En kärlek bortom alla gränser

Marie-Louise Ekman beskriver sig vara programmerad att älska en Gösta Ekman ända sedan barndomen. De gifte sig på hans 50-årsdag och fick 27 år tillsammans. Men för Marie-Louise fortsätter samvaron med honom även efter Göstas fysiska bortgång. ”Jag är ju hagalen. Han ska inte tro att han kan komma undan”. Text Kurt Mälarstedt

När Gösta Ekman gick bort trodde Marie-Louise Ekman inte att hon skulle kunna delta i något fortsatt liv. Inte på något plan, inte måla, inte skriva. Men nu, sex år senare, lyser hon åter. Hon har skrivit och hon målar. Om två år ska hon fylla Konstakademiens alla salar, ”hela jädra Akademien”, med nya målningar – och ja, kanske också något gammalt verk som hon tycker har betydelse.
– Jag går och lägger mig på kvällen och tänker att i morgon ska jag måla och när jag vaknar på morgonen tänker jag att idag ska jag måla, och några timmar senare är jag här i ateljén och målar. Ja, jag målar, jag skriver inte just nu, säger hon i ateljén i norra Hammarbyhamnen. Från den öppna dörren till den mycket lummiga täppan där utanför hörs barn leka.

Men sedan medger hon att hon har skrivit något även denna sommar men att hon definitivt inte kan säga något mer om detta. Nu.
Däremot talar vi länge om hennes nya bok Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till (Piratförlaget), som kommer ut inom kort.
Rummet hon går in i är förstås Gösta Ekmans och väskan hon öppnar är en av många med anteckningar, utkast och dagböcker som han lämnade efter sig. Han dog den 1 april 2017, knappt 78 år gammal omgiven av hustru, barn och barnbarn – och sjukvårdspersonal.

I tio scener i sin bok minns Marie-Louise Ekman det sista dygnet i Gösta Ekmans liv och hon återger dessa scener liksom i en växelsång med texter av Gösta Ekman, utdrag ur hans tidiga dagböcker.
Marie-Louise Ekman skriver behärskat, knappt, djupt upplevt:
Han såg lugn ut. Som om detta var en sista roll han skulle klara av. Och vi. Hans publik. Satt på bästa platserna längst fram. Och kunde följa varje andetag. Denna liknelse hade G aldrig gillat. Om han var frisk. Därför att han hade ett svårartat. Komplicerat. Förhållande. Till det konstnärliga. Det. Som man kallar för konst.

Två av Marie-Louise Ekmans tidigare böcker kretsar kring hennes mans sjukdom och död. 2018 kom Få se om hundarna är snälla ikväll…, dagboksanteckningar under Gösta Ekmans svåra sjukdomsperiod under fyra månader vid årsskiftet 2011-12. Han överlevde, mirakulöst. De fick ytterligare fem år tillsammans men ett år innan han dog fick de beskedet att han hade begränsad tid kvar att leva.
– När han hade gått bort mådde jag dåligt, jättedåligt. Ja, jag trodde faktiskt att jag inte skulle kunna delta i något liv efter det. På något plan.
Livet fortsatte trots allt. Efter någon tid kom Marie-Louise Ekman på att hon kanske kunde göra den där dagboken som egentligen inte var tänkt för publicering till ett projekt tillsammans med Gösta Ekman, trots att han inte längre var med henne.
– Då vände det. Det blev som att prata med honom igen, att se honom alla dygnets timmar som jag ju var van vid. Att vara med honom hjälpte mig.

Hon fortsatte med en barnbok, Godnattsagan eller sagan om Rebecka och mormor (Lilla Piratförlaget), som kom ut i början av detta år. Barnbarnet Rebecka får sova bredvid mormor, i Gösta Ekmans säng. De delar sina minnen av honom:
Pratar och skojar och tycker nästan att han syns i rummet. Hörs. Med sina tydliga meningar. Och sätt att gå på. Röra sig. Och skratta till om han tyckte att man var rolig. Och det var lätt att vara det med honom. Han var alltid så nyfiken. Så frågvis. Och ville veta allt om alla. Vad som hände hela tiden. Bakom alla knutar.

Och nu alltså boken med hennes så berörande skildring av Gösta Ekmans sista dygn i livet och ett urval av hans dagboksanteckningar från tiden innan han blev den Gösta Ekman vi känner. Som ung man, särskilt i 18-20-årsåldern hängde han, med Marie-Louise Ekmans uttryck, väldigt löst i tillvaron och letade efter en livsuppgift och mening:
Vågar inte arbeta på att bli författare även om det är det jag egentligen vill. — Jag vill vara bäst i världen, bäst på allt. Tjusigast, mest begåvad, åtrådd. Är det så underligt att man lider av självförakt?! — Motståndet eggar mig naturligtvis. Jag är envis som synden. — Tanken på självmord är en nödvändig säkerhetsventil. Inte något ungdomligt patetiskt!

En anteckning från januari 1960 handlar om hans självmordsförsök. Han räddades av sin farmor Greta, som han långt senare skulle beskriva som kölen i sin tillvaro under dessa ungdomsår, änka efter Gösta Ekman den äldre (1890-1938).
Den nya boken är ännu ett sätt för Marie-Louise Ekman att fortsätta sin så nära gemenskap med honom och att fortsätta umgås.
– Jag är ju hagalen. Han ska inte tro att han kan komma undan att vara med mig bara för att han inte har någon kropp i den här tillvaron… Han har ingen fysisk kropp, men han har en psykisk kropp, en mental kropp, och han tar ett mentalt utrymme. Det hjälper mig och det är lustbetonat att få vara med honom. Nu bestämmer jag åt oss för jag vill ha honom kvar.
Och dessutom:
– Gösta gav väldigt mycket energi till alla. Människor blev glada och fick kraft av honom och jag tror att han kan ge kraft och energi till andra även om han inte finns till och har en fysisk adress… Han var en väldigt älskad person, bjöds på saker i tunnelbanan och på flyget och av taxichaufförer. Folk tyckte väl att han hade gett dem så mycket. De ville ge honom något tillbaka.

När hon skriver om Gösta Ekmans sista dygn i livet väjer hon inte för det svåraste i dödens närhet. Hon återger behärskat sitt svar när en vän ringer och undrar hur de har det och hur Gösta Ekman mår:
Och jag säger då till vännen att G just ligger och dör. — Det blev tyst. Först i telefonen. Och sedan hemma.
Hon berättar också, lika behärskat och knappt, om hur en av de män som när han just ska lyfta in hennes just avlidne man i en grön säck med blixtlås pekar på Gösta Ekmans hand:
Du kanske vill ha den. — Han pekar på ringen. Vår giftasring. Och jag nickar. — Den kan fortsätta. På min hand. Jag trär den på mig.

– Här är den, säger hon nu i sin ateljé, och håller upp sin hand. Ler, strålar.

Han var en så märkvärdig människa
och tänk att få vara nära honom

Marie-Louise om Gösta Ekman

I en scen i boken beskriver hon Gösta Ekman på dödsbädden som ”en teckning med de vackraste Matisse-linjer och Nijinskij-steg” (med referens till den franske konstnären Henri Matisse och den ryske dansaren Vaslav Nijinskij). Hon kommenterar nu, i ateljén:
– Ja, han var ju så vacker. Jag såg honom under hela hans livstid och jag såg honom när han var som mest utslagen på sjukhuset. Jag har sett honom när han har legat i koma, jag har sett allt och jag har alltid tyckt att han var så vacker. Han har aldrig varit ful och han har aldrig låtit ful. Det har att göra med hans röst och med hans sätt också. Hans rytm, reaktioner. Han var en så märkvärdig människa och tänk att få vara nära honom.
Deras kärlekshistoria började på sätt och vis redan innan någon av dem var född i hennes far Walter Fuchs mycket stora beundran för Gösta Ekman den äldre.
– För min pappa var den gamle Gösta Ekman finast och bäst, jag är uppvuxen med att han var den bäste skådespelaren av alla, säger Marie-Louise Ekman. I Klas Gustafsons bok om henne (2015) beskriver hon sig som ”programmerad” att älska en Gösta Ekman.
De träffades första gången på 1960-talet, då hon var gift med konstnären Carl-Johan de Geer och Gösta Ekman den yngre var gift med Karl Gerhards dotter Fatima. De umgicks i samma kretsar. När Marie-Louise Ekman gick igenom gästböckerna från sina konstutställningar upptäckte hon att Gösta Ekman inte bara kom på hennes allra första utställning 1967. Under de följande trettio åren var han en av de första besökarna på alla hennes utställningar.

Och de umgicks i samma kretsar, gick på samma krogar och deltog ofta i samma demonstrationer, till exempel för Svarta Pantrarnas ledare Huey Newton den 4 juli 1970, då de fångades sida vid sida på bild av en tidningsfotograf. Kontakten fördjupades under 70-talet, då Marie-Louise hette Marie-Louise de Geer Bergenstråhle och var gift med Johan Bergenstråhle, som var god vän och arbetskamrat med Gösta Ekman i en rad teaterprojekt.
– Gösta var ofta hemma hos oss. När Johan gick ut i köket kom han in i min ateljé och pratade, jag hade ateljé hemma. Vi har alltid haft väldigt bra samtal, säger Marie-Louise Ekman. Under våra 30 år tillsammans pratade vi om allt. I sina samtal var han ofta som en bläckfisk, pratade om en massa olika saker – och sedan knöt han ihop allt. Han tappade aldrig tråden.

De arbetade tillsammans första gången i mitten av 1970-talet då han framförde en absurd text av henne i Kabaré Öppen kanal på Sveriges Radio. Hon insåg då att han hade något ”befriande och anarkistiskt” i sig, som hon uttryckte saken i Klas Gustafsons bok om Gösta Ekman (2010). Hon kände sig helt besläktad med honom.
Samtalen och kontakten fortsatte genom åren. Han fick en roll i Marie-Louise Ekmans film Den hemliga vännen (1989). Under inspelningen upptäckte de att de inte bara hade mycket att tala om utan att de också var förälskade i varandra. Båda var skilda med två äktenskap bakom sig. De gifte sig på Gösta Ekmans 50-årsdag i juli 1989 sedan han just spelat in Jönssonligan på Mallorca, den femte och det som skulle bli den sista filmen om Jönssonligan.
– Vi tyckte båda att det var exakt rätt tid. Vi hade båda klarat av det där med att skaffa barn och göra en massa saker. Vi hade båda i alla fall ett större lugn än när vi var yngre.
Efter Jönssonligan fortsatte Gösta Ekman under 1990-talet med ett antal Martin Beck-filmer, medverkade i flera av Marie-Louise Ekmans filmer och regisserade lite – men ville i princip trappa ned, ägna sig åt annat som han inte hunnit med tidigare. Inte minst läsa, promenera, träffa andra människor. Marie-Louise Ekman ville jobba vidare. Vid sidan av konstnärskapet gjorde hon filmer och skrev pjäser och hon blev 1999 rektor vid Konsthögskolan där hon tidigare varit professor i måleri. Samt var chef vid Dramaten (2009-14).
– Vi fick en väldigt fin tid ihop…
Gösta Ekman ligger begravd på Katarina kyrkogård. Hans gravsten, formgiven av Marie-Louise Ekman, är en fönsterkarm i svart brons på ett granitblock. Öppet, inbjudande. Genom fönstret ser man träd, fåglar, blommor och, om man böjer sig lite, en himmel. Livet pågår. Längst ned i fönstret sitter två fåglar i brons, en svart och en brun.
När Gösta Ekman låg sjuk i sovrummet brukade han lägga lite müsli på fönsterblecket för att från sin säng kunna se koltrastarna komma och äta. Efter hans död gjorde Marie-Louise likadant – och hittade motivet till gravstenen.

Kommentera