Pandemin blottlade hur det är ställt inom den svenska äldreomsorgen. Många blev chockerade över hur äldre behandlades. Tilliten till samhället fick sig en rejäl törn. Det menar professor Håkan Jönson. Läs fler texter längre ned.
– Det är många som farit illa under pandemin. Många blev deprimerade av isoleringen och kände ett utanförskap när de inte längre fick delta i samhället. Det gällde nog särskilt äldre som tidigare varit ganska aktiva. Saker man brukade göra varken kunde eller fick man göra längre, säger Håkan Jönson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet.
Pandemin och situationen som blev under den har aktualiserat frågan om äldres psykiska hälsa.
– Men tyvärr tror jag inte att man tagit till sig det från samhällets sida. Till exempel ska de nu lägga ner äldrepsykiatrin i Göteborg. Trots att behovet är så stort.
Samhället visade sig inte från sin bästa sida under pandemin.
– Jag tror att många är bittra och chockade och vill veta vad som egentligen hände när deras mamma eller bror gick bort. Man efterfrågar en sanningskommission och någon form av upprättelse. Covid är som ett sår som inte har läkt än.
Det som också hände var att de lite mörkare sidorna i samhället, eller kanske i oss människor, kom fram i ljuset. Grupper ställdes mot varandra – vem skulle egentligen få vård och vilka skulle prioriteras bort?
– Man började föra resonemang som är ganska osmakliga i stil med: Vad är egentligen förlusten av ett par år? För många äldre blev det en chockerande upptäckt att den här synen och attityden fanns. Man insåg att man tillhörde en grupp vars död inte var lika viktig. Samtidigt som man från myndigheternas sida pratade om att ”skydda de äldre”. Det blev motstridiga budskap.
Håkan Jönson menar att det finns vissa saker som mår bäst av att inte komma fram i ljuset, som exempelvis det här med att ställa grupper mot varandra. Men nu kom det fram. Och det har satt spår.
– Om man ska säga att det kom något positivt ur det så är det i så fall att medvetenheten om att det finns något som heter ålderism ökade. Det blev tydligt med de bortprioriteringar som gjordes. När det blir en tragedi kring något ökar intresset för den frågan.
Man tillsatte en utredning om behovet av en särskild äldreomsorgslag.
– Det var en bra utredning, men det har inte kommit något konkret förslag än. Vi är tillbaka i grundläget och nu drar kommunerna ner inom äldreomsorgen – samtidigt som vi står inför ett läge där vi behöver tillsätta resurser eftersom antalet äldre hela tiden ökar.
Håkan Jönson tror att trots allt som hände under pandemin och alla brister som synliggjordes var det inte tillräckligt omvälvande för att det ska ske en radikal förändring.
– När man är på konferenser är forskarna inte alls överens om ifall det som hände de äldre under pandemin var ålderistiskt eller inte. Covid slog extra hårt mot äldre, det var ett faktum, och därför var man tvungen att vidta vissa åtgärder tycker vissa. Men det handlar även om hur man gjorde det.
När det gäller bristerna inom äldreomsorgen är de flesta överens om att något måste göras. Men hur det ska ske råder det ovisshet kring.
– Det finns en oro över det. Svenska äldreboenden är unika på så sätt att du inte är patient, utan hyr ditt boende och ska kunna ha ett vanligt liv där. Att man utformat det på så sätt är en reaktion mot långvården där man låg på sal och uteslutande var patient. Det var inget bra alternativ, det är alla överens om. Däremot har man tappat mycket av det medicinska tänket nu, det blev synligt under pandemin att man var helt oförberedd. Men vi vill inte hamna i en situation där bara den medicinska biten räknas och man återigen blir en patient och ingenting mer.
Från samhällets sida vill man gärna lägga pandemin bakom sig. Men Håkan Jönson tror att det finns många som vill ha ett svar, en förklaring. Eller kanske en ursäkt.
– Tilliten till samhället fick sig en rejäl törn. Något bröts där.
