Monika fick tillbaka sitt liv

Rehabilitering av äldre fungerar och är väl satsade pengar. Monika Lindqvist är ett levande bevis.

KOL-sjuka Monika Lindqvist, 81, föll baklänges med rullatorn mot tröskeln i lägenheten. Två krossade ryggkotor. Hon blev sängliggande under hösten och vintern med svåra smärtor.
– Trodde inte att jag skulle komma upp på benen igen. Men hon där ville något annat, säger Monika och ger fysioterapeuten Julia Åman Wallmark en varm blick av tacksamhet.
– Jo, men det är ändå du som har gjort grovjobbet och varit precis så envis och målmedveten som har behövts, svarar Julia.

Monika bjuder på kaffe och hembakt i sin lägenhet i Umeå. Sockerbullar och tre sorters kakor.
– Jag kan baka igen och det ger mig en stor glädje. Det uppskattas också mycket av ett par grannar som jag brukar fika med.

När vädret tillåter ses de vid utemöbeln på gården. För att komma dit måste Monika gå en trappa ner, ut genom porten och så 20 meter runt hörnet.
Det kan låta som en enkel match, men såg länge ut som en ren utopi.
– Vi kom fram i vår gemensamma träningsplan att det var ett av de viktigaste målen som du ville uppnå, säger Julia.
– Ja, och tänk att det lyckades. Det känns som att jag fick mitt liv tillbaka, säger Monika.

Så hur gick det egentligen till? Vi får backa till början av oktober. Ett team bestående av Julia, en arbetsterapeut som kunde ordna med anpassningar i bostaden och en sjuksköterska kom hem till Monika som just har blivit utskriven från sjukhuset efter 18 dagars vård för de skadade kotorna.
– Först ville jag absolut inte bli hemskickad för jag kunde ju inte komma upp ur sängen ens, minns Monika. Men läkaren lugnade mig och sa att jag skulle få ett jättebra stöd direkt efter utskrivningen. Jag litade på honom, och han höll verkligen sitt löfte.

Julia berättar att man alltid börjar med att göra en plan för rehabiliteringen tillsammans med patienten. Träningen brukar pågå två gånger i veckan under 4-6 veckor.

Monika fick börja träna där hon befann sig, allt som oftast liggande i sängen med smärtor. Det gällde att bygga upp en stabilitet i bålen igen.
Med tiden kunde hon göra övningarna helt på egen hand och hon blev alltmer aktiv i vardagen.

Ökande styrka i kombination med minskad smärta gjorde att det vid uppföljningen tre månader senare blev möjligt att starta ännu en behandlingsserie.

Nu jobbade Julia och Monika med stående och sittande övningar för rygg, ben och balans. Trappträningen kom i gång med step up-övningar i lägenheten på Julias medhavda pallar. Sedan togs de första stegen ute i trappan med ett vårdbälte runt Monika och Julia som säkerhet. Därefter korta promenader.

Monikas mål som från början kändes helt orealistiskt började bli verklighet.
– Förstå vilken uppförsbacke det var! Ni skulle ha sett mig när jag kom hem. Jag bara låg och Julia kunde inte få upp mig, berättar Monika och vänder sig på nytt mot Julia, kallar henne en räddande ängel.
– Du var så envis och sa hela tiden att vi skulle försöka igen och igen och göra än det ena än det andra. Då tänker man till slut att man ska väl försöka då även om man inte tror att det ska gå.

Monika fortsatte att göra övningar på egen hand, klockan elva och fyra varje dag. Hon blev rejält trött varje gång och fick vila någon timme efteråt.
– Men träningen är A och O, jag förstod ju det. Nu gillar jag det! Det går liksom automatiskt med rörelserna för benen och ryggen.
Julia fyller i:
– Ja, det var ett tydligt skifte från att du tyckte att det bara var smärtsamt till att övningarna i sängen blev sköna för dig och avlastade smärtan lite. Det vände.

Monikas resa följer det önskade mönstret:
Rehabteamet ser till att patienten kommer på fötter, man börjar träna tillsammans men så småningom tränar patienten helt på egen hand – rygg och ben, bål och balans två eller tre gånger i veckan.
– Men det är patienten som ska vilja träna, träningen är aldrig ett tvång. Det gäller att förklara varför vi gör vissa övningar och att jobba personcentrerat. Vi frågar om smärtan och testar och stämmer av om övningarna känns okej. Man måste skapa tillit.
Monika måste fortfarande ta värktabletter och ha en stödkorsett med kardborrband runt bålen för att skydda och stödja ländryggen där kotkompressionen sitter.

Mycket har också fixats till i lägenheten: En stabil duschstol, förhöjning med handtag på toaletten, de otäcka trösklarna i hallen är borta. I köket en talande läkemedelsrobot som säger till kl 7 och 19 att det är dags att ta alla läkemedel, mot smärta och hjärtflimmer och för blodförtunnande och kalk.
– Hemsjukvården laddar roboten som ger mig färdigsorterade påsar och dessutom talar om att jag ska ta ett glas vatten och svälja, säger Monika och skrattar högt.

Hennes sjukdomshistoria är lång. En bortopererad njure, cancer i båda brösten och så lungsjukdomen KOL som försämrades i höstas med inläggning som följd.
– Den har gjort att vi har fått specialanpassa behandlingen för att du ska få in nog med syre när du tränar, säger Julia.

Monika, hur kan man tänka när det tar emot som mest?
– Att ”jaha nu hände det här”. Då är det bara att bita ihop och att sätta
i gång… Man får försöka omge sig med positiva människor. Uppmuntrande vänner är så viktiga för motivationen. Och så har jag mina fina grannar som ringer på och undrar hur det går för mig, säger hon och fortsätter:
– Jag ringer mycket till mina kusiner och då försökte vi tala om allt möjligt annat än sjukdomar. Så har jag min son också som hjälper mig. Jag har det bra ställt med människor omkring mig.

Monika Lindqvist

Har varit husmor i skola i 27 år.
Son, sonhustru och ”lilleman” på 11 år.
Född i Västerbotten, uppvuxen på bondgård norr om Tärnaby. ”Min mamma var arbetsam och gav sig aldrig. Jag har nog fått hennes gener.”

Kommentera