”Till slut vågade jag operera mig”

Det onda i höften visade sig vara artros och blev bara värre. Till slut tog Seniorens Ulrika Palmcrantz mod till sig och genomgick en operation.

Så här i efterhand inser jag att de första symptomen kom redan för tio år sen. Jag hade ofta ont i höger ljumske, en konstig stelhet som jag inte förstod var den kom ifrån. Nästa steg var att det började stråla ut i höften. En kollega sa att han känt likadant och fått veta att det rörde sig om artros i höften.

Artros? Det kunde det väl ändå inte vara? Jag som både joggade och gick massor av hundpromenader?
Men det var det. Brosket på ovansidan av höftkulan på höger sida var i princip borta visade röntgenplåtarna. Ganska länge hankade jag mig fram hyfsat ändå med en värktablett då och då, ett och annat besök hos naprapat, lite massage och stretchövningar.

Tiden gick, åren gick och till slut kunde jag inte gå utan att halta. Alltid var det någon som frågade: ”Har du gjort dig illa?” Även de dagar jag själv tyckte att jag gick bra. Joggningen var borta för länge sen, promenaderna blev allt kortare. Men med elcykeln gick det bra att ta sig fram. Den var min räddning.

Till slut gick det inte att bortse från smärtan längre. Jag fick remiss till en ortoped och när jag beskrev hur begränsad jag kände mig rekommenderade han operation.
– Hur går den till då? frågade jag.
– Man öppnar upp på sidan en tio–femton centimeter, lyfter undan musklerna, sågar av lårbenet och sätter in en ny kula i keramik och en höftled i titan som går ner i ditt lårben, sa han bakom sin ansiktsmask. Man blir som förut.
I min hjärna tog det stopp när han kom till det där med ”såga av lårbenet”. Nej! Det går inte. Jag kan bara inte låta dem såga av mitt ben …

Tidvis glömmer jag nästan bort att jag ens gjort en operation.

Jag tackade för informationen och sa att jag skulle gå hem och fortsätta med mina övningar ett tag till.
– Gör det, sa han. Man ska känna sig mentalt redo. Men det brukar lösa sig för ju ondare man får, desto mer benägen blir man att göra det.
Ett knappt år senare kom jag till vändpunkten han beskrev. När smärtan och begränsningen tagit över ens tillvaro och man känner att de får göra vad som helst, bara det blir bra igen.

Ny remiss, nytt ortopedbesök. Nu med inplanering av operation. Jag tyckte fortfarande att allt kändes skrämmande samtidigt som jag bara ville få det gjort. Helst nu.

En solig dag i maj i fjol var det dags. Konstigt nog kände jag mig inte så nervös. Jag fick duscha med Descutan, skrubba hela kroppen och ta på mig långa vita knästrumpor och en vit särk med öppning i ryggen. Sen ligga och vänta på sängen.

Dörren öppnas och en sjuksköterska kommer in och säger att det är dags. Då slår nervositeten till som ett klubbslag. Men nu är det bara att följa med i det som händer. Nere på operationsavdelningen får jag först sätta mig upp för att få ryggbedövning. Det hade jag varit lite orolig över, men det känns nästan inget. Får lägga mig på sidan och blir satt som i ett skruvstäd, en platta med tving vid magen och en annan vid ryggen.

Läkaren tittar in bakom skynket i sina operationskläder och hejar på mig. – Här är gubben som ska operera dig. Har du några frågor?
Det finns faktiskt en sak jag funderat en hel del på och det är att jag när vi sågs för tre månader sedan frågade honom om benlängden. Jag visste att benet på artrossidan var aningen kortare, det hade jag märkt när jag gjort vissa stående övningar och också fått bekräftat av en naprapat.
– Ja, ska jag justera det?”, säger han. Som om vi diskuterade hur många centimeter av mitt hår som skulle klippas.
– Nja, jag vet inte. Hur går det till?
– Ja, det är ganska rudimentärt, man tittar på knäna och bedömer därifrån.”
Kort därefter går han i väg och jag får hejda mig för att inte ropa efter honom: ”Du, förresten, gör ingenting åt benlängden!”

Operationen tar en knapp timme, cirka 45 minuter. Tre kvart för att såga av mitt lårben, ta bort höftkulan och sätta dit en ny i keramik med en plastkåpa över och en höftled i titan som går ner i lårbenet. Ett stort ingrepp, men mer tid än så behövs alltså inte.

När jag börjar vakna till liv ett par timmar senare på uppvaket är det första jag känner lättnad. Det är över! Nästa sak jag upptäcker är att jag inte känner mina ben. Jag börjar treva med händerna, och jo, de är ju där. Men jag känner dem inte, de är som avdomnade. En sjuksyster påpekar att det är normalt. Det är ryggbedövningen som sitter i. Man får den för att det inte ska göra för ont när man vaknar.

Redan nästa dag är det hemgång. Det känns otroligt, men så svårt är det inte att sätta sig upp i sängen, hugga tag i kryckorna och försiktigt resa sig upp. Och gå! Man får mycket smärtlindring de första dygnen så särskilt ont gör det inte. Lite värk på natten, annars ingenting.

De första veckorna håller jag mig i lägenheten, vickar på tårna, gör tåhävningar och lite andra lätta övningar jag fått med mig. Så småningom vågar jag mig ut på väldigt korta promenader med kryckorna. Förvånansvärt snart börjar det kännas lättare att ta sig runt. Hemma i lägenheten ”glömmer” jag ibland kryckorna. Men ute behöver jag dem ett tag till, jag är fortfarande lite för svag i min högra sida för att orka gå några längre sträckor utan stöd.

Sommaren kommer och jag blir allt bättre, nästan utan att jag tänker på det. Såret har läkt och nu går jag inomhus utan kryckor och med bara en utomhus. Tills jag släpper den också.

Jag börjar hos en fysioterapeut för att träna upp höften och benet. Det är fortfarande en ganska tydlig skillnad i styrka på benen. Dels har jag haltat länge innan, dels är det en del muskler som tar skada under operationen.
Men det går framåt ganska fort. ”Se vad ett par veckor kan göra!” utropar min fysioterapeut vid ett av mina besök. Jag går allt bättre och rörligheten går också framåt. Att gå ner på huk är inget problem, inte ta sig upp heller. Att vinkla benet utåt tar lite längre tid eftersom man ska undvika sådana rörelser i början.

Efter sommaren händer det att jag ser frågande ut när någon frågar ”hur det gått?” Tidvis glömmer jag nästan bort att jag ens gjort en operation. Jag går som vanligt, kan gå i trappor utan problem, simmar och cyklar. Min kropp fungerar igen! Han hade rätt, ortopeden. Man blir som förut igen.

PS. Benlängden då? Jo, han la på en halv centimeter så nu tror jag att mina ben är ganska exakt lika långa! Inte illa!

Rehabilitering är avgörande

Protesen. Protesen består av en ledkula och en ledskål. Ledkulan, som kan vara tillverkad av metall eller keramik, sitter på en stamdel i titan som förankras i lårbenet, en konstgjord höftled. Över ledkulan lägger man en ledskål, oftast tillverkad i plast, som förankras i bäckenet. Stamdelen i titan kan förankras i lårbenet med eller utan cement. Den vanligaste är den cementerade höftprotesen. Äldre personer får oftast den. Det finns också ocementerade proteser som har en yta som benet växer in mot. Det gör att protesen fixeras av benet själv. Läkaren bestämmer vilken typ av fixering som är bäst beroende på benets utseende och kvalitet.

Operationen. Tar cirka en timme och görs med ryggbedövning och oftast även narkos. Man får komma upp och gå med stöd samma dag och redan nästa dag får man åka hem. Dels för att det är bra att komma i gång, dels för att risken för infektioner blir mindre om man är i sin hemmiljö. Man får ett lätt träningsprogram att börja med på en gång. I början består det mest av att vicka på fötterna ofta (för cirkulationens skull), göra lättare tåhävningar och bäckenlyft. Innan man åker hem från sjukhuset kommer en fysioterapeut att se till att man klarar av att ta sig i och ur sängen och tipsa om praktiska knep för att göra det lättare hemma den första tiden.

Rehabiliteringen. Att man kommer i gång och tränar och gör rehabiliteringsövningar är oerhört viktigt för slutresultatet. De första 3–4 veckorna gör man de övningar man fått med sig hem och går korta sträckor varje dag med kryckor eller rullator. Därefter bokar man tid hos en fysioterapeut som ger träningsprogram och följer upp under en tid framåt att läkningen går bra och att rörelseförmågan går framåt. I takt med att man känner sig starkare och mer rörlig ska övningarna byggas på med mer belastning för att man ska få tillbaka hela styrkan i den opererade höften. Först efter ett år ser man det riktiga slutresultatet. De allra flesta som gjort höftledsoperationer är väldigt nöjda och säger att de känner sig som innan de började ha ont.

Nu håller proteserna i 30–40 år

Hallå där …

… Björn Skytting, specialist i ortopedi och verksamhetschef på Ortopediskt Center på Sophiahemmet i Stockholm, med lång erfarenhet av att operera höftleder.
Höftleds­operationer är mycket vanliga i Sverige i dag. Man opererar många fler nu än man gjorde tidigare. Det beror på att tekniken blivit så mycket bättre.

När är det dags att operera sin höftled?
– Har man ont i höften gäller det först och främst att ta reda på varifrån smärtan kommer. Har man symtom som att man är stel i höften och det gör ont om man försöker vrida eller vinkla benet kan man med rätt stor säkerhet säga att det rör sig om artros, även utan röntgen. Det som avgör om man ska operera eller inte ligger på det individuella planet. Det finns de som kan leva med att ha ont, de lär sig hantera det med smärtstillande och kanske genom att lägga om sina vanor.

– Men de flesta vill inte ha ont och vill också kunna vara aktiva och fortsätta att röra på sig. Det är dessutom slitsamt för resten av kroppen att ha ont och bli rörelsebegränsad. Förr sa man att man skulle vänta så länge det gick innan man opererade sig för att protesen inte höll så länge och man ville undvika att behöva göra om operationen. Men i dag har man utvecklat både tekniken och materialet och nu håller proteserna i 30–40 år. De enda man inte kan operera är personer som är väldigt sjuka eller svaga och helt enkelt inte skulle orka med ett sådant ingrepp. Doktorn värderar riskerna och gör en värdering från fall till fall. Man tittar på hur patienten mår och hur mycket smärtan påverkar livssituationen.

Vilka är riskerna med en höftleds­operation?
– Riskerna är betydligt mindre för patienten i dag. För ungefär tjugo år sedan fick man ligga kvar i fem-sex dagar efter en höftleds­operation. I dag går man hem redan nästa dag. Det beror dels på att operationstekniken blivit bättre, även narkosen har utvecklats. Man får en dos bedövning i ryggen och sedan narkos. I vissa fall är patienten vaken, då får man mer bedövning i ryggen. Det finns alltid en viss infektionsrisk vid operationer men även den har minskat enormt. Patienten får två-tre antibiotikadoser under första dygnet och på så sätt får man ner infektionsrisken till under en procent.

– Det föreligger en liten risk för propp också men även den har minskat rejält i och med att patienterna kommer upp tidigt och rör på sig. Dessutom får man ta blodförtunnande medicin i en månad efter ingreppet vilket också minimerar risken. Den sista risken är att höftkulan hoppar ur led och där är risken som störst just efter operationen. Man ska undvika att röra höften i sidled i början för att inte riskera att det händer. Ju längre fram i läkningsprocessen, desto mindre är risken att det ska hända. Läkningsförloppet är cirka tre månader, men man brukar säga att man ser det definitiva slutresultatet först ett år efter operationen. Det beror på att rehabiliteringen är oerhört viktig. Det gäller att träna upp muskulaturen kring höften för att få tillbaka styrkan helt och hållet.

Kommentera