Erich Colberg har några tunga år bakom sig. I fjol gick hans hustru bort efter några års sjukdom. Han skötte henne i hemmet ända tills en läkare sa att nu var det bäst för henne att få flytta in på ett boende.
– Det var bra att han sa det, för jag hade inte kunnat fatta det beslutet själv. Det är inte så lätt när man varit tillsammans med någon i 61 år. Under tiden jag vårdade henne hemma var vi helt isolerade på grund av pandemin. Vi fick hjälp av kommunen med att handla. Den här läkaren insåg att jag inte skulle klara det så länge till.
Erich tog hand om sin fru dygnet runt. Så småningom fick han sex timmars avlastning i veckan. Då brukade en god vän komma och hämta honom och ta med honom ut.
– Han sa att vi struntar i corona nu, du måste ut. Och det hade han rätt i. Jag kom ju aldrig ut från hemmet annars.
När hans fru till slut fick flytta in på ett boende kom besöksförbudet och Erich fick inte hälsa på henne.
– Det var fruktansvärt svårt både för henne och för mig. Vi har alltid varit tillsammans.
Nu när det gått lite tid sedan hans fru gick bort, pandemin är över och han har gått igenom den mest akuta fasen av sorgearbetet känner han lust att leva igen.
– Jag är en positiv människa och jag vill njuta av livet de år jag har kvar. Jag vill resa, träffa människor, uppleva saker. Nu ska jag snart bila ner till Alperna. Och jag har träffat en ny kvinna, vi är goda vänner och gör resor och annat ihop. Men vi ska inte flytta ihop.
– Efter allt jag har upplevt de senaste åren, med min frus sjukdom och bortgång och den totala isoleringen under pandemin, känner jag mig nu som en ny människa på sätt och vis. Jag är fri igen, jag slipper ansvaret. Jag vill ut nu.
