Tiden går framåt – och fort går det. Det är lätt att glömma att livet inte alltid sett ut som det gör nu i vårt land. Vi har träffat fyra personer födda under olika årtionden och fått ta del av deras livsberättelser. Resultatet blev en resa genom tiderna - från statarliv till första tunnelbanan.
Aina Svensson, född 1928
Hur var din barndom och skolgång?
– Jag är född i Katrineholm, mamma var bara 20 när hon fick mig. Hon lämnade mig hos sina föräldrar, så jag växte upp med mormor och morfar. De var statare och hade nio barn, jag blev det tionde. Mamma kom och hälsade på ibland, men ingen sa att hon var min mamma så det visste inte jag. Jag älskade livet hos mormor och morfar. Det var fullt med narcisser runt verandan. Till Mors dag brukade vi gå ut i skogen och hämta björkris som vi smyckade med. Det var fattigt, morfar hade fem kronor i månaden. Men jag kände mig inte fattig. Vi behövde aldrig gå och lägga oss hungriga och ibland kom grevinnan med en påse kläder. Men när jag var sju gifte sig mamma med en gubbe och kom och hämtade mig. Jag försökte rymma tillbaka men blev tillbakaskickad. När jag var 13 började jag jobba på en bondgård, då hade jag gått sex år i folkskolan. Jag hade hand om korna, jag älskade mina kor. När de sålde gården brast det för mig. De sålde mina kor!
Vilka yrkesmöjligheter fanns för dig?
– Eftersom jag hade varit så mycket med djur drömde jag om att bli veterinär men det blev inte så. Jag fick jobb med att ta hand om sjuka barn och hamnade så småningom i Stockholm, på Kronprinsessans Lovisas barnsjukhus på Kungsholmen, där Polishuset är nu. Där var jag kvar tills de stängde. I början var det inte mycket i lön så ibland vakade jag på Beckomberga sjukhus för att få extra pengar. Det var väldigt gammalt på barnsjukhuset, trappor och knarriga sängar. Men vi hade roligt och skrattade mycket. Det var en väldig gemenskap.
Hur var familjelivet, vem var mest delaktig i barnen?
– När jag var 26 gifte jag mig med Bosse som jag träffade ute på dans. Han var i flottan och var borta mycket. Vi fick vår son Jan 1954 och köpte en liten lägenhet i Årsta för 3 200 kr. De flesta mammorna var hemma med barnen men när Jan blev större arbetade jag några timmar om dagen på ett företag som sålde sjukhusmaterial. Vi städade trapphus också vi mammor och fick ihop lite pengar på det. På somrarna kom badbussen och tog med barnen till Flatenbadet. Vi var ofta i Västervik också. Så småningom började jag jobba på Handskmakaren där jag var tills jag gick i pension.
Känns det tryggt att bli äldre i Sverige?
– Jag tycker inte om att jag är gammal men jag trivs ändå med det för alla är så trevliga mot en, de vill hjälpa till. När jag går upp till grannen och dricker kaffe följer hon mig ner sen. Då tänker jag: ”Aina, nu är du gammal!” Jag har en vän jag pratar i telefon med varje dag och så har jag Jan och hans familj. Det mesta är bra tycker jag. Jag ställer inga krav, jag tar en dag i taget. Många är sura och missnöjda. Men vi får lära oss det nya, vi som är gamla. Jag googlar och sms:ar. Men DN vill jag ha till min kaffekopp. Det kostar 500 kr i månaden. Men då får jag den ju ända till min dörr. Till jul brukar jag hänga ut en liten påse med en chokladbit i till tidningsbudet. Det som är tråkigt med att bli äldre är att människor runt omkring en dör eller blir demenssjuka.
Erland Strömbäck, född 1931
Hur var barndom och skolgång?
– Jag föddes i Lund och när jag var i sexårsåldern åkte vi till Amerika ett år för att min pappa skulle vara gästprofessor i Chicago. Det var alltså före andra världskriget och vi åkte med båt. Gripsholm hette den och gick från Göteborg till New York. Det tog åtta-nio dygn och vi blev fruktansvärt sjösjuka minns jag, de hade ingen stabilisator på båtarna då. Alva och Gunnar Myrdal var också där ungefär samtidigt fast i New York. De hälsade på oss i Chicago och skrev i vår gästbok. Det jag minns från Chicago är att det var väldigt kamratligt och roligt i skolan och att man hörde kackerlackorna springa över köksgolvet om nätterna hemma i huset. När vi kom tillbaka till Sverige flyttade vi ganska snart till Uppsala, där jag gick i Katedralskolan. Jag låg lite före de andra i en del ämnen då, som i matematik. Minns att de stod runt min bänk och tittade när jag löste vissa tal.
Vilka yrkesmöjligheter fanns det?
– Vi har väldigt många jurister i min familj – min morfar hade varit häradshövding, hans far var justitieråd, min morbror var professor i processrätt. Det var inpyrt av jurister kan man säga! Så det blev så att jag också började läsa juridik i Uppsala. Det var ett jurist-
överskott generellt då. De sa till oss på fakulteten att bara en tredjedel av oss skulle få jobb när vi var klara. Många hoppade av då. Men jag gick hela vägen och sedan har det rullat på med jobb. Jag var i Justitiedepartementet en period och så småningom hamnade jag hos försäkringsbolagen.
Hur var familjelivet, vem var mest delaktig i barnen?
– Min fru Birgitta och jag har båda varit högst delaktiga. Jag var med på båda förlossningarna och har alltid varit med i allt som rört vår son Peter (född 1963) och vår dotter Jenny (född 1965). Jag var så enormt förtjust i att få barn. Jag bytte blöjor, matade och badade dem. Det gjorde inte min pappa, det var stor skillnad. Jag kunde också vara hemma från jobbet om barnen var sjuka. Vi har både barn och barnbarn nära nu vilket är väldigt roligt.
Känns det tryggt att bli äldre?
– Absolut. Dels har jag en skaplig pension, jag får ju enligt det gamla ATP-systemet som var mer generöst än det nya. Det är stor skillnad jämfört med mina föräldrar som hade en ganska skral pension. Jag gick i pension när jag var 65. Det känns väldigt länge sen nu. Det är ju väldigt mycket tid man har som pensionär så för mig har det varit tur att jag kunnat fortsätta att vara aktiv och skriva böcker inom juridiken. Det gör jag en hel del vilket är underbart. Sedan har Birgitta och jag vandrat mycket. Vi har pilgrimsvandrat och gått ett par hundra mil totalt räknade vi ut. Vi är nöjda med det mesta. Det enda som kan vara svårt är att få tid på vårdcentralen. Då får man kasta sig på telefonen direkt när de öppnar.
Cecilia Bucht, född 1948
Hur var din barndom och skolgång?
– Jag är uppvuxen i Norrland, först i Ångermanland, sen flyttade vi till Fränsta mellan Sundsvall och Ånge. Det fanns egentligen inte så mycket studiekultur i Fränsta men mina föräldrar var akademiker så det var inget snack om att man skulle studera i min familj. Pappa tyckte dessutom att det var självklart att jag skulle ta körkort. Det var ingen av mina kompisar som hade det. Jag gick i skolan tills jag tog studenten under det beryktade 1968. Jag och en kompis åkte tåg till Paris den sommaren, upploppen hade varit på våren. Jag var nog alltid varit lite rebell, jag drogs till det där. Så fort jag tagit studenten kände jag att jag inte kunde vara kvar hemma. Man ville ut!
Vilka yrkesmöjligheter fanns det?
– Jag hade tankar på att bli barnläkare men det blir inte alltid som man tänkt. Jag hade gått latinlinjen och det gjorde att jag var lite vilsen efter studenten. Sen kom jag på att jag skulle bli utlandskorrespondent. Det var som en sekreterarutbildning för utlandsjobb med stenografi på svenska, engelska och franska. Helt fel för mig. Jag hyrde rum i Stockholm och trivdes inte alls. Jag ringde hem och grät så pappa kom och hämtade mig nästa dag. Han körde 70 mil tur och retur. Sen började jag vikariera som lärare och tyckte att det var roligt. Jag gav upp min läkardröm och sökte in på seminariet i stället, det som nu heter Lärarhögskolan. Så blev jag lärare och träffade min man Anders på nation i Uppsala. Båda våra barn, Jenny (född 1972) och Pelle (född 1976) är födda i Uppsala.
Vem var mest delaktig i barnen?
– När vi fick Jenny pluggade Anders fortfarande juridik så han kunde ta hand om henne medan jag jobbade. Det var väldigt skönt för det var inte lätt att få barnpassning. Vi startade ett trefamiljssystem ett tag och anställde en barnskötare. Men Jenny trivdes inte alls, hon grät. Anders bestämde sig för att ta ett sabbatsår och ta hand om henne. ”Det får ta lite längre tid”, sa han. Jag hade jobb i Sigtuna och pendlade dit. Så småningom flyttade vi till Örebro och det är där barnen mestadels vuxit upp. Anders var alltid duktig på att laga mat och ta hand om barnen så vi var väldigt jämställda. Jag behövde inte ens kämpa för det. Men vi skilde oss sedan 1993, då var barnen stora.
Tycker du att det känns tryggt att bli äldre i Sverige idag?
– Ja, definitivt. Jag gick i pension när jag var 63. Det var för att Lars som jag lever med nu hade slutat jobba vid 61. Han ville orka göra lite annat också. Jag älskade mitt jobb i skolan med barn som hade problem av olika slag men det var mycket annat som drog också. Vi har åkt mycket motorcykel. Vid Lofoten, i Italien, i Alperna. Jag jobbar lite också med traumatiserade barn. En 25-procentig tjänst där jag handleder andra. Det är lagom för mig. Jag har fem barnbarn också, alla flickor, och Lars har två barnbarn. Vi har inte massor av pengar och jag är inte så nöjd med min pension. Men det är lyxigt ändå att man kan vara ledig. Jag gillar att vara pensionär, men inte till hundra procent. Jag blir lätt understimulerad, det är mitt problem.
Peter Bergander, född 1958
Hur var din barndom och skolgång?
– Jag är född i Stockholm och uppvuxen i Västertorp och Sätra. Tunnelbanan hade precis kommit hit då, den kom 1965 och vi flyttade hit 1966. Det var tryggt och bra att växa upp här. Visst fanns det lite bus även då men det var inget som påverkade mig. Jag spelade hockey, fotboll och tennis och så småningom började jag hålla på med musik. När jag var 20 och bodde i en etta vid Mariatorget var det första jag köpte en flygel.
Vilka yrkesmöjligheter fanns för dig?
– Jag jobbade på en expedition när en kompis som jobbade i skolan i Botkyrka ringde och sa att de behövde folk där. Jag började vikariera och det var så kul! Ganska snabbt blev jag fast anställd på Fittjaskolan där jag fortfarande jobbar. Efter tre-fyra år började jag studera, först historia på universitetet och sedan geografi och svenska på Lärarhögskolan medan jag jobbade. Rektorn ordnade en tjänst direkt när jag var klar med examen. Jag undervisar i svenska och SO-ämnen på högstadiet och jobbar fackligt halvtid. Att jag har varit kvar så länge på samma ställe är för att jag trivs så bra. Jag är väl lite som farsan, han var på ett och samma jobb hela livet. Och jag ÄR lärare. En del säger att de jobbar som lärare, det är en viktig distinktion.
Hur var familjelivet, vem var mest delaktig i barnen?
– Jag har tre söner med två olika kvinnor. Min första son fick jag när jag var 28, sedan separerade vi när han var runt två. Det blev lite knöligt först, med vårdnadstvist. Men sen hade vi gemensam vårdnad och det gick bra. Med mina två andra söner gick det smidigare även om vi också separerade när barnen var 5 och 3. Men jag har haft alla tre halva tiden och samma veckor så att de fick vara tillsammans. Ekonomiskt har det varit tufft ibland. Jag har jobbat extra som fotbollstränare för att få det att gå ihop. Men sen har det vänt, nu har jag det bra ekonomiskt. Över lag tycker jag att livet har varit bra. Nu har jag levt i 65 år och av dem är det kanske två-tre som varit skit. Det är inte så mycket, mest har jag varit glad.
Känns det tryggt att bli äldre i Sverige?
– Vi får se hur länge jag jobbar. Jag tänker fortsätta så länge det är roligt och jag orkar. Allra helst skulle jag vilja jobba till 2028-01-09, för då har jag jobbat i 50 år på Botkyrka! Jag vill ha flygeln som står i aulan i avskedspresent för det är bara jag som spelar på den. Jag är inte rädd att bli äldre. Det är alltid fullt upp. Jag spelar innebandy, spelar i ett band, kompar en sångerska, träffar mina barn och barnbarn… Visst kommer det att bli mindre pengar sen när man inte jobbar längre. Men det som gör att jag mår bra i livet är att leva här och nu. Och jag är faktiskt ganska bra på det. b
