Montenegro – minst och vackrast

Medelhavets vackraste kust finns i Montenegro. Hyr en bil och ge er ut på en upptäcksfärd i höga berg, till sköna bad och historiska småstäder där tiden nästan stannat. Text och foto Johan Öberg

Stegen ner till utsiktsplattformen är minst sagt grovhuggna så jag får kliva försiktigt – men vyn över Kotorbukten 1 000 meter under mig är så svindlande storslagen att den är värt allt besvär. Frågan om det blir mer storslaget vackert än så här någonstans i världen?
Det är ju nästan orättvist: Montenegro må vara ett av Europas minsta länder men är berikat med en överdos av sköna naturupplevelser. Allt från de höga bergen i norr och öster med fina vandringar och forsränning till de frodiga slätterna runt Skadarsjön i söder med vingårdar och stilla båtturer.
Men den dramatiska kusten är ändå allra finast. Tänk er Amalfikusten, Geirangerfjorden och Franska Rivierans bergigaste delar sammansmälta till ett – branta berg, turkosblått varmt hav, små städer med flertusenåriga anor och massor med fina små badstränder.

Efter att ha njutit av vyerna över Kotorbukten är det dags att fara ner i min lilla hyrbil. Bil är det smidigaste sättet att uppleva det här landet på och avstånden korta. Nu väntar 25 extrema hårnålskurvor och åtskilliga lite snällare dito innan jag är nere vid havet och Kotors mäktiga stadsmurar.
Precis som flera andra platser i Montenegro har Kotor rötter i romarriket. Men det var venetianerna som gjorde det till en av Adriatiska havets viktigaste utposter, skyddat av mäktiga murar, även upp på det nästan lodräta berget och ute på vattnet där man hade åtskilliga hinder för att kunna stoppa en invasionsflotta.
I dag behöver ingen stoppas och sommartid anländer ofta 2–4 kryssningsfartyg varje dag. Men så fort passagerarna återvänt till sina skepp lägger sig ett visst lugn i Kotors smala gränder där man lätt går vilse och lika lätt hittar rätt igen eftersom stan innanför murarna är så liten.

Lilla Perast, någon mil bort längs bukten är också en venetianska pärla: Egentligen består Perast bara av en (nästan) bilfri gata plus en smal gränd innanför. Ändå har staden hela 16 kyrkor och 17 forna palats; byggnader som finansierades av den en gång så mäktiga handelsflotta som ankrade här.
Montenegros kust kontrollerades i hundratals år av romarna och det går att hitta romerska ruiner lite här och var. I mitt nästa stopp – den lilla byn Risan – visas ruinerna efter en romersk villa med fina golvmosaiker med gudinnor, bläckfiskar och vinrankor.
Fortsätter man den slingrande vägen åt nordväst når man flera modernare badorter, som inte alls är dumma, men som saknar egentliga stränder – här gäller bad från bryggor. Jag tar i stället bilfärjan från Kamenari till Lepetane just där bukten är som smalast.
Tar man till höger efter färjan finns en – för Montenegro – snabb väg ner mot staden Tivat. Svänger man i stället vänster väntar en smal, slingrig väg längs vattnet. Inte sällan mellan husen som står tätt här då varje centimeter av platt mark utnyttjats. Jag får stanna till åtskilliga gånger för att kunna möta fordon säkert.

Det får bli lunchstopp på Konoba Vila Marijas uteservering i den lilla byn Prcanj. Ett jättefat med blåmusslor odlade i bukten, vongole och en näve fina räkor som bonus. Bara en meter från restaurangborden finns en fin pyttestrand för ett skönt dopp efteråt.
Västerut finns den stora Lusticahalvön där det bor betydligt färre människor. Marken är karg men ändå täckt av året-runt-grön växtlighet eller sega olivträd som ser ut att ha stått där sen medeltiden. Flera små bukter här ute har numera moderna semesterhus eller stora hotell, men ju längre ut man far desto sämre blir vägarna och desto finare är de små grusstränderna med kristallklart hav – som Zanjice i en vacker liten bukt som under högsommaren fylls av besökare i båt.
Budva, ett par mil söder om Kotor, är mysigast av kustens större badorter. Även här finns en muromgärdad stadskärna och dessutom flera härliga stränder där den aningen svårfunna Mogren-stranden är bäst. Hit hittar man genom att ta den stenlagda kuststigen förbi Budvas främsta symbol – statyn med den balettdansande flickan.

På andra sidan gamla stan finns en bredare strandpromenad med en park på ena sidan och strand och småbåtshamn på den andra.
Restaurangerna här är överraskande bra för att främst jaga turister. Varmrätterna börjar runt 120 kronor. Grillad bläckfisk och räkor är prisvärda men färsk fisk betydligt dyrare.
Självklart finns det också balkanklassiker som den rökta skinkan pršut, de avlånga köttbullarna cevapcici och pljeskavica – de två sistnämnda matminnen från de århundraden som ottomanerna styrde Montenegro.

Nästa badstopp blir vid den berömda fiskarbyn Sveti Stefan – en liten sagolik skapelse på en ö som numera är en halvö med fina stränder på båda sidor. Fiskarhusen blev hotell redan på 60-talet, för Hollywoodstjärnor och megarika, men är för närvarande stängt efter ett uppmärksammat mål i internationella domstolen i London om vem som har rätt till stranden i Sveti Stefan. Lyxhotell vann, men Montenegros regering motsätter sig detta.
Vill man bo just här finns det gott om små hotell vid den södra stranden och precis som i hela landet gott om privata lägenhetsuthyrare – något som är väldigt prisvärt.
Jag betalade som minst bara 21 euro för en tvårumslägenhet med kök och på nästa stopp, Petrovac, bara 28 euro för en toppmodern tvåa mindre än en minuts promenad från stranden täckt av havsslipat smågrus i en palett av färger.
Utöver den stranden mitt i stan finns ytterligare en härlig strand bland träden en kvarts promenad söderut.

Några mil söderut passerar Europaväg 80, som följer kusten, hamnstaden Bar med färjor till Italien. Men mest (ö)känd är staden för den intensiva smugglingen härifrån. Allt från cigaretter till tung narkotika.
Då är ett stopp i Stari Bar – gamla Bar – intressantare: Ruinstaden uppflugen på hög klippa har tusenåriga rötter men förstördes när montenegrinerna befriade landet från ottomanerna. Det är skönt att flanera runt här, titta in i gamla kyrkor och palats och njuta av vyerna. På vägen upp finns gott om matställen om man är hungrig.
Sista stora badorten i söder är Ulcinj, en stad där människor med albanskt ursprung dominerar och moskéerna levererar böneutrop fem gånger om dygnet – även mitt i natten.

Ulcinj skiljer sig från badorterna norröver då man har en långgrund sandstrand i stället för grus. De sista två milen fram till den albanska gränsen bjuder också på långgrunda sandstränder där det sällan är trängsel.
Jag avslutar dock min resa några mil inåt land – i vinområdet runt den rätt ospännande huvudstaden Podgorica. Den största vinodlaren heter Plantaze. Den lokala druvan vranac dominerar och ger mycket lagringståliga rödviner. Jag besöker Vinopodrum 13. Jul Plantaže i Sipcanik – en förr topphemlig flygbas insprängd i ett berg som 2007, ett år efter Montenegros självständighet, gjordes om till vinkällare med hundratals stora ekfat fyllda av rödvin. Självklart avslutas besöket med en vinprovning och det är överraskande gott i glasen även när man har ett stort vinintresse.
Lite som Montenegro självt – ett överraskande bra resmål.

Kommentera