De sjunger för livet!

Många berättar om hur de blir gladare när de sjunger. Och det finns faktiskt forskning som visar att det stämmer.

Det är en gråmulen dag i Upplands Väsby, en ganska tyst och stillsam sådan. Men i en sal inne på Bollstanäs församlingshem pågår körrepetitioner. Det sjungs för full hals. Fyrtiosju personer är med i Seniorkören och de flesta är här i dag, precis som varje onsdag. När vi kommer in har det precis blivit dags för fikapaus och det pratas, skrattas och sorlas för fullt i tamburen.
– Det är det som är det allra bästa med att komma hit, tycker Margareta Barkefors. Att vi har roligt och bryr oss om varandra. Är det någon som inte är här och inte har meddelat det i förväg brukar vi ringa och kolla att allt är bra.
För henne har musiken alltid varit en stor del av livet.

– Vi sjöng mycket hemma när jag var liten, pappa hade dragspel. När vi flyttade hemifrån fick flickorna ett piano och pojkarna en fiol. Jag sitter fortfarande varje dag vid pianot hemma och spelar och sjunger. Det gör mig så glad. Ännu roligare är det att komma hit och sjunga tillsammans med andra, säger hon och ler stort.
Många har precis som Margareta sjungit tidigare. Men inte alla. Man kan ha väldigt olika vägar in till kören. Någon hade varit ute med sin hund och träffat en körmedlem som så glatt pratade om hur roligt det var att det helt enkelt var tvunget att prova på.
– Det är väldigt aktiva människor i den här seniorkören, säger körledare Karin Krigsman. Det är mycket barnvakteri, lingonplock och skidåkning. Men vi är ju oftast många här ändå och det är så kul att känna energin i rummet.
Man kommer som man är och behöver inte sjunga upp eller kvala in på något vis. Alla är välkomna, precis som de är.

– Men det betyder inte att vi inte har några ambitioner, poängterar Karin. Vi har roligt, men det är också ett arbete. Vi har ett mål. Så tror jag verkligen att de flesta känner, att man vill att det ska bli så bra som möjligt. Det är en positiv utmaning.
Salen fylls igen efter fikapausen och Karin har till en början lite sjå att få tillbaka allas uppmärksamhet.
– Hörni, jag tänkte att vi skulle sjunga Sakta vi gå genom stan. Det är bara åttondelar i den. Herrar, vill ni sjunga eller? Ska vi för en gångs skull börja med basstämman så att ni inte behöver vänta till sist.
Herrarna stämmer upp och snart kommer damerna in också. Rummet fylls till brädden av sång och glad energi.
– Vad duktiga ni är! utropar Karin. Ni fick lite koffein i er, det märks. Men jag ska ändå säga en sak som jag tror att ni aldrig hört mig säga förut, säger hon och gör en liten konstpaus.
– Vadå? frågar någon längre bak i rummet. Vad sa hon?
– Texta, säger Karin. Jag vill att ni ska texta!
– Jaha, det var ju något nytt, säger en herre och skrattar lite.
– Ja, men det är ju en så fantastiskt fin text så det är noga med att man verkligen uttalar orden så de hörs. Vi hinner ta den en gång till!

De hinner ytterligare en sång också, Som en blänkande silvertråd, innan det är dags att runda av.
Efteråt får vi en pratstund med några av körmedlemmarna. Alla har inte bråttom i väg.
– Jag har sjungit i den här kören i tio år nu, berättar Margareta Björendahl. Vi har haft väldigt bra körledare hela tiden och jag tror faktiskt att Karin är den allra bästa. Man riktigt längtar till onsdagarna.
Lars Nyberg håller med.
– Man blir fylld av någonting och sen är man glad hela dagen. Det är verkligen en av veckans höjdpunkter. Vi har sjungit i kyrkan och på äldreboenden också. Det är väldigt kul.
– Ja, och vi åkte ju till Irland och sjöng en gång också. Och en gång till fjärde AP-fonden. Man går hit med glädje och Karin är så spontan och rolig. Vi skrattar väldigt mycket när vi är här, säger Mait Knuts.

Karin Krigsman tycker att det är en energiboost att leda kören och känner sig själv glad efter repetitionerna.
– Det är en samlad positiv kraft. Folk kommer hit och vill göra det de mår bra av. Det jag kan uppleva som en utmaning är att det kan finnas olika förväntningar i gruppen på vilken repertoar vi ska ha. Jag fångar upp åsikter och tyckanden, men samtidigt måste det vara jag som bestämmer i slutändan om det ska fungera. Vi sjunger både sakral och profan musik och det tycker jag att vi ska göra.
Hon har jobbat med körer i alla åldrar, från barnkörer och ungdomskörer till Alla kan sjunga-körer och seniorkörer.
– Det som är roligt med seniorkörer är att det är en sådan enorm samlad kompetens. Det finns så mycket erfarenhet och det blir ofta intressanta och meningsfulla samtal. Kören känns så djupt meningsfull. Vi jobbar ju faktiskt, slarvigt uttryckt, med känslor.
Lars Nyberg nickar instämmande och säger att det händer att han får tårar i ögonen under vissa sånger.
På en tidigare arbetsplats där Karin arbetade med en kör som hade en ganska avancerad repertoar fanns ett inarbetat system att kvinnor över 60 fick sjunga upp en gång varje år för körledaren. Männen fick göra detsamma när de fyllt 65.

– Kvinnors röster åldras tyvärr lite fortare än mäns. Men det här är känsliga frågor, jag var glad att det redan fanns ett inarbetat system där. För ska man ha avancerad repertoar och sjunga Mozarts Requim och annat då krävs det en viss kvalitet och kunskap bland körsångarna.
– Säger du till då om vi tenorer inte håller måttet längre, undrar Lars Nyberg.
– Nej, det gör jag inte. Vi har inte kravet att det ska låta perfekt. Men vi jobbar ändå med kvaliteten.
– Många brukar säga att det är kul att lyssna på oss för att vi är så glada. Vi gör det här med ett leende, säger Lars Nyberg.

Sång är som ett kinderägg!

Christina Grape Viding är sjuksköterskan som tog sånglektioner och märkte hur glad hon blev. Så hon började göra studier på andra som sjöng och fick bekräftat svart på vitt att det ÄR bra för måendet att sjunga.

– Jag brukar säga att sång är som ett kinderägg – det är tre ägg i ett. Man får tre vinster: den fysiska i form av goda hormoner som utsöndras, diafragman som jobbar och lungorna som får motion. Sen är det den psykiska biten, att det väcker så mycket glädje att sjunga. Sist men inte minst har vi den sociala biten, att skapa något i grupp. Att sjunga i kör ger stimuli som går rätt in i känslohjärnan, säger Christina Grape Viding.
Det hela började med att hon tog en magister i folkhälsovetenskap samtidigt som hon tog sånglektioner och märkte hur gott det gjorde henne.

– Så när det blev dags att skriva magisteruppsats frågade jag min handledare professor Thöres Theorell om jag inte kunde undersöka sångare. Jo, gör det! tyckte han.
Hon gjorde en studie där hon tog blodprov på två grupper av sångare före och efter en sånglektion och en annan lite större där hon under ett års tid tog både blod- och salivprover på en försöksgrupp som fick prova på att sjunga i kör. Proverna togs före, under och efter körsången och resultaten jämfördes med en kontrollgrupp som inte sjöng i kör.

Resultaten visade att må bra-hormonet oxytocin ökar i kroppen när man sjunger. Den större studien visade också att testosteronhalten i saliven ökade vid körsång. Testosteronet har en uppbyggande effekt på skadade vävnader. Dessutom tycktes stresshormonet kortisol minska.
– Sen är det också en viktig aspekt det här med att man får träffas och göra något tillsammans i grupp.
Och allra bäst är det att vara amatör. När Christina jämförde åtta professionella sångare med åtta amatörer visade det sig att amatörerna hade en högre ökad dos oxytocin än de professionella – som förstås hade en helt annan press på sig.

Alla kan (faktiskt) sjunga!

Numera har Alla kan sjunga-körerna blivit ett begrepp. Men den som startade det hela en gång i tiden var ingen mindre än Caroline af Ugglas mamma Yvonne. Caroline hängde med några gånger och tyckte att det där var ju kul. Hon tog vid, men på sitt eget sätt.

– Egentligen var det pappas idé från början. Han sa till mamma att hon borde starta körer där alla som ville fick vara med. Och mamma nappade, berättar Caroline af Ugglas.
Hon tyckte själv att det var en rolig idé, men när hon var med på mammas körer tyckte hon ändå att låtarna var lite mossiga. Så småningom tog hon över stafettpinnen och startade sin egen Alla kan sjunga-kör.
Det var också Caroline som fick idén till tv-programmet Körslaget, ett slags Idol fast för körer. Konceptet såldes först till USA och när programmet gjorde succé där började även svensk tv att satsa på det.
– Jag var med under någon säsong, jag kommer faktiskt inte ihåg om det var den första. Men sedan har jag haft mina körer i stället. I många år var jag ganska ensam på arenan om det men nu finns det många olika körer i samma stil.

Vid varje körtillfälle är de från 600 till 800 personer. Före pandemin kunde det vara ända upp till 1200 personer. Mycket folk! Men det går att få en struktur i det hela ändå, säger Caroline.
Grunden är att alla får vara med, oavsett kunskap eller nivå. Men hon lär
ändå ut sångteknik under vägens gång.
– Vid vissa svåra tillfällen, som höga toner eller vokalen ”i” som är särskilt svår, brukar vi stanna upp och så får alla göra några teknikövningar. Så man får med sig en hel del träning också och lär sig saker indirekt. Men framför allt har vi väldigt, väldigt kul.
Caroline vill att alla hon bryr sig om ska sjunga. För att det är så väldigt bra för själen.
– Jag är inte någon övertalande person eftersom jag själv inte tycker om att bli övertalad till saker och ting. Men däremot uppmuntrar jag alla jag kan att sjunga på ett eller annat sätt.

Hon känner själv under körrepetitionerna hur energin flödar och att hon känner sig glad.
– Men jag ser det ännu mer på de som är där och deltar. Och ibland när vi har gig och anhöriga och vänner kommer och lyssnar, händer det att någon kommer fram och tackar mig och säger att deras kompis blivit så glad och trevlig sedan han eller hon började sjunga.
– Forskningen säger att det frigörs en massa glada hormoner när man sjunger. Och i körsång får du dubbelt så mycket endorfiner jämfört med solosång. Det är rena friskvården att sjunga i kör!

Kommentera