Ett halvt sekel har gått och the swinging sixties är hetare än någonsin. Rolf Hammarlund har intervjuat ett hundratal 60-talsartister för tv. Nu har han återgett hälften av samtalen i en bok.
Gyllene Cirkeln 1970. Jag befinner mig på en av Stockholms många pop- och jazzklubbar i sällskap med en väninna och två engelska popkillar med långt rufsigt hår och deras skivproducent. Vi presenteras för en mycket ung och välkammad Björn Skifs från gruppen Slam Creepers. ”Han kommer att bli mycket stor”, viskar skivproducenten. Min väninna och jag tror honom inte. Ett par år senare får han rätt.
Nu är jag tillbaka på Gyllene cirkeln, fyrtio år senare. Lokalen är sprängfull av män och ett fåtal kvinnor från 60 år och uppåt. Alla med ett förflutet i pop- och rockbranschen. Några har silver i håret, andra har tappat det helt. Men rockar gör de fortfarande!
I vimlet upptäcker jag rocksångaren Mats Ronander, Anders Forslund från Mascots och gitarristen Janne Schaffer. Men inte Björn Skifs – han tillhör 70-talets stjärnor.
Alla är vi på plats för att fira utgivningen av boken Mitt eget Sixties av Rolf Hammarlund, mannen bakom tv-serien Sixties i 21 avsnitt. Resultatet har blivit en 584 sidor rikt illustrerad 60-talsbibel för alla som var med då det begav sig.
– Jag gjorde mer än hundra intervjuer till serien om 60-talspopens stora artister, skivproducenter och modeskapare. Det blev max fem minuters sändningstid för varje person. Det tyckte jag var synd så jag översatte femtio av originalsamtalen och gjorde en bok av materialet, förklarar Rolf.
Sen river han och bandkompisarna i The Morries av några Searcherslåtar. Efter Morries kliver två av mina gamla idoler från Mascots upp på scenen – Anders Forslund och Stefan Ringbom spelar A sad boy och 60-tals nostalgin flödar. (Se filmen längre ner i artikeln)
Eskilstuna i november. Rolf och jag träffas i en lokal som hyrs av hans gode vän Peter Torsén. Till Rolfs 60-årsdag i år gjorde Peter en affisch där Rolf är inskannad som bandmedlem i Beatles.
Varför skrev du boken?
– Ett av skälen är att många av 60-talets stora stjärnor börjar dö undan. Många närmar sig 70. Chuck Berry är 84, och Beatles skivproducent George Martin fyller 85 om några veckor. Jag ville dokumentera deras berättelser om storhetstiden, då många faktiskt gjorde sina första utlandsturnéer i Sverige, säger Rolf.
Bara ett kapitel i boken handlar om svenska popband, varför?
– Av de hundra intervjuer jag gjorde för tv-serien Sixties var hälften svenska bandmedlemmar. Boken skulle sett ut som en lagbok i tjocklek då. Nu är det upp till dem själva att berätta sin historia i egna biografier. Jag vet att några håller på och skriver.
– Få av de utländska artisterna har skrivit ned sina minnen. Bill Wyman är ett undantag med sitt praktverk Rolling with the Stones. Han har också samlat memorabilia (afffischer, biljetter, bilder etc) under alla år. När han upptäckte att Paul McCartney och killarna i the Who inte hade samlat på sig något alls så delade han med sig av det han hade. Där är vi lite lika – jag har också en hel del 60-tals memorabilia.
I boken väver Rolf in sina egna minnen från klubbar, spelningar och musikupplevelser.
Ett exempel:
” … speciellt tunnsått var det om man ville höra på pop i radion. Jag minns att vi var så desperata att vi till och med lyssnade på CG Hammarlunds bilradioprogram, eftersom det utlovades en popskiva under hans radiotimme.” (Nej, Rolf är inte släkt med CG Hammarlund).
Förvånansvärt många av dem han intervjuat sysslar fortfarande med musik i en eller annan form.
– Många av artisterna lever på gamla meriter, såsom Swinging Blue Jeans och Gerry and the Pacemakers – de spelar sina gamla hits. Andra har utvecklats vidare som till exempel Eric Clapton och Jeff Beck från The Yardbirds. Jeff Beck såg jag uppträda i Solnahallen nyligen och han blir bara bättre och bättre.
– Peter Asher från duon Peter and Gordon arbetar som skivproducent och har producerat hundratals album. Bill Wyman slutade som basist i Rollings Stones 1993 men har bildat nya band efter det och är fortfarande ute och turnerar.
– Det är bara några få som faller utanför, som Michelle Philips i The Mamas & Papas. Hon är den enda från gruppen som lever och hon håller inte på med musik längre.
The Beatles har en särställning i din bok, berätta!
– Beatles var det första bandet jag såg uppträda live på Johanneshovs Isstadion. Det var sommaren 1964 och jag var 13 år. Nära tjugo år senare gjorde jag min första intervju med en popartist och det råkade vara Paul McCartney. Det blev ett halvtimmesprogram för Sveriges Radio. Jag arbetade på lokalradion i Eskilstuna då.
– Året efter ville SR i Stockholm att jag skulle göra ett entimmesprogram om Merseybeatmusiken. Alltså om de grupper som förutom Beatles stod för den nya popmusiken.
Rolf fick ihop fyra intervjuer och avslutade med att träffa Beatles musikproducent George Martin. När han senare började på SVT fick han chansen att göra en tv-dokumentär om honom.
– Beatles har en särställning inom popmusiken. De var idoler för andra artister, till och med Alice Cooper och Bob Dylan gillade dem.
Vem har imponerat mest på dig av alla du har intervjuat?
– Det är nog George Martin. Han är genuint trevlig och sympatisk.
Och vilken 60-tals låt håller du högst?
– A Whiter Shade Of Pale med Procol Harum! Den slår an en ton hos mig.
Rolf spelade i bandet The Morries som uppträdde på klubbar, skoldanser och ungdomsgårdar. På midsommaraftonen 1967 var bandet spellediga och Rolf var på Gyllene Cirkeln tillsammans med några tjejkompisar. Där spelades diskomusik och de hörde A Whiter Shade Of Pale strömma ut ur högtalarna.
Vid midnatt tog de tunnelbanan ut till Farsta där en av tjejerna bodde. Två killar följde med hem till henne – Lars och Björn (Skifs) från The Slam Creepers.
– Plötsligt satte sig Björn vid elorgeln och började sjunga just A Whiter Shade Of Pale. Den låten skulle jag höra överallt i London senare under sommaren.
När jag berättar om mitt möte med Björn Skifs 1970 säger Rolf att hans band Fruit mycket väl kunde ha uppträtt på Gyllene Cirkeln då. Cirkeln är sluten!
Text: Gunilla Lindahl
Foto: Örjan Björkdahl
Rolf Hammarlund
Ålder: 60 år
Bor: i Eskilstuna
Karriär: Spelade i olika
band under 60- och 70-talet: The Morries, Those och Fruit.
Arbetat som musiklärare, journalist och producent på Sveriges Radio och SVT.
Producerat tv-serierna Sixties och Seventies för SVT.
Aktuell: med boken Mitt eget Sixties (Premium Förlag).
Se en videoupptagning från Gyllene Cirkeln november 2010. Anders Forslund och Stefan Ringbom från Mascots spelar A sad boy, en hit från 60-talet:
VAD MINNS DU FRÅN DEN HÄR TIDEN?
Kommentera artikeln!
