Att laga mat ska vara enkelt 

Hon är professorn som fått gastronomiska priser. Men det är enkelheten som genomsyrar allt Anna Bergenström gör. Alla ska kunna laga god mat.

Ljuset flödar in i Anna Bergenströms hemtrevliga lilla lägenhet i ett seniorboende i Nockeby utanför Stockholm. Det är två år sedan hon flyttade hit efter en tid i Enskede och många år i ett radhus i Äppelviken. 
– Där var så trevligt, nästan som att bo i en adventskalender. Jag trivdes jättebra men det var branta trappor och dammsugare i källaren. Till slut blev det för svårt för mig. 

Ända sen ett fästingbett någon gång på 80-talet lider Anna av neuro-borrelia, med ständiga smärtor som hon lärt sig leva med men som ändå begränsar hennes tillvaro. 
– Jag fick behandling för sent och borrelian hann gå ut i det centrala nervsystemet. Då jobbade jag på Dagens Nyheter som matskribent. Jag fick liggstol och försökte jobba med datorn i knät ett tag. Men det gick inte sen. Jag fick sluta på grund av borrelian.  

Som tur är har hon ändå kunnat fortsätta med det hon älskar – att skriva om mat och göra böcker. Hon är en av våra mest älskade kokboksförfattare och har såväl på egen hand som med dottern Fanny Bergenström gett ut ett stort antal böcker.  
Just nu sitter hon och går igenom Annas mat, den kanske mest kända av alla hennes kokböcker som lär finnas i närmare två miljoner svenska kök. Den kom ut 1981 och har getts ut i flera upplagor sedan dess. Nu är det dags igen. 
– Jag har hunnit till sidan 157 av 550. Det är inte så mycket jag vill ändra, bara sänka ugnstemperaturen på några ställen. Man har lägre temperaturer nu. 

Det är svårt att efterträda en framgångsrik person. Att hon var min mamma gjorde inte saken lättare.

Att Anna skulle jobba med mat kan på ett sätt tyckas självklart eftersom både mamma Pernilla Tunberger och mormor Märta Zätterström skrev om mat. Men kanske just därför tänkte Anna först att hon minsann inte skulle göra samma sak. 
– Jag hade lite tankar på att bli barnläkare, nästan på trots. Men jag fick jobb på Damernas Värld där jag gjorde lite allt möjligt, skrev och översatte. Sen gifte jag mig och fick barn redan när jag var 20. 

Efter ett tag hamnade hon på Kooperativa Förbundets provkök där den smått legendariska Anna-Britt Agnsäter var chef. 
– Man provlagade recept som skulle vara med i tidningen Vi. Anna-Britt införde köttermometern så att man lättare kunde veta när köttet var klart. Jag lärde mig mycket där.   

Annas mamma Pernilla skrev om mat i Dagens Nyheter och så småningom efterträdde Anna henne. Det skulle komma att bli 26 år som matskribent i DN för Annas del. Under alla de åren har hon inspirerat många att våga ta ut svängarna i köket.  
– Enkelheten har alltid varit viktig för mig. Det har också med att göra att jag fick barn så tidigt och varken kunde eller ville stå i köket i flera timmar. Jag ville hitta nya och enklare vägar. 

När hennes mamma skulle sluta som matskribent i DN ringde de upp Anna från redaktionen och bad henne söka jobbet.  
– Men jag ville inte först. Det är svårt att efterträda en framgångsrik person. Att hon var min mamma gjorde inte saken lättare. Hon var elegant och tjusig på ett sätt jag inte var.  
Dagen innan ansökningstiden gick ut ringde de igen och försökte få Anna att söka.  
– Till slut gjorde jag det. Jag minns att det var en ganska jobbig intervju. De ställde en massa frågor, som vad man hade för ”programförklaring”.  

Yrkesmässigt ville både hon och hennes mamma hålla distansen till varandra. Anna odlade egna örter och ville göra allt från grunden, något hennes mamma inte riktigt kunde förstå. 
– Herregud, varför ska du hålla på och odla örter, de finns ju att köpa på burk kunde hon säga. Hon var mer för halvfabrikat som den yrkeskvinna hon var. Men så fanns det också väldigt bra halvfabrikat på den tiden. Det gör det inte längre.  

I vuxen ålder pratade Anna med sin mamma i telefon varje dag. Men under hennes barndom hade mamma inte så mycket familjetid.  
– Hon arbetade så mycket. Satsade på sitt jobb precis som samtida Alva Myrdal och Agda Rössel. Jag tror att man visste väldigt lite om vad det betydde att vara nära sina barn då. Mamma kunde åka ensam på semester för att vila upp sig. Då blev vi barn utackorderade på olika håll. 
– Mina föräldrar skilde sig tidigt och min far försvann utomlands och fick ny familj. Vi träffades någon gång per år när han kom hem till Sverige och bjöd på Operakällaren. Ibland var det bara jag och min syster, ibland fyra halvsyskon också. 
Tryggheten har Anna hittat i naturen. Hon älskar att vistas i skogen och lyssna på alla ljud där.  
– Jag har alltid känt en väldig förtröstan i naturen. Att titta på blad, fjärilar och träd. Det lugnar.  

Med sina egna barn, syskonbarn och barnbarn har hon haft en väldig närhet som lyft henne genom livet.  
– Min syster Marie dog redan 1972 när hon var 34 år. Hon lämnade efter sig två små flickor. De hade sin pappa men har varit mycket hos mig på Gotland om somrarna. Det känns nästan som att jag är deras extramamma. Deras barn kallar mig ”mosmor” – mormors syster. Den äldsta av mina systerdöttrar kommer hit varje vecka. Då brukar vi göra manikyr. Vi sitter med händerna i blöt och varsin handduk i knät och pratar och pratar.  

På Gotland har hon och dottern Fanny delat sommarboende sedan många år tillbaka. 
– Fannys flickor brukar komma in och äta frukost hos mormor mest varje dag. Det är väldigt mysigt. Och nu har jag nyss varit en vecka hos min son Martin som bor i Halland. 

Att Anna flyttat till ett seniorboende har inte påverkat umgänget med familjen. I så fall i positiv riktning. Nyligen bodde Fannys ena dotter på soffan i två veckor innan hon skulle i väg och plugga. 
– Jag fick ett så underbart sms av henne sen. ”Har just tvättat mina lakan, de luktar mormor.”  

Det kök jag håller allra högst är nog det italienska. Jag gillar enkelheten i det.

Maten har alltid varit central i Annas familj, förstås. Hemma i sitt eget lilla kök, som numera är reducerat till en kokvrå, tycker hon inte det är lika lätt att laga mat längre. Men det händer fortfarande att hon bjuder familjen på middag. 
– Det finns ett kök och ett vardagsrum här i huset man kan få låna om man är flera.   
Vad lagar hon om hon bjuder på middag? 
– Är det min familj som kommer gör jag min vegetariska lasagne, de älskar den. Är det bara några få kanske jag i stället satsar på saffransfisk.  

Själv äter hon numera för det mesta middag i matsalen på seniorboendet. De har bra mat, men med en viss förbättringspotential tycker Anna … 
– Det kunde bli bättre. Jag har påpekat att morötterna på salladsbordet borde vara ekologiska.  

Av de kokböcker hon gjort finns det några som ligger henne närmare om hjärtat. Kärlek, oliver och timjan som hon gjorde med dottern Fanny var ett försök att göra en modern näringslära.  
– Man hackade väldigt mycket på kvinnokroppen vid den här tiden. Vi tänkte att kärleken i bokens titel skulle symbolisera kärleken till den egna kroppen, oliverna medelhavsköket och timjan sinnligheten.  

Hon tycker att det finns något sensuellt med mat. Medelhavsköket är det hon själv är uppvuxen med. Hennes föräldrar träffades som tonåringar i Sydfrankrike där både hennes far- och morföräldrar bodde då.  
– Det kök jag håller allra högst är nog det italienska. Jag gillar enkelheten i det. Den franska maten är lite mer komplicerad.  

Det händer fortfarande att hon får respons från läsare. 
– Den senaste månaden har jag fått fyra-fem brev från människor som skriver hur mycket mina böcker betytt för dem. Det är väldigt kul att ha fått finnas med i människors liv på det sättet.  

Hon förundras över hur fort en del kokböcker blir till. Hennes har alltid tagit lång tid att göra.  
– Jag har lagt ner mycket jobb på att göra recepten grundliga och varit närmast besatt av att även den som aldrig lagat mat ska kunna lyckas. När jag flyttade hit gjorde jag mig av med fem pärmar provprotokoll. Vartenda recept har provats många gånger om.  

Att det ska vara enkelt har alltid varit hennes ledord. Ibland har omgivningen tvivlat på hur enkelt det kunde bli. Som när hon skrev sitt recept på vridna baguetter där man inte skulle knåda degen utan bara vrida till den och lägga på plåt.  
– Det dröjde innan jag fick publicera det. Min chef sa att man självklart måste knåda degen.  

Det händer ofta att hon ligger och tänker på recept och nya idéer. Och små knep för att förenkla.  
– Som med min plommonmarmelad, där kom jag på att man kunde räkna plommonen noggrant och ta kärnorna när de flöt upp i stället för att kärna ur dem i förväg. Det blev dessutom mycket godare när kärnorna fick koka med. 

Nu för tiden sysslar hon med en del annat också, inte bara mat. Hon läser, lyssnar på radio och stickar ”enorma mängder raggsockor”.  
– Det är meditativt att sticka. Man kommer ihåg en massa saker man inte hade en aning om att man mindes. Jag tänker ofta på min syster. Jag var bara 32 när hon dog. Egentligen tycker jag att vi skulle ha bott här tillsammans nu.

Röster om Anna

Anna Paljak, redaktör 
”Vi har jobbat mycket ihop med flera av hennes kokböcker. Hon är fantastisk på mat och alltid före sin tid. Jag har en oerhörd respekt för hennes kunnande. Och så är hon pedagogisk, man förstår varför man ska göra si eller så. Hon är dessutom väldigt noggrann och provar recepten om och om igen så att det ska bli riktigt bra. Man vet att recepten funkar! Anna är verkligen Sveriges kokboksdrottning och det kommer hon att förbli länge.” 

Fanny Bergenström, dotter 
”Mamma är både min bästa vän och kollega. Vi umgås väldigt mycket och har alltid kunnat prata på djupet. Hon är inkännande och klok. Och rolig som få när hon sätter den sidan till. Även som samarbetspartner har hon lärt mig mycket. I köket förstås, men också när det gäller att ta sitt skapande på allvar och att följa sin väg i det. Vi har haft oerhört roligt i arbetet med våra böcker, vi har delat samma vision och kompletterat och inspirerat varandra.”