Snart kommer jag ha vant mig vid tanken på Trumps presidentskap. Och hans lögner behöver inte bli så påträngande, skriver Bodil Jönsson.
Här i Skåne ser vi ofta inte till någon snö förrän frampå vårkanten och i år verkar det bli just ett sådant normalår. Annorlunda var det i fjol för då piggade snön upp i novembermörkret. Men nu är det så milt så ibland tänker jag: är det inte lite vår i luften ändå? Fast det är det ju inte. Färgerna och lukterna talar sitt entydiga språk: det är höst.
Den känslan förstärks i mina trakter av att vi nu är inne i betsäsongen då betlass efter betlass efter betlass ska forslas till sockerbruket i Örtofta. Somliga i stora lastbilar eller långtradare, andra i dubbla traktorlass med åtföljande trafikstockningar som följd.
När 250 000 ton sockerbetor ska fraktas direkt från åkrar lite varstans i Skåne hela vägen till Örtofta sätter det sina spår. Värst är det för cyklister när en och annan beta trillar av och blir liggande på vägen. När sedan dess leriga hölje fryser till is blir den jättehal. Tro mig, jag talar av egen erfarenhet.
Men så plötsligt just när det är som mörkast och man själv börjar bli som hängigast en bit in i november är det Mårtensafton och dags att ställa till med gåskalas den 10 november. Själv tog jag över seden från min svärmor att vara den matmor som tog på sig den rollen.
I år blir det den tjugofemte gången, och sådana förberedelser tar sin lilla tid. I skrivande stund, redan fyra dagar före släktkalaset, tar de upp en stor del av dagarna.
Det handlar inte bara om svartsoppan och kråset och gåsen och rödkålen och brysselkålen och kulpotatisen och gelén och äpplemoset (med och utan pepparrot) – det är också alla dryckerna och efterrätten och …
Men trots allt det myckna så kallade besväret är det oj så roligt och givande att få uppleva hur generation efter generation skolas in i denna numera märkliga anledning till att en storfamiljen ska träffas: det finns en gås som ska ätas upp. Och det finns en släkt som tycker om att träffas.
Jo, jag vet: det här är på väg att bli en märklig krönika. Det hör ju inte precis till mina vanor att pladdra på om väder eller berätta om matlagning och kalasförberedelser. Så varför gör jag då så den här gången?
Jo, för att jag höll mig vaken det mesta av natten som gick i väntan på valutgången i USA. Men vid 7-tiden i morse stod det klart att det inte fanns någon återvändo – det blir Donald Trump som blir president i USA.
Visst var det jämnt, det vill säga bortemot hälften ville annorlunda, men Trumps majoritet var betryggande också om USA hade haft sådana proportionella val som vi.
Själv vill jag i dag varken tänka på valet eller skriva om det – därför var det skönt att låta vädret och kalaset dominera början på texten.
Om några dagar kommer jag att ha vant mig vid tanken på Trumps presidentskap som en del av den existerande verkligheten. Och alla hans lögner behöver inte bli så påträngande – vi har ju trots allt Nordsjön och Atlanten mellan oss och dem.
Värre är det för amerikanerna själva som ska leva vidare sida vid sida i sina parallella verkligheter. För vår del får vi inrikta oss på att bli ännu bättre på att ta tillbaka sanningen. Slagord: ”Fact up!” Alltså ”Fakta på bordet!”
BODIL JÖNSSON är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknik. Hon är även hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
