Med nål och tråd genom livet

I fyrtio år har konstnären Britta Marakatt Labba broderat fram samernas historia. Nu vill alla ha en bit av Britta.

– Det som har hänt efter att jag var med på Documenta är att jag måste vara lite mer försiktig med min tid. Ibland måste jag tacka nej till saker. I går sa jag nej till att hålla i en workshop i min egen gamla skola, säger Britta Marakatt Labba när vi ses under ett av hennes besök i Stockholm.
Det ska vara en tack-gala för Rosa Bandet samma kväll och Britta är inbjuden eftersom hon är den som designat 2024 års Rosa band.
– Jag hade faktiskt tänkt länge att jag gärna skulle vilja designa det, så det var roligt när jag fick frågan.

När hon 2017 fick en annan fråga – om att vara med på Documenta, världens största utställning för samtida konst som det året anordnades i Aten och sedan i tyska Kassel, hade hon däremot ingen lust till att börja med. Nej, vad skulle hon dit och göra? Men hennes brorsbarnbarn som också är konstnär sa att hon MÅSTE åka dit.

Brittas 24 meter långa verk Historjá var det som rönte allra störst uppmärksamhet på världsutställningen. Meter efter meter med broderade bilder som skildrar såväl samernas vardag som deras historia med statsmaktens övergrepp och på senare tid även krisen med naturen som hotas av hård exploatering. Det tog Britta fem år att slutföra verket som var ett beställningsverk till Tromsö Universitet. Efter varje avslutad meter firade hon.
– När jag först visade dem skissen fattades det en meter, det var bara 23 meter. Det var det som handlade om upproret mot överheten och prästerskapet jag hade glömt, det fick jag lägga till i efterhand. Tidigare var jag inte så van att skissa, jag brukade brodera direkt. Men när det är beställningsverk måste jag visa skisser.
Att berätta med bilder har Britta hållit på med ända sen hon var liten. Hon visste tidigt att det var det hon ville göra.
– Jag har kvar en minnesbok från när jag var barn, en sån där fylla-i-bok. Vid frågan: ”Vad vill du bli?” har jag skrivit: ”Något med teckning”. Jag och mina syskon tecknade så mycket vi kunde. Men vi hade inte alltid tillgång till papper. Om somrarna brukade vi rita med kol på kåtaduken. Vi tiggde till oss tårtkartonger och annat för att kunna rita på. Och vi experimenterade med det som fanns i naturen. Jag minns hur vi tryckte ut färgen ur löven, det gröna klorofyllet.
Att det sedan blev broderi för Brittas del var mycket för att det materialet fanns tillgängligt. Tyg och tråd fanns det mer av än papper och pennor.
– Och jag hade en syster som vävde skoband också, hon lärde mig det.

Britta föddes i Idivuoma 1951. Hennes mamma födde tolv barn, varav två dog som små. Britta och hennes nio syskon växte upp i Lainiovuoma sameby. På julafton det år Britta var fem skulle hennes pappa ut till renarna. Ofattbart nog blev han påkörd av en bil – en av väldigt få som passerade på vägen utanför. Han skadades så illa att han omkom.
– Det var ett trauma som naturligtvis påverkade hela familjen. Det jag minns av min far var när han tog med mig till affären för att köpa godis. Och jag minns ansiktena på människor runt omkring när han hade dött, det var fasa och förskräckelse.
– Min syster säger att det där har satt så mycket sår i oss, att förlora vår pappa så tidigt. Min yngsta bror som var 13 då fick sluta skolan och börja jobba med renarna, min äldre bror som var 17 också. Han ville egentligen hålla på med konst. Jag har hört honom säga till mamma att ”Britta har fått göra det som jag egentligen ville göra”. Men hans barnbarn är konstnär så på ett sätt kan man säga att cirkeln ändå slutits.

Som samiskt barn tvingades hon och syskonen gå i nomadskolan. Från 1882 rådde allmän skolplikt i Sverige och för barn till renägande samer startades speciella nomadskolor där barnen skulle bo under terminerna.
– Skolan låg i Karesuando sju mil bort från vår by. Man fick bara komma hem till jul, påsk och sommar. Det var gräsligt där, så mycket rasism. Jag grät varje dag och längtade hem. Som tur var hade jag mina syskon och några kompisar där, helt ensam var jag inte. Och allt var inte dåligt. Vi hade en lärare som kunde samiska och som läste sagor för oss. Men det var hemskt att inte få vara hemma. Jag brukar säga till min son att det kanske är därför jag har så svårt att visa känslor, för att jag stängde av när jag var på skolan.

När det blev dags för högstadiet hamnade de i Gällivare som var hela femton mil hemifrån.
– Då grät mamma när vi skulle i väg. Kanske är det på grund av skolan som jag har jobbigt med hösten. Höst är sorg, separation och avsked för mig.
Det är med beundran hon tänker på sin mamma. En stark kvinna som ensam tog hand om tio barn och renarna efter att maken dog.
– Skulle någon ha haft en guldmedalj så var det hon. All klokskap har jag från henne, väldigt mycket som jag gömt i bakhuvudet. Jag bodde med henne den sista tiden innan hon gick bort. Då fick vi lära känna varandra i vuxen ålder eftersom vi inte var tillsammans så mycket under min uppväxt. Vi tappade närheten till våra föräldrar genom att vi inte fick bo hemma.

När Britta började brodera var det till en början viktigt att berätta om vardagliga händelser i det samiska livet. Sedan kom mytologin in – och politiken. Efter det vattenkraften, utbyggnaden av den och den globala uppvärmningens påverkan på naturen. Envetet har Britta broderat fram sitt motstånd till allt som känns fel.
Men hon har inte bara broderat sitt motstånd. På 1970-talet var hon med och demonstrerade i Alta i Norge mot kraftverksutbyggnaden av älven där. Det var då hennes verk Garrját kom till, eller Kråkorna som det heter på svenska. I den samiska kulturen är kråkan en symbol för överheten, den som roffar åt sig.
– Jag fick böter på 7 500 kr efter Altakonflikten. Det var mycket pengar för en fattig konstnär!

Men hon skulle inte tveka att ge sig ut och protestera igen om det behövs.
– De har hittat grafit fem mil fågelvägen från Soppero i närheten av Vittangi. Men Kiruna kommun har inte sagt ja till att det ska börjas grävas där än. Och 16 kilometer från mig har de hittat kobolt. Det är väldigt oroande. Det finns en grupp i Vittangi som kämpar mot den här exploateringen.
Någonstans tänker Britta att det kanske var meningen att just hon skulle bli språkrör för samerna. Att det var hennes öde. Alla bilder och berättelser hon har i sig måste ut. När hon började med sitt broderande för fyrtio år sen fanns det vissa som lite retfullt undrade om hon inte skulle måla i stället? Det tar ju sådan tid att brodera…
– Men jag tror att det finns en poäng i att det tar tid. Jag hinner tänka under processen.

Hon har alltid gått sin egen väg och gjort det som känns rätt för just henne. Från att ha varit den som fick glåpord efter sig i skolan på grund av sitt ursprung, sågs hon på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg dit hon kom sen som exotisk och spännande.
– Det var också en konstig känsla. Jag fick inte vara mig själv någonstans. Nu är jag äntligen vuxen men det har tagit lång tid att bygga upp ett självförtroende. Fast jag fick också energi av kampen. När man blir illa behandlad tänker man: ”Jag ska visa er!”
– Det var det här som var meningen med mitt liv och bilderna blir ju kvar efter mig. Det som är så fantastiskt med bildspråket är också att alla gör sin tolkning när de ser bilderna. På så sätt lever de vidare på egen hand.

Hennes enda son som hon fick när hon var 41 heter John-Isak. Han är snickare men håller på med rennäring tillsammans med sin far.
– Jag hade egentligen aldrig varit intresserad av barn. Men jag sa till mina syskon att jag skulle skaffa barn innan tåget hade gått i alla fall. Och det gjorde jag! Sedan står man där med sitt barn och inser att den här människan ska jag ta hand om. Det är stort, väldigt stort!
Hennes man, Nils Johannes Labba, har sett Britta jobba i ateljén så länge de varit tillsammans, men nu tycker han ibland att det är lite jobbigt att hon är med ”överallt”.
– Måste du vara med i alla tidningar, kan han säga, berättar Britta. Men syns jag inte så finns jag inte. Och jag tror inte heller att det här kommer att vara i evighet. Det är nu jag får visa upp mig och min konst. Många konstnärer får ju alltid jobba i det tysta.

Britta fortsätter att brodera fram bilder i ateljén hemma i Övre Soppero. Men hon har också lärt sig nya tekniker för att kunna uttrycka sig på fler sätt.
– Jag har lärt mig att snida i trä och att slipa i sten. Just nu håller jag på att ta fram en stor skulptur som ska visas på Highline i New York nästa år. Jag har haft skulpturer i huvudet länge, nu vill jag realisera dem. Men det är tungt att jobba i sten. Det ligger ett stensliperi inte långt ifrån där jag bor, jag är där ganska ofta. Min son sa en dag att han aldrig sett mig så trött som när jag kom därifrån.
Fler förfrågningar väntar. Bland annat en från Japan och en annan från Grekland.
– Jag får se om jag hinner, säger Britta. Kanske någon bild i alla fall.
Men hon är noga med att fortfarande få tid att skapa. Det finns många bilder kvar i henne som måste visas upp för världen.

Röster om Britta

John-Isak Labba:
”Mamma är väldigt jordnära, varm och godhjärtad. Hon är lätt att umgås med och väldigt personlig. Som mamma har hon varit trygg, inte så sträng men ändå lite disciplin. Jag har fått leva ett fritt liv. Behöver jag prata om något finns hon alltid där.”

Maria Lind, chef för Kin museum i Kiruna:
”Britta är skarp, rolig och väldigt kunnig på det mesta. En gudabenådad berättare, både med nål och tråd och muntligt. Hennes engagemang för samiska rättigheter och samernas kultur och historia är smittande. Hon är något så ovanligt som en genuint folkkär konstnär som samtidigt hyllas av proffsen. Vi på Kin museum är lyckligt lottade som har Britta som vår lokala konstnär och personligen är jag henne tacksam för hon var den som tipsade mig om jobbet på Kin! Hon var också den första konstnär jag kontaktade när jag fått jobbet och nu har vi förmånen att visa hennes retrospektiva utställning till mitten av mars.”

Kommentera