I sin sista krönika för Senioren minns Annika Hagström tillbaka. Det har blivit många roliga möten.
Ibland får man en belöning för att man är olydig, även om det inte händer så ofta.
Nu har det hänt mig. Allt jag borde slänga – lästa böcker, gamla kläder, för högklackade skor och handskrivna brev med hemligt innehåll … allt finns kvar! Så fort jag tar upp en ny kartong blir jag fast.
Olydigheten i att inte slänga har sin egen dramaturgi. I det här fallet leder den till att jag hittar gamla foton som får mig att tänka ett halvt sekel tillbaka i tiden.
Det hela börjar när min studiekamrat Kicki och jag är ute och går på vägen från vår skola, Solna Läroverk. Jag berättar för henne om mina inhopp som vikarielärare när Kicki säger: Du som berättar så bra, du skulle passa som journalist.
Tro det eller ej, men Kickis ord ändrade mitt liv. Bara några dagar efter vår promenad hade jag skickat in ansökan till journalistutbildningen. Sen blev det prover, praktik i Härnösand och så småningom arbete som journalist på Expressen. Jag säger det än en gång: Tack Kicki!
För det har blivit många roliga möten under det halva sekel jag arbetat som journalist. Resor runt i världen, ofta tillsammans med de bästa av kolleger.
Bengt J som hade en särskild blick för vad som pågick i naturen. Han tolkade både måsars skrik och rådjurs hesa röster. Jacob F hade en enorm talang för att bli vän med dem han filmade, det blev alltid så bra. Nära men aldrig närgånget.
Jag har fått möta storheter som Pelé, Evert Taube och Carola. Tre utvalda. Men det är inte slut än. Hoppas jag. Ingen av oss vet dock något om morgondagen. Därför gäller det att vara glad åt det som varit och hoppas att vi får vara med om nya äventyr när tranorna dyker upp igen på vårkanten och lärkorna sjunger i skyn. Det har de lovat!
