Ingalill och Stigbjörn hade långtråkigt under pandemin och började skriva en bok ihop. En bok som andas hopp och vänskap i en tid färgad av hopplöshet.
– Jag hoppas att man ska lägga ifrån sig boken med en varm känsla och tänka att det finns snälla människor som bryr sig om varandra trots allt, säger Ingalill Bergensten.
Hon och Stigbjörn Bergensten har båda en bakgrund som journalister och arbetade under många år tillsammans på Nerikes Allehanda. Hon som reporter, han som redaktionschef. Skrivandet har fortsatt i olika former för dem båda efter pensioneringen och under pandemin växte så idén fram att skriva en roman ihop. Med feelgood-tema.
– Vi började skriva först och främst för att ha något roligt att göra. Titeln, Ensamma herrars café, hade jag burit med mig länge. När vi bodde centralt i Örebro la jag märke till äldre ensamma män som promenerade omkring och inte verkade ha någonstans att ta vägen. Sedan har jag tänkt på dem av och till, berättar Ingalill.
Det är hon som gjort ramen till berättelsen, men Stigbjörn som har skrivit kåserier under många år har tillfört roliga och underfundiga scener som hon kunnat väva in i sin text.
– Mitt uppdrag har varit att tillföra lustiga episoder och originella personer. Dessutom har vi varit vänner genom hela skrivprocessen, det om något är ett gott betyg, konstaterar Stigbjörn nöjt.
Boken handlar om förskolläraren Gertrud Dahlberg som blivit änka vid 55 års ålder. Hon bestämmer sig för att göra verklighet av en gammal dröm och öppnar café för de ensamma män hon, precis som Ingalill, ofta sett och också ömmat för.
– Kanske är det här lite av ett önsketänkande från min sida. Numera vet man så mycket mer om ensamhet och hur farligt det faktiskt kan vara för hälsan. Människor i alla åldrar behöver ett sammanhang, en flock att tillhöra, säger Ingalill. Det är inget som försvinner bara för att man blir äldre.
Hon tycker att det är förfärligt hur man från samhällets sida verkar tycka att äldre kan sitta ensamma i sina lägenheter och tyna bort.
– Man tror att vårt behov av vänskap, närhet och gemenskap försvinner i takt med att vi blir äldre, säger hon. Men det är klart att det inte gör.
Numera bor de inte kvar i Örebro, utan i en mindre by med runt 120 hushåll.
– Det är lättare med gemenskap då, konstaterar Stigbjörn. Lättare att se om någon verkar ensam och försöka få med dem.
– Ja, på vårt närmsta café finns det till exempel varje fredag en grupp herrar som möts och sitter och pratar. Vi har suttit där och tjuvlyssnat ibland, fast inte så att vi använt det i boken. Men det är lätt att se att människor mår bra av att träffas och umgås, säger Ingalill.
Boken andas också en del kärlek. Flera av männen är förtjusta i Gertrud, som i sin tur fattar lite extra tycke för två av dem efter hand.
– Hon hinner bestämma sig för en av dem innan bokens slut, men man får aldrig riktigt veta hur det går sen. Nu har vi fått frågor från flera håll hur det gick för dem. Så vi har börjat skriva på en uppföljning, säger Ingalill.
