Marianne Lindberg de Geer – Dag för dag

Hon är mentalvårdaren som blev omtyckt konstnär - och som nu sällat sig till den exklusiva skaran dagboksförfattare. Där vanlig vardag blandas med reflektioner över samtiden och pikanta utfall mot kändisar.

Marianne Lindberg De Geers fjärde dagbok bär titeln På riktigt och har just kommit ut. Hon har redan lämnat manus till den femte, I alla fall. Den kommer i november och hon skriver som bäst på den sjätte, Rakt av. Den ska enligt plan komma ut nästa år.

Dessa titlar säger liksom de tre första dagböckerna – Tvära kast (2020), Utan hänsyn (2022) och Faktiskt tyvärr (2023) – en hel del om personen Marianne Lindberg De Geer. Titlarna kan också läsas som en mycket koncentrerad beskrivning av hennes liv.
–Jag skriver varje dag. Man tar en lugn frukost, sätter sig i fåtöljen och sedan kommer det, säger hon över en kopp kaffe i Gamla stan.

Denna dag har hon skrivit om Taylor Swift och ”Swiftie dads” som vill gå med sina döttrar på popstjärnans konserter.
–Det är jag skeptisk till. Jag kommer ihåg att min pappa ville titta på mina Marilyn Monroe-bilder, det tyckte jag var lite på gränsen. Men samtidigt berättade jag för honom att jag bytt till mig några nya bilder.

Den lugna frukosten och skrivstunden har hon avverkat i hyreslägenheten hon bor i vid Södermalmstorg i Stockholm tillsammans med sin tredje man, konstnären Carl Johan De Geer som hon varit gift med i 34 år. I dagböckerna beskriver hon ofta detta äktenskap som ömt och kärleksfullt. En samvaro som gett henne ”ett lugn och en trivsel som jag inte känt tidigare”. ”De sista 34 åren har varit de bästa i mitt liv tack vare oss”. I en av dagböckerna noterar hon att hon gift in sig i ett kulturens epicentrum, i en annan ifrågasätter hon sin egen ställning: ”Är jag bara en kulturanpassad papegoja som sitter i ett elfenbenstorn vid Slussen?”

Marianne Lindberg De Geer hade en lång och framgångsrik karriär som konstnär innan hon debuterade som författare vid 71 års ålder med den självbiografiska romanen På drift (2017), som följdes av ytterligare två romaner.
Vad gjorde att du började skriva i dagboksform?
–Det är bara att erkänna, jag läste Lars Noréns första dagbok och tyckte att det var så magiskt att skriva ned dagliga funderingar om tillvaron på det där sättet. Jag tänker att mina barnbarn kan hitta mina dagböcker en gång och läsa om hur en åldrande kvinna i kulturbranschen hade det, vilka nyheter hon nåddes av och vad hon engagerade sig i. Och så läste jag också Ulf Lundells Vardagar. Jag tyckte om dem också men tröttnade vid femte eller sjätte volymen. Då kände jag äh, nu kan jag dina talgoxar …

När en kritiker i Aftonbladet i april antydde att Marianne Lindberg hade härmat Lars Noréns koncept blev hon förstås gramse och gick i svaromål på Expressens kultursida där hon ofta skriver. ”Som om Lars – som för övrigt skrev vackert om min första dagbok i sin sista – var den första dagboksförfattaren i historien?”
Samtidigt har hon markerat en lätt irritation över att Noréns och Lundells dagböcker sorteras in på hyllan för skönlitteratur medan hennes dagböcker placerats på avdelningen för memoarer.

Nej, mina barn läser inte dagböckerna. Vem vill läsa om sin mamma när hon lever?

Hon beskriver gärna sina dagböcker som fönster in i den tid som nyss flytt. Det handlar inte bara om de dagliga händelserna, hennes ofta långa promenader med stegräknare, hennes möten och telefonsamtal med barnen och framför allt med det älskade barnbarnet Carmen och kända vänner (Marie-Louise Ekman, Stina Dabrowski, Aase Berg, Åsa Linderborg).
–Nej, mina barn läser inte dagböckerna. Vem vill läsa om sin mamma när hon lever? Jag ber dem läsa i alla fall när jag skriver om dem. Jaja, säger de bara då. Men maken läser allt. Det där visste jag inte, kan han säga. Att du gick vilse i skogen när ni plockade svamp när du var liten. Han är så uppmuntrande. Jag är så uppriktig jag kan vara med hänsyn till familjen.

Hon följer den dagliga debatten med tydliga ställningstaganden, särskilt i feministiska frågor, och återvänder ofta till viktiga händelser i sitt liv och försöker från sin utgångspunkt i nutiden tolka dessa händelser. Som till exempel faderns självmord, moderns alkoholism, den passionerade kärleksrelationen med Björn Afzelius, sin tid som mentalvårdare i Göteborg och den strupcancer som gjort hennes tal en aning sluddrande.

På ett ställe beskriver hon detta att skriva dagbok som ett sätt att hoppa på sig själv bakifrån och hon drar sig sällan för att uttrycka kritik, stundom till och med förakt, för vissa kulturpersonligheter. Påfallande ofta kvinnor. I en av dagböckerna citerar hon Lars Norén: ”Det är livsviktigt att skapa sig fiender, att göra sig arvslös, trolös, hemlös för att i ensamhet upprätthålla sitt eget universum.”
–Man ska inte vara rädd för att bli osams och skapa dålig stämning. Men jag hatar inte mina fiender. Jag blir bara upprörd, särskilt över feminister som börjar larva sig om sitt utseende när världen står i brand. Feminismen är död. Det är väl bara Ebba (Witt-Brattström) som kämpar på.
Du skriver väldigt uppriktigt om både vänner och ovänner …
–Kanske mer om deras åsikter än om dem själva. Jag erkänner att jag kan bli lite otrevlig ibland.

Samtidigt markerar hon ofta en viss distans till sig själv. ”Hur mycket MLDG tål ens jag?” ”Jag hör inte hemma bland de flesta kvinnor, jag är för mycket.”
En som hon ofta var arg på var den i övrigt så omtyckte Gösta Ekman (1939–2017), vars tredje hustru Marie-Louise Ekman i sitt första äktenskap var gift med Carl Johan De Geer, som alltså nu sedan 34 år är gift med Marianne Lindberg De Geer i sitt tredje äktenskap. Det framgår att hon och Marie-Louise Ekman, som hon gärna kallar Marre, ändå kommer bra överens. De är nog ganska lika, skriver hon i en av dagböckerna. Kraftfulla, fulla av åsikter och dåligt självförtroende.
–Marre tyckte att Gösta och jag var så lika. Jag undrar varför. Jag gillade honom också, han kunde vara en helt underbar människa och så kunde han vara… Det är dubbelt.

Marianne Lindberg De Geer inledde sitt yrkesliv som mentalsköterska, sadlade om till sminkös och etablerade sig sedan som konstnär för att sedan börja skriva på allvar.
Varför blev du konstnär?
–Det började tidigare än man tror. Jag gick Hovedskous, en förberedande konstskola i Göteborg, så jag målade egentligen innan jag träffade Carl Johan. Då började det på allvar. Först målade jag hemma, stora jädra målningar, och vi bodde sex personer i en trea. Han filmade då och jag kunde vara i hans ateljé om jag ville. Det jag gillar med mig själv är att jag trampar på. Ibland går det bra. För det mesta har det ju gått bra.
Verkligen. Hon finns representerad på Sveriges viktigaste museer och en del av hennes verk har blivit ikoniska, till exempel kaninerna som står i Kungsträdgården i Stockholm och Bronskvinnorna i Växjö (den ena överviktig, den andra anorektisk).

Ljudinstallationen Jag tänker på mig själv betecknar hon själv som sitt kanske bästa verk, ett rop på mamma som plötsligt når den som vandrar i skulpturparken vid Wanås i nordöstra Skåne.
–Det är Örni som ropar på mamma, tre år gammal. Det passar så fint långt där inne i skogen. Jag har satt högtalarna med en halv kilometers avstånd. I början trodde folk att något barn hade gått vilse.
Örni är hennes och makens smeknamn på den gemensamma sonen Ernst De Geer, filmregissör, nu 35.

Hon har inte slutat måla och skulptera men vistas numera inte så ofta i sin ateljé.
– Jag gör lite utställningar ibland, men att måla är mycket jobbigare för mig än att skriva. Det kan ta månader att bara komma igång.
Vi talar om ålder.
–Det gör mig ingenting att bli gammal. Man behöver inte ta hänsyn till någon längre. Mitt förlag säger ibland att jag kan bli åtalad för något jag skrivit men jag tycker att jag har blivit snällare för varje bok. Jag har väl blivit lite melankolisk över livets storhet.

Så ibland finns det ett mollackord i hennes dagböcker. Hon är medveten om att detta liv inte kommer att vara och att allt bara är till låns. Förutom med att skriva fyller hon sina dagar med promenader, ofta med lite shopping och ofta till favoritställen.
Hon våndas numera inför tiggarna i Götgatsbacken som minns henne som mer givmild än de flesta, men det var innan hennes låga pension. Hennes favoriträtt tycks vara färdiglagade köttbullar med hemlagat mos och lingonsylt från en affär på Folkungagatan. Hon tittar mycket på fotboll hand i hand med sin man, intensivt och med stort kunnande.
– Jag vill egentligen inte hålla på Hammarby men jag bor ju i Bajenland. Jag håller också på Malmö FF. Skulle jag välja ett lag väljer jag Hammarby.
Efter den sjätte dagboken nästa år blir det kanske någon mer roman, säger hon. Men ingen fortsättning på den självbiografiska Mona-sviten.

Text: Kurt Mälarstedt

Kommentera