Nice – porten till paradiset

Med sitt strategiska läge med många fina utflyktsmål och en flygplats bara en kort taxiresa från stan är Nice den perfekta utgångspunkten för att upptäcka Franska rivieran. Text Karin Ström Foto Zachary Roberts

Redan under inflygningen börjar magin. Vi anländer vid åttatiden på kvällen när kustremsan badar i ett blekgult vackert ljus. Små vita båtar avtecknar sig mot det ljusblå vidsträckta havet. Vi flyger förbi den lummiga halvön Cap Ferrat och vidare längs de ståtliga byggnaderna längs Promenade des Anglais innan vi landar och kommer ut i den varma sommarkvällen.
Vi har bytt oss till en lägenhet uppe på en höjd i västra delen av staden, taxin dit tar inte mer än en kvart.
Det första vi gör när vi kommit in genom dörren är att gå ut på balkongen och se Medelhavet skymta som ett blått band bakom hustaken.

Nice är Frankrikes femte största stad. I området finns spår av mänskliga bosättningar som är så gamla som 380 000 år, men namnet Nice kom till 350 år efter Kristus, när grekiska sjöfarare grundade kolonin Nikaia efter segergudinnan Nike.
Få städer kan kombinera sol, bad och kultur som Nice. Längs med Promenade des Anglais, strandpromenaden som anlades av engelsmän på 1800-talet, sträcker sig en långsträckt strand av små lena stenar. Vissa delar av strandremsan är upplåtna åt strandklubbar där man betalar för en solbädd med parasoll, men de allra flesta stränder är gratis. Där borrar man ner sitt eget parasoll, rullar ut sin strandmatta och njuter av havets brus. Det finns också allsköns vattensportaktiviteter att ägna sig åt; särskilt populärt är parasailing där våghalsade åker i fallskärm efter en motorbåt.

Samtidigt är Nice så mycket mer än sol och bad. Som att vandra omkring i de smala gränderna i Vieux Nice, där enkla restauranger serverar lokala rätter och klassiska skaldjurskrogar dukar upp platåer med hummer och ostron.
Eller att slå sig ner på uteserveringen på någon av de fashionabla barerna i hamnen och sitta och studera båtlivet över en Aperol Spritz. Besöka konstmuseerna som tillägnats Matisse och Chagall; eller jazzfestivalen som arrangeras varje år i juli. Som grädde på moset är Nice en utmärkt utgångspunkt för en mängd utflyktsmål, både längs kusten som uppe i bergen.
Första resdagen gör vi en 20 minuters tågresa till Antibes, lockade av Picassomuséet som är inhyst i en gammal borg med anor från romartiden.
Borgen befolkades i hundratals år av mäktiga familjer och biskopar, men på 1940-talet erbjöds Pablo Picasso en ateljé i borgen. Som tack donerade han en stor mängd skisser till staden, vilket la grunden till Musée Picasso. Muséet är en trippelupplevelse i skönhet med konsten, borgen och den natursköna platsen med havet som ljusblå fond.
Förutom konst av Picasso finns här verk av Nicolas de Staël, Hans Hartung och andra 1900-talskonstnärer. På terrassen finns skulpturer av Germaine Richier och Joan Miró.

Efter museibesöket tar vi ett dopp på närliggande sandstranden Plage de la Gravette och på det följer middag på La Clé de la porte, en välbesökt hamnrestaurang och bed&breakfast.
Restaurangen serverar fransk mat med vissa internationella inslag – bland annat kan man beställa en ”begravningstårta” som sägs vara en svensk specialitet. Det handlar om en smörgåstårta och det visar sig att stället är svenskägt. Sofia Eriksson, 57 år från Östersund flyttade hit för tio år sen och öppnade det.
– Folk kommer hit för att de vet att vi lagar mat från grunden och för att det är trevlig stämning, berättar hon.
Nästa utflyktsmål är St-Jean-Cap-Ferrat, en gammal fiskeby belägen på halvön Cap Ferrat öster om Nice. Bussresan tar drygt 30 minuter från Vieux Nice och när vi stigit av promenerar vi tolv minuter till Plage Paloma.
Stranden är bland de vackraste vi någonsin sett – det är omöjligt att inte bli hänförd av det blågröna vattnet, de lummiga pinjeträden och bergen som tronar på fastlandet i bakgrunden. Här är vattnet skyddat av halvön, så när vågorna går höga inne i Nice är det lugnt och simvänligt här.

På stranden finns en elegant strandklubb, Paloma Beach, och små motorbåtar åker mellan de stora segelbåtarna och restaurangen för att skjutsa människor fram och tillbaka. Vi stannar så länge vi bara kan. På kvällen går vi tillbaka till hamnen i St-Jean-Cap-Ferrat och äter fisk fångad samma morgon på restaurang Capitain Cook.
Eze är en liten medeltidslabyrint en bit utanför Nice, som blir vårt nästa resmål. Det är populärt bland turister och för att slippa trängas på bussen tar vi en Ubertaxi. Det kostar bara runt 30 euro och tar en halvtimme.

Den lilla medeltidsbyn är byggd på en höjd med vidunderlig utsikt. Längst upp fanns tidigare ett slott som förstördes 1706 på order av Louis XIV under Spanska tronföljdskriget.
På 40-talet anlades en trädgård runt slottets ruiner, Jardin exotique d’Eze, med mängder av kaktusar och suckulenter. Härifrån har man en fantastisk utsikt över Medelhavet. Efter att ha bestigit höjden går vi runt bland konst-, hantverks- och tvålbutiker och tar en lunch på den lilla restaurangen Deli’.
Walt Disney tillbringade mycket tid i Eze och man förstår varför – det är en liten sagoby med trånga gränder, tjocka murar och blomstrande buskar.
Sista utflykten blir den längsta – vi tar tåget till Italien! Alla säger att vi absolut inte ska besöka Ventimiglia, den första italienska orten längs kuststräckan. Det gör oss mest nyfikna på hur hemsk en italiensk kuststad egentligen kan vara.

Det visar sig att det finns två städer, en gammal och en ny. Den gamla medeltida staden ligger på en höjd, med smala gränder och två mindre katedraler. Här är husen slitna, med flagnade fasader och en del övergivna hus men det är väldigt vackert och väldigt italienskt. Gatorna är tomma på turister och de skuggiga gränderna svalkar skönt i värmen.
Att vandra omkring här är som att slungas flera hundra år tillbaka i tiden. Bara enstaka restauranger och butiker finns att besöka så vi tar tillfället i akt och köper ljuvlig gelato på Antica Gelateria d’Autore.
Vid foten av höjden finns badstränder och avslappnade restauranger där vi passar på att äta pizza och ta ett dopp. Staden på höjden förblev centrum för Ventimiglia fram till järnvägens ankomst i slutet på 1800-talet. Stationen byggdes då på andra sidan floden Roya och runt denna växte det moderna Ventimiglia fram – och denna stad är onekligen ganska charmlös.

Vi besöker marknaden som hålls varje fredag, men får snart lätt panik av folkmassorna. Skönare då att smita in på en helt vanlig mataffär och fynda tortellini och parmigiano.
Våra dagar i Nice la Belle närmar sig sitt slut. Vi är så tacksamma för alla enastående utsikter, uppfriskande bad och inspirerade mat- och kulturupplevelser.

Kommentera