”Livet kan förändras snabbt”

Ingvar Carlssons liv har påverkats hastigt och oåterkalleligt av döden. Inte bara av mordet på Olof Palme – som gjorde honom till statsminister – utan även i hans uppväxt. Och tillblivelse. Text Kurt Mälarstedt Foto Margareta Bloom Sandebäck

Ingvar Carlsson hade inte alls tänkt sig att skriva ännu en bok efter de två politiska memoarer han redan gett ut och den mer personliga Lärdomar som kom 2014. Men så drabbades världen av en pandemi och under sömnlösa nätter kom tankarna krypande
– Pandemin ändrade dramatiskt förutsättningarna för människors dagliga liv, så även mitt, skriver den förre statsministern i sin nya bok, som kommer ut i juni under titeln I sällskap med döden.
Det ska genast sägas att boken handlar om mer än ”bara” döden. Den är på många sätt en mer personlig och privat bok än Ingvar Carlssons tidigare böcker. Han skriver bland mycket annat också om kärleken till sin hustru Ingrid.
Och han avslöjar en oro och ångest som varit större än han tidigare förstått eller velat erkänna och som han härleder till att han förlorade sin far när han var tolv år gammal.

Åter till pandemin och dess betydelse för den nya boken.
– Pandemin gjorde det så tydligt hur skört livet är, säger han över en enkel kopp kaffe och en liten kaka.
– Jag började fundera på nätterna när jag inte kunde sova. Jag insåg att jag som man, då 86 år gammal och med hjärtproblem, skulle vara väldigt illa ute om jag blev smittad. Det ledde till att jag isolerade mig ordentligt till en del vänners irritation. Jag ville leva ett tag till.
Under de där nätterna tänkte han en hel del på döden. Var det slut nu?
– Döden har ju följt mig och påverkat hela mitt liv. Min pappa dog när jag var tolv år gammal. Nu när jag analyserar mitt liv inser jag vilken chock det var att så tidigt bli varse att livet totalt kan förändras snabbt. Man kan aldrig känna sig säker. Förlusten av pappa ledde nog till den livslånga oro och ångest jag alltid känt. Jag har funderat på om detta kunde ha lindrats om jag hade fått professionell hjälp. Men det var inte att tänka på för en arbetarfamilj på den tiden.

Döden – mordet på Olof Palme – gjorde också Ingvar Carlsson till statsminister. I den rollen kom han också att utsättas för några allvarliga hot. Ja, han tyckte sig leva i sällskap med döden.
Än mera konkret: när han i början av 1990-talet, då han var oppositionsledare, vid ett tillfälle hade bestämt träff med ett antal kurdiska ledare för en middag på en viss restaurang i Berlin ställdes mötet in i sista stund. Den dåvarande statsministern Carl Bildt kallade hem honom för att diskutera den hastigt uppblossade räntekrisen.
Under förhandlingarna nåddes Ingvar Carlsson av beskedet att den kurdiska delegation han skulle ha träffat ändå hade samlats på restaurangen i Berlin – och där utsatts för ett dödligt attentat.
– Men så vände jag på problemet. Döden hade visserligen följt mig under hela livet – men jag kom också att tänka på en tragisk händelse i vår familj. Utan denna händelse hade jag ju inte suttit här. Varför ska jag klaga? Det är ju döden som ordnat så att jag fått ett liv…
Händelsen?
Det var en tragedi som utspelades den 17 november 1885 i den lilla byn Källenäs halvannan mil utanför Borås, där Ingvar Carlssons morfar Johan Johansson var bonde och timmerman. Den dagen drunknade hans första hustru Matilda när hon försökte rädda sin fyraårige son och ett annat barn sedan deras kälke gått igenom isen på Svansjön.

Morfar Johan gifte ett och ett halvt år senare om sig och fick sju barn med sin andra hustru, däribland dottern Ida, som så småningom skulle bli Ingvar Carlssons mor. Om tragedin inte hade inträffat hade Johan Johansson säkert inte gift om sig – och det hade inte blivit någon Ingvar Carlsson.
Ingvar Carlsson träffade aldrig sin morfar men som barn hälsade han ofta på sin mormor i Källenäs.
– Sommartid utnyttjade jag varje tillfälle att bada i någon av de många sjöarna. Men det fanns ett stort undantag. Svansjön lockade inte. Vattnet kändes tvärtom mörkt och hotfullt. Det dröjde länge innan jag förstod varför jag kände denna rädsla,
Tillfälligheter ingrep och styrde över mitt liv, skriver Ingvar Carlsson. Morfars första hustrus död. Faderns död, Olof Palmes död.
Och vidare:
Hur hade mitt liv utvecklats om jag inte hade gått på den där kräftskivan där jag träffade Ingrid två dagar innan hon skulle flytta från Borås?

Ingrid är Ingvar Carlssons hustru sen 66 år. De träffades på en kräftskiva med scouterna i augusti 1954 då båda var 20 år gamla. Tycke uppstod snabbt. Att han var arbetargrabb och hon grosshandlardotter spelade ingen roll.
På våren efter deras första möte tyckte han att hon borde lära känna honom lite bättre. Hon kände förstås till hans politiska engagemang. Nu ville han introducera henne till sitt brinnande fotbollsintresse. Han bjöd henne på en viktig fotbollsmatch. Givetvis med Boråslaget Elfsborg. Han noterade snart att hon tittade mer på publiken än på matchen.

Men helt apropå nämnde hon att hon faktiskt hade sett en fotbollsmatch en gång tidigare. I London, där hon befann sig 1948, 14 år gammal på språkkurs. OS-finalen mellan Sverige och Jugoslavien.
– Jag visste faktiskt inte om jag skulle bli arg när hon sa att hon var där. I London 1948! Då jag satt hemma i Borås och lyssnade på Sven Jerrings referat i en sprakande radio! Jag kommer ihåg allt, Gunnar Grens första mål, jugoslavernas kvittering, Gunnar Nordahls mål och fällningen som ledde till Grens straff…

Nej, Ingvar Carlsson blev förstås inte arg. Någon tid efter den där fotbollsmatchen var det faktiskt Ingrid som fattade beslutet att de skulle bli ett par, berättar han i sin bok. En dag när de just hade passerat glasskiosken på Stora Torget i Borås hade hon vänt sig till honom och sagt att hon hade bestämt sig. ”Ingvar. Vi hör ihop.”
Inte underligt att det som Ingvar Carlsson nu skriver i sin bok om sin Ingrid formar sig till en kärlekshistoria. Men ett särskilt kapitel i boken var särskilt, ja mycket svårt att skriva, och i detta har han dessutom frångått sin livslånga princip att i görligaste mån hålla sitt privatliv utanför sitt offentliga liv.
– I vår familj har vi ju alltid hållit på vår integritet. Vi har inte släppt in journalister i vårt hem och till frukostbordet. Mina medarbetare klagade och sa att jag missade så mycket publicitet. Men det var mitt sätt att överleva det offentliga livet.

Jag tror att vi är väldigt många som vill hålla ut, för man vet att om man ger upp så skiljs man åt

Det svåra handlar om att berätta om att Ingrid Carlsson sedan över tio år har Alzheimers sjukdom. Sedan några år vårdas hon på ett särskilt boende.
I boken anger Ingvar Carlsson mycket exakt när han först började notera sin hustrus minnesstörningar: juli månad 2012 under en kryssning på Göta kanal från Göteborg till Söderköping. Frågor som diskuteras vid middagen en dag tar hans hustru upp nästa dag som om de vore alldeles nya.
Och sedan: dessa knappt märkbara förändringar. En gaffel i lådan för knivar, frågan om jag vill ha kaffe trots att vi alldeles nyss druckit, oren disk bland redan diskat…I efterhand är det glasklart att det är på kanalbåten som jag första gången upptäcker att något inte stämmer.

Nu, medan kaffet svalnar i våra koppar, säger Ingvar Carlsson att man inte ska vänta för länge om man misstänker att en närstående håller på att förlora minnet.
– Väntade jag för länge? Det är omöjligt att svara på. De första åren kunde vi ju leva ganska normalt. Omgivningen märkte inte mycket. Det var jag själv som blev mer och mer vaksam på förändringar. Ordet anhörigsjukdom är verkligen relevant. Det går inte att ställa sig vid sidan av den här sjukdomen. Jag tror att vi är väldigt många som vill hålla ut, för man vet att om man ger upp så skiljs man åt. I andra sjukdomar har man alltid en liten förhoppning om att det ska bli bra igen. Men här vet man att det är kört…

Så här i efterhand säger Ingvar Carlsson att han nog ”kämpade på” alltför länge.
– Innan Ingrid flyttade in på demensboende var jag väldigt nära utbrändhet. Men jag hade stöd av mina döttrar som båda bor i Tyresö. De har varit ett enormt stöd, både rent fysiskt och moraliskt. Det är synd om dem som inte har stöd av barn eller andra anhöriga. Hade jag varit ensam… Som en läkare sa till mig: du klarar inte av att vara vårdare 24 timmar om dygnet.

Så vänta inte för länge. Det är en av de lärdomar Ingvar Carlsson vill ge anhöriga till demensdrabbade. Även om det är otroligt svårt att överlämna vården till någon annan.
– Du måste tänka på vilket liv du ändå kan ge henne samtidigt som hon vårdas av kvalificerade människor. Du får träffa henne, ni kan göra saker tillsammans…

Kommentera