. En av orsakerna är att den största kolonin nästan utraderades av ett rävpar som raskade över isen ut till den dittills paradisiska ön, grävde ett gryt och födde upp fem ungar – som avnjöt gåsmiddag nästan varenda dag. En annan är att vissa gotländska havsörnar upptäckt att ruvande gäss är enkla byten och blivit något av »gåsspecialister«.
Men trots allt är det grå- och havstrutarnas rövande av de oflygga gässlingarna som är vitkindsgässens värsta problem. När ett trutpar flyger an mot en gåsfamilj, reagerar föräldrarna på ettdera av två sätt.
Antingen lyfter gåskarlen och attackerar den trut som är närmast, ofta med sådan tapperhet och skicklighet att man knappt kan avhålla sig från en diskret applåd, medan gåshonan stannar på marken hos ungarna och skyddar dem, ofta framgångsrikt, från den andra truten.
Eller också lyfter båda gässen och anfaller en av trutarna, vilket olyckligtvis ger dess kompanjon chansen att flyga in och hugga en gässling, som förtvivlat skrikande får göra en kort luftresa, varefter den bankas ihjäl mot en sten och slukas.
Vad skiljer de försvarsdugliga från de odugliga gåsparen? Jo, att de förra i många år, ända upp till ett par decennier, hållit ihop och därunder utvecklat förmågan till effektivt luftförsvar, medan de andra är nyformerade och består antingen av två ungdomar eller av en änka eller änkling som varit tvungen att skaffa sig en ny partner.
Medan de samkörda paren merendels lyckas med fortplantningen, är det ovanligt att nybildade par får några ungar på vingarna. Så viktig som samarbetsförmågan är kan det inte förvåna att vitkindade gäss lever i livslång monogami.
I alla skeden präglas vitkindsgässens liv av sammanhållning. Det är honorna som bestämmer var paret ska bosätta sig, och de väljer vanligtvis den koloni och den plats inom kolonin där de själva en gång kläcktes.
Släktingar – mammor, döttrar, dotterdöttrar, systrar – kommer följaktligen att bo i samma »kvarter« inom kolonin. Hanarna kan däremot mycket väl ha sett dagens ljus i arktiska Ryssland eller för den delen på Djurgården.
Under höstflyttningen håller familjerna ihop, varigenom föräldrarna till ungarna överför sina traditioner exempelvis beträffande val av rastplatser. I sin tur samlas familjerna i flockar med hundra- eller tusentals fåglar.
Först fram på vårkanten, när föräldrarna börjar känna lust att dra norrut, bryts kontakten med ungarna, som då har framför sig ett eller ett par år av ungdomsliv i en rad korta parförhållanden.
Det viktigaste av allt för dem är att välja och vraka och försöka hitta den extra prima partner som de sedan ska leva tillsammans med – tills döden skiljer dem åt …
Text: Staffan Ulfstrand
Foto: Johan Träff
Intresserad av fåglar? Läs även
Vår betyder bråttom till holken
