Med skarp blick för ålderism

Fem månader. Längre än så hann inte journalisten och krönikören Britta Svensson vara pensionerad från sitt jobb på Expressen. Sen hörde konkurrenten Aftonbladet av sig. Med ett erbjudande om att skriva krönikor om det nya livet som pensionär. Ett jobb hon förvaltat väl.

Dagen efter att Britta Svensson gått i pension från Expressen där hon arbetat i 35 år började hon skriva på Facebook om ”Mitt liv som pensionär”.
– Jag hade skrivit en krönika varje vecka i Expressen och tänkte; vad ska jag göra nu? Något ville jag göra och så bara kom den här idén till mig att jag skulle skriva om mitt nya liv. För att jag var genuint nyfiken. Vad kommer att hända och hur kommer det att bli?
Den första krönikan hon skrev handlade om pensionsbeviset, en sladdrig lapp från Pensionsmyndigheten som skulle ge henne rätt till diverse rabatter.
– Jag skrev den texten i en lite lättsam ton och den slog an direkt. Jag fick många kommentarer och gillamarkeringar. Främst från jämnåriga som hade samma funderingar och undringar som jag själv.
Sedan åkte hon på semester ett tag och när hon kom hem tog det inte lång tid innan Aftonbladet hörde av sig och undrade om hon inte ville skriva krönikor för dem en dag i veckan? Om just det här – hennes liv som pensionär. Britta hade en USP, tyckte de. En ”unique selling point”. Något ingen annan har.
– Faktum är att jag kort innan jag gick i pension hade varit på ett seminarium på Trygghetsrådet där de bland framtidsyrken räknade upp ”oldfluencer”. Men jag har aldrig haft någon tanke att det här ligger rätt i tiden. Jag ville bara undersöka mitt eget nya liv.
Att hitta ämnen att skriva om har hittills inte varit något problem, samtidigt som hon betonar att det är det som är halva jobbet. Hon skriver om högt och lågt. Om allt från vikten av att ha fötter som inte gör ont till ålderism och oron över vem som ska axla manteln efter Barbro Westerholm. Och hon gör det på ett personligt sätt som många känner igen sig i. Som när hon skrev om den svenska sjukvården och att hon inte förstår hur den fungerar längre. Hur vårdcentralerna blivit till närmast ointagliga fort samtidigt som akutmottagningarna är extremt överbelastade:
”Mina tio timmar där var som en ond, overklig dröm. Jag tänkte om och om igen orden ’Dantes inferno’ medan gamla människor i dubbla rader i korridoren verkade ligga döende mitt framför mina ögon.”

Precis när Britta börjat skriva för Aftonbladet slog pandemin till. Samhället lamslogs och alla 70+ blev ihopklumpade till en enda stor riskgrupp som myndigheterna diskuterade hur de skulle hantera. Man diskuterade om dem, inte med dem.
– Under den perioden kände jag att jag var tvungen att ha järnkoll på allt som skrevs. Det var så hårresande hur de beskrev 70+ gruppen utifrån och inte vände sig direkt till dem. Jag jobbade varje dag då och följde alla presskonferenser för att inte missa något. Det rasade in mejl också, som en flod.
Nu när pandemin lagt sig försöker Britta begränsa sitt jobbande så att det inte tar all hennes tid. Oftast skriver hon sin krönika på måndagen, lämnar den på tisdagen och sedan publiceras den på torsdagen.
– Jag försöker att hålla helgerna fria. Jag vill ju vara med barnbarnen, löpträna och ta hand om kolonilotten också.
Ålderism har blivit ett av hennes hjärteämnen, en fråga som behöver lyftas. Den smyger sig in överallt och trots att den är en av sju diskrimineringsgrunder tycker inte Britta att vi är särskilt bra på att uppmärksamma den.
– Jag kan själv åka dit ibland och komma på det efteråt. Som när jag skulle skriva om ”super agers”, ett engelskt uttryck för de som fyllt 80 och fortfarande är fullt aktiva. När jag skulle översätta det skrev jag ”superåldring” och insåg sen att det inte alls lät bra. Jag har inte hittat något bra ord där, kanske supersenior, fast egentligen har det just med åldrandet att göra… Man måste vara så noga med orden. Inte skriva ”våra äldre” eller ”gammal farbror” om det inte är på en humoristisk nivå. Det ligger så mycket fördomsfullt i språket.

En tidning som Britta håller högt och som hon tycker är noga med att inte uttrycka sig klumpigt och fördomsfullt är New York Times.
– I stället för att skriva att Biden är gammal och ramlar i flygplanstrappor intervjuar de hans kollegor om hur han fungerar i sitt ämbete. Vilket de tycker att han gör utmärkt. Hans jobb är inte att gå upp för flygplanstrappor. Vi måste sluta avfärda folk på grund av ålder.
En annan sak hon vill lyfta är att man inte ska se digitaliseringen som ett hot mot Sveriges äldre utan titta på vad den faktiskt kan tillföra.
– Den beskrivs ofta som ett hot, men det är den inte. Den kommer att hjälpa oss på många fronter. Men visst, alla kan inte och de som inte kan ska erbjudas alternativ. Vi försökte få min mamma, född 1925, att lära sig använda mobil, men det gick inte. Internetstiftelsens undersökningar visar också att det är de som är födda på 20- och 30-talen som i hög utsträckning inte använder internet. Men 40-talister och framåt kommer ha en enorm hjälp av det digitala. Jag skulle hellre vilja ha kontakt digitalt än att ha 37 olika personer som kommer till mitt hem. Som ett komplement i alla fall.

På handleden har Britta en Apple watch, en klocka som är så mycket mer än en klocka. Med den kan man hålla koll på det mesta. Som sin puls, sin sömn och sin mejl. Men det händer också att klockan ”överreagerar” vid oväntade rörelser.
– När jag är på fotbollsmatch och Hammarby gör mål och jag far ut med händerna i ren glädje kan den fråga: ”Ramlade du nu?”, berättar Britta och skrattar.
Hon och ena dottern har årskort och ser de flesta av Hammarbys hemmamatcher. Både herr och dam. På vintern går de ibland och tittar på bandy på Zinkensdamm. Allt är inom gångavstånd från lägenheten på Södermalm där Britta och maken Jonas bor. Hon tillbringar en hel del tid på kolonilotten vid Årstaviken, också den på gångavstånd. Den fick hon efter att ha stått tretton år i kö. En prunkande liten oas med både fruktträd, grönsaker i pallkrage och blommor. Och en liten blå stuga där hon kan sitta och titta ut över vattnet.
– Mina barnbarn tycker att det är väldigt kul att komma till ”mormors lilla hus”. Jag gillar verkligen att vara här också, även om det ibland stressar mig lite med allt jag ser måste göras…
Mest är det hon som hänger på lotten. Hennes man tycker att det räcker med lantstället i Skåne och vill helst inte ha ”ett till arbetsläger”.

Egentligen kanske inte livet skiljer sig så mycket för Britta nu jämfört med tidigare – hon är ju jobbonär och inte pensionär fullt ut?
– Jo, det är en enorm skillnad. Det var en lättnad att lämna jobbet eftersom det var ett sånt högt tryck hela tiden. Ständigt nya krav, det kändes ganska tungt de sista åren.
Hon minns åren från runt 58 och fram till pensionen som ganska oroliga.
– Man tänkte och undrade mycket över hur det skulle bli. Hur länge man behövde jobba och hur mycket man egentligen skulle få i pension. Det är mycket snack om sånt när man är runt 60. Men sen när man väl bestämmer sig, då får det bli som det blir. Sen blev jag ju en så kallad jobbonär. Och det är väldigt förmånligt ekonomiskt eftersom man inte betalar så mycket skatt på det man tjänar.

När hon hörde Louise Epstein på P1 ha samma oro hon själv hade för tio år sedan, om pensionen och pengar och hur allt ska bli, skrev hon krönikan Vilken mardröm det vore att vara 58 igen.
”Lyckan att bli och vara pensionär är underskattad. De sista stegen på vägen dit är sällsynt jobbiga, men sen blir det bara bättre. Enligt forskningen är den lyckligaste tiden i livet mellan 70 och 85. Så härligt! Jag ser fram emot det. Och önskar absolut inte att jag var tio år yngre.”
Att reflektera över allt som händer i livet – stort som smått – och sedan skriva ned det, har funnits med henne ända sedan uppväxten i Borås och Fritsla, ett litet samhälle utanför Borås. Hon läste allt i tidningarna och intresserade sig tidigt för vad som hände.
– Vi hade både lokaltidningen och DN och jag läste i princip allt. Jag var också med i en FNL-grupp i Borås.
Pappas jobb inom posten gjorde att flyttlasset gick ut till Fritsla från Borås. Där trivdes Britta mindre bra.
– Jag vet inte riktigt vad det var men jag kände mig inte hemma där. Det kändes som att jag inte passade in. Jag var bra i skolan och det skulle man egentligen inte vara tror jag. Men gymnasiet inne i Borås var mycket roligare.
På gymnasiet fanns en syokonsulent som hade små broschyrer i sitt rum med information om olika yrken. Britta plockade åt sig den det stod ”journalist” uppe i hörnet på. Där stod bland annat att en journalist tjänade cirka 1 500 kronor per månad.
Efter studenten sökte hon Journalisthögskolan och det blev både antagningstest och psykologintervju. Hon klarade sig igenom och kom in som 20-åring.
– Det känns länge sen nu, som en annan tid. Vi fick lära oss redigera i blyteknik och annat som man inte haft ett dugg nytta av sen. Men vi lärde oss också vilket otroligt skiftande jobb det kan vara och att man måste vara ödmjuk inför det. Ena dagen kanske du ska intervjua en hemlös, nästa drottning Silvia.

Det bästa med utbildningen var sammanhållningen i klassen. Äntligen hade hon kommit i rätt sammanhang. Med människor som var lite mer som hon. Att få tillhöra en gemenskap och känna sig hemma i den.
– Det är det som också är kul nu i och med att jag jobbar igen, för Aftonbladet. Då får jag vara med på kolumnistmiddag med andra kolumnister som Jan Guillou och Peter Kadhammar. Det är roligt att få vara med i en krets.
Det släpper hon inte i första taget. Särskilt inte som det finns så mycket som pockar på att skrivas om…

Kommentera