Dag Sebastian Ahlander och hans fru Gunilla bodde bra i huset där de bott i över fyrtio år. Att flytta ville de inte ens tänka på. Tills yngsta dottern presenterade ett förslag som visade sig vara det bästa som kunde hända.
De var väl som de flesta andra, Dag Sebastian och hustrun Gunilla. Man har det bra hemma. Man trivs. Visst är det en hel del saker överallt och kanske börjar det bli lite jobbigare att gå i trappor, men så farligt är det väl inte?
”Vi levde som om vi aldrig skulle bli äldre eller skörare, fast vi båda fyllt 77 år”, skriver Dag Sebastian Ahlander i boken Den sista flytten, en personligt skriven handbok om att göra den där nödvändiga och kanske sista flytten.
Tiden går och både han och hustrun närmar sig 80. Huset utanför Stockholm de bor i sedan drygt 40 år tillbaka och där deras barn vuxit upp ligger högst upp på en bergsknalle med utsikt över alla andra hustak
i omgivningen.
– Det var fantastiskt vackert men nackdelen var att garageuppfarten bestod av en lång och brant backe upp till huset, säger Dag Sebastian.
Om vintrarna blev det ofta halt och isigt i backen. De sista åren brukade de undvika yttertrappan som också den kunde bli hal genom att i stället gå ner för källartrappan inomhus och ta sig ut den vägen. Även den trappan var ganska brant så Dag Sebastian brukade gå baklänges nedför den. På så sätt slapp man yttertrappan. Men man slapp inte backen.
Alla deras fem döttrar tjatade på dem om att flytta. Det här gick inte längre menade de. Det kunde rentav bli farligt. Faktum är att Dag Sebastian faktiskt ramlade ett par gånger i den där backen.
– Så en dag kom vår yngsta dotter hem och sa: ”Sätt er ner. Hör på. Och säg inte emot.” Hon var väldigt bestämd och även om vi blev tagna på sängen fick det hon hade att säga oss faktiskt lite intresserade.
Dottern hade kontakt med en barnfamilj i samma område som bodde i en lägenhet och ville ha större. De ville gärna byta sin lägenhet mot huset Dag Sebastian och Gunilla bodde i.
– Lägenheten låg dessutom i samma område där vi redan bodde, ännu närmare vår dotter och hennes familj. Vi kan vinka till dem när vi ser dem gå förbi här utanför på väg till skolan eller tåget som går in till stan.
Lägenheten är en av tre i ett stort hus som en gång i tiden var ett enfamiljshus. Dag Sebastians och Gunillas lägenhet ligger på bottenvåningen med egen ingång och veranda. Framför den finns parkeringsplats och runt huset en trädgård som de nu är flera att ta hand om.
– Vi hade verkligen inte planerat för någon flytt. Men när vi kom hit tvekade vi inte en sekund. De stora fönstren, ljuset, de nymålade väggarna och fräscha golven – allt kändes så bra. Här var bara att flytta in.
Allt föll på plats och alla var glada – de själva, deras barn och barnfamiljen som fick större. Inom en vecka hade de köpt våningen och sålt huset.
Sen följde den tunga tiden på tre och en halv månad då de skulle tömma sitt stora hus.
– Ett hus med fullproppad vind, källare och härbre på tomten. En massa saker som bara ”hamnat där”. Saker vi stuvat undan, saker barnen lämnat efter sig…. All möjlig smörja som människor drar på sig under så här många år. Grejer man tror är bra att ha men som man inte saknat på fyrtio år.
Ett gediget arbete låg framför dem och det var svårt att veta i vilken ände de skulle börja.
– Vi beställde en fullserviceflytt, men ingen kan hjälpa en med utrensningen, själva döstädningen. Det kändes oöverstigligt ibland faktiskt. Förutom våra egna saker och barnens kvarlämnade fanns det saker efter både mina och min hustrus föräldrar. Ja till och med efter mor- och farföräldrar.
När en och en halv av de tre och en halv månader de hade på sig att rensa hade gått kände de sig minst sagt lite matta. Det syntes ju ingenting!
– Det var då vår dotter sa att nu fick vi börja med ”de stora tagen”.
En del dramer uppstod när stora möbler skulle bäras ned från övervåningen. Ett par killar som skulle bära ned en stor dubbelsäng gjorde först bedömningen att det faktiskt inte gick. Jodå, hävdade Dag Sebastian. Den kom upp en gång, då måste den kunna komma ner. Här höll det på att gå illa då sängen tappades i trappan och höll på att krossa ett fönster…
– Ja, det fanns rika möjligheter till katastrofer under vår utrensning, konstaterar Dag Sebastian.
Förutom skrymmande möbler fanns det oändligt många böcker. Dag är en i allra högsta grad läsande och skrivande person som själv skrivit 28 böcker och ständigt läser.
– Det här med böckerna var traumatiskt för mig. Att tvingas göra sig av med så många böcker! Det var som att säga upp vänskapen med gamla vänner. Radera sitt minne, förlora fotfästet. Det gällde att utföra tjugo dödsdomar i minuten ungefär. Utan möjlighet till överklagande, lägger han till och ler.
Det var också de många böckerna som för första gången innebar en viss splittring mellan honom och hustrun. De flesta var nämligen hans.
– En sak man inte ska göra är att bläddra för mycket i böckerna. Då kommer man ingen vart. Jag delade upp dem i kategorier i stället och tog det bit för bit på det sättet.
Att försöka sälja till antikvariat skulle visa sig inte alls vara lätt. De var inte intresserade av vad som helst, framför allt inte skönlitteratur.
– De tog emot böcker om konst, idé- och lärdomshistoria, arkitektur och historia. Och så järnvägsböcker. Gärna om smalspår som inte leder någon vart och nedlagda spårvägar.
Ganska smalt med andra ord. Men en del lyckades han göra sig av med på det sättet. Annat lyckades han ge bort.
Han gav bort i mängder. Alla böcker om Finland gick till Finlandsinstitutet, en systerdotter som är konstnär fick hans mammas böcker om måleri. Hennes man, arkitekten, fick alla böcker om Stockholmiana och så vidare.
Vid några tillfällen under döstädningen föll Dag Sebastian ihop av ren utmattning. Eller vad det nu var.
– Jag hade tre nära döden-upplevelser när jag blev plötsligt matt och knäsvag och det snurrade. Jag gick till husläkaren som utbrast: ”Så du ser ut!” Om jag inte aktade mig skulle jag hamna på sjukhus, sa hon och lade till att när jag väl var där kunde hon inte längre hjälpa mig. Hon var ganska hård. Men det var nog bra. Jag fick ta det lite lugnare efter det.
På något vis gick det i alla fall framåt. Men trötta blev de och det var tre jobbiga månader. Det är faktiskt fascinerande med allt som hittas i ett hem där man bott länge, tycker Dag Sebastian.
– Gamla cykelnycklar, svarta 50-öringar, trasiga gummisnoddar. Brev i mängder. Jag slängde gamla brev, till och med från far- och morföräldrar. Det tycker en del är hemskt. Men jag har inte tid att vara riksarkivarie åt min familj. Jag har ett liv att leva.
Till slut gick lasset till deras nya hem, där böckerna fick ställas i dubbla rader i de platsbyggda bokhyllorna. Flyttfirman hade varit skonsam och väntat med en del av boklådorna som kom efter ett tag. Vid det laget var hyllorna fulla så de har stoppats in lite här och var där det går…
– Allt känns så mycket lättare nu, säger Dag Sebastian där han sitter i det trivsamma vardagsrummet. Fortfarande omgiven av böcker, om än i mindre skala.
– Det här tillhör de stora besluten i livet. Ungefär som när man blir kär och får barn. Man ifrågasätter det inte. Det gjorde vi aldrig med den här flytten och inte en sekund har vi ångrat oss.
Det han hoppas med boken han skrivit om den traumatiska rensningen, flytten och hur bra allting blev sen är att andra ska lyckas ta sig samman.
– Ibland behövs en tredje part, som ett vuxet barn, för att man ska komma till skott.
