Det finns för få fysioterapeuter i vården. Med en ökande andel äldre i samhället leder det till att många seniorer inte får den rehabilitering de skulle behöva.
Fysioterapeuternas förbundsordförande Cecilia Winberg delar den bedömning som smärtläkaren Björn Bragée gör om att äldre ofta inte får den rehab de har rätt.
– Jag blir alltid lika upprörd när det kommer fram hur äldres prioriteras bort i vården, exempelvis inom strokerehabiliteringen.
Vilken är förklaringen till att det sker?
– Vi har otillräckliga resurser i svensk sjukvård, framför allt på personsidan. Jag tror att man prioriterar gruppen som är i arbetsför ålder.
Men det är ju inte sjukvårdens uppdrag att prioritera på det sättet, eller hur?
– Nej, absolut inte och det finns inga rekommendationer att man ska göra så. Ändå fattar ofta verksamheterna själva dessa beslut.
Vi talar alltså egentligen om ett lagbrott?
– Ja, så är det. Jag vet regioner där patienter som är över 65 år inte ens får träffa läkare efter det akuta omhändertagandet vid en stroke. Är du över 65 får du träffa teamet men inte läkaren.
Finns det skriftliga direktiv som reglerar en sådan prioritering eller handlar det om en kultur som sitter i väggarna?
– Jag känner inte till några skriftliga direktiv. Kanske man skriver allmänt om prioritering av vård efter behov, men man pratar nog samtidigt internt att man ska vara aktsam med sina resurser. Sedan blir det alltså upp till verksamheterna att fatta besluten.
Men nu har reglerna skärpts sedan årsskiftet. Rätten till rehabilitering är tydligare framskriven i primärvårdens uppdrag, enligt Cecilia Winberg.
Både när det gäller den kommunala hälso- och sjukvården men också för den regionala primärvården. Ett steg i den process som går under parollen God och nära vård.
Men hur ska kommunerna ha råd med fler fysioterapeuter?
– Det blir bara dyrare när man prioriterar bort det förebyggande arbetet för att det är en kostnad man tänker att man lätt kan skära bort.
Svensk hälso- och sjukvård behöver goda exempel som mäter och bevisar hur resurser kan sparas just med ett förebyggande arbete, menar Cecilia Winberg. Exempelvis skulle fallförebyggande insatser spara enorma summor.
– Det handlar om att utveckla ett mer innovativt sätt att tänka. Och en vilja att prioritera det arbetet. Sen är det inte lätt att ställa om mitt i den ekonomiska kris som vi nu har. Men man måste också fråga sig varför vi har hamnat här. Vad kan vi göra för att minska vårdkostnader som inte hade behövt bli?
För två år sedan försökte Fysioterapeuterna få gehör genom ett seminarium i Almedalen med den talande titeln ”Är det värt att rehabilitera farmor?”
Alltför lite har hänt, menar Cecilia Winberg.
– Många i ordinärt boende och på särskilda boenden får inte sina behov av rehabilitering tillgodosedda. Det kostar dem självständighet och livskvalitet och det leder till onödiga och stora kostnader för samhället.
Det behövs nu en helt annan vilja genom hela vård-Sverige för att få fart på rehabiliteringen till äldre, menar Cecilia Winberg och pekar på två enkla sätt att ”rehabilitera” själva vården:
- Regeringen bör starta ett nationellt kunskapscentrum på Socialstyrelsen.
- Inför lagkrav på att varje kommun ska ha en medicinskt ansvarig för rehabiliteringen, en MAR, som ska sitta på ledningsnivå
– Det skulle ge ett helt annat fokus på rehabiliteringen med en samordning och en utveckling av verksamheten. Idag har man en medicinskt ansvarig sjuksköterska i alla kommuner och det ger en samlad funktion med fokus på omvårdnad, säger Cecilia Winberg.
Det finns mycket kunskap om hur verksam rehabilitering av äldre är, men det är svårare att få kommunerna att använda den, menar hon.
– Det behövs en annan syn på kunskap i kommunerna.
Vad krävs för att få till en förändring?
– Professionerna kan vara drivkrafter. Vi kan berätta att för att vi ska vilja arbeta i kommunen så behöver vi se en utveckling av de här frågorna. Gruppen äldre och anhöriga också är starka i detta, men då behöver man jobba tillsammans för att bli en riktigt stark röst i detta.
