”Jag önskar att fler vågade prata om det”

Samma år hon fyllde 65 togs beslutet att det var dags att nyktra till. I dag har Karin Svensson fyllt 68 och skrivit en bok med samma titel. Pandemin blev vändpunkten. ”Jag insåg att jag var alkoholist”, förklarar hon.

Förr trodde hon att alkoholister var av en särskild personlighetstyp.
Så länge hon själv jobbade och levde ordnat på ytan var det nog inga problem att dricka lite för mycket ibland. Eller?
– Jag har haft så många fördomar om beroende. Det är väl bara att rycka upp sig, har jag tänkt. Men alkoholism är ju en sjukdom som drabbar många. Jag önskar att fler vågade prata om det.
Efter en helgkurs om beroendefrågor med My Skarsgård kom hon att omvärdera mycket. Inte minst sig själv och det egna drickandet.
– Under de två kursdagarna förstod jag att det var värre än jag trodde.

Född i studentstaden Uppsala drack hon ”som alla andra”, men hade aldrig varit särskilt måttlig. Hon drack som en glädjehöjare och fick kickar av det.
– Jag hade kul i många år, säger Karin som nu beskriver sig som ”en expert på att förtränga”.
Själv medgav hon inte att det gick utför. En minneslucka här eller där, litet snubbel då och då var bara att rycka på axlarna åt. Att ibland vara bakis ingick i det normala.
– Jag umgicks med andra som också socialdrack, skakade av mig lättsamt och omdömeslöst – fram till pandemin.
Med den påtvingade isoleringen försvann kickarna från utelivet, hålligånget och gemenskapen.
Nu utmanades två tumregler som markerade de egna gränserna. Hon skulle inte dricka ensam och aldrig köpa bag-in-box. Egentligen var hon inte ens så förtjust i vin, tyckte mest det smakade surt.
– Det var effekten jag var ute efter, inte smaken. När jag började blanda drinkar i vardagen – och träffade kompisar via videosamtal tänkte jag: ” Ingen fara, jag är hemma, men jag dricker inte i ensamhet”.

Under sommaren 2020 växer en känsla fram. Det är inte kul längre.
– Det var mängden det var fel på, konstaterar Karin, nu i efterhand.
Via sociala medier ser hon en före detta kollega öppet berätta att hon varit nykter och drogfri i nio år. Under en picknick börjar hon prata om sina alkoholvanor med kompisarna, men minns det inte själv. Hennes syster föreslår en vit månad i oktober.

Läs också: ”Nej tack! Jag tål inte alkohol”

I samma veva spelar Karin ordspelet Wordfeud på telefonen och börjar chatta med en tjej från Värmland, som ska på helgkurs i alkoholfrågor – hos My Skarsgård. Karin hakade på.
– På vägen hem från kursen skapar jag en projektplan i huvudet. Jag ska sluta dricka och fortsätta den vita månaden. På den vägen är det, säger hon.

Att skriva blev en del av projektet. Nu är boken om den egna resan klar.
Det kan låta enkelt. Så är det inte, även om Karin har ”en jäkla viljestyrka”.
– Jag tänkte först att jag skulle klara det själv, men tog tack och lov hjälp. Det råder jag andra att göra också. Jag var mer illa ute än jag trodde. Jag hade aldrig klarat att trappa ner, jag är en ”allt- eller inget”-människa.
Fakta blev vändpunkten, liksom 12-stegsprogram och kontakt med likasinnade.

Läs också: En runda till?

Förr var alkoholen en självklarhet i den stora umgängeskretsen. I dag har hon blivit lugnare, gillar sig själv bättre och har fått höra att hon lyssnar mer. Nu tränar hon på tålamod och avkoppling, bland annat i målarcirkel via SPF Seniorerna.
En nytryckt bok i handen känns bra, men är inte avgörande.
– Om jag kan inspirera någon till att det går att leva utan att dricka och att våga vara nykter är det bra mycket viktigare än min egen skrivlust eller att få beröm.

Kommentera